Jag löpte en aning amok nyligen på Amazon och köpte en hög filmer. Några sedda, andra osedda, av mig alltså. Bland annat är jag nu stolt ägare till den 2:a eller kanske 3:e delen av en Claude-Chabrol-utgåva, nämligen den med hans “klassiska kvinnofilmer”. Fast som någon kommenterade, egentligen har väl alla Chabrols filmer en kvinnlig karaktär i centrum.
I alla fall.
Igår kväll såg jag Madame Bovary, väldigt vackert filmad. I filmatiseringen faller romanläsandet en aning i skuggan jämfört med romanen. Emma verkar en aning vuxnare, man förstår hennes hunger och leda bättre. Isabelle Huppert är naturligtvis en skådespelerska med så många bottnar att man inte vet var man befinner sig när man ser henne, därav möjligen djupet.
Nyligen också, fast ett par veckor tidigare, läste jag Emile Zolas Nana. Under läsningen trängde sig bilderna på så starkt att jag flera gånger slutade läsa och började följa en inscenering i huvudet. En oerhört filmisk bok. Jag vet inte om någon har filmatiserat denna roman.
Intressant är att i båda fallen är kvinnogestalterna nästan kvävda i långtråkighet. Och de svävar ut i erotiska affärer för att åtminstone känna en aning liv. Medan Nana är helt obildad skulle Emma kunna falla tillbaka på den bildning hon fått, men det verkar inte vara nog. De är instängda i sin kvinnovärld, utan möjlighet att gå ut i livet/världen och delta.
Det verkligt fatala i båda stoffen är den otyglade konsumtionen - Nana bränner så mycket pengar på hus, möbler, kläder, tjänare mm att hon driver sin rike älskare till ruinens brant - eller ner i den för at vara exakt. Emma, vars oerhört godmodige och lite dumme man låter henne få sin vilja i allt, ruinerar honom med klädinköp utan täckning.
Jag har bara i vagt minne vad Nina Björk skriver i Sireners sång, men jag vill minnas att hon där kommenterar just bilden av den franska kvinnan i dessa 1800-talsromaner som en köpgalen och underminerande varelse, och argumenterar för att kvinnornas konsumtion då drev på utvecklingen av marknadsekonomin. Må så vara. Och jag vill inte lasta ännu fler stenar på de redan tyngda Nana och Emma. Men det blixtrar fram så välbekant det här med lusten att handla, kanske som en ersättning för den inre tomheten, och man kan inte heller låta bli att associera till Sex and the City eller Sofia Coppolas Marie Antoinette. När jag ser Emma tänker jag, innan jag förbannar mig själv, varför kan hon inte helt enkelt vara nöjd? Ja, man blir arg på Emma och sedan blir man arg på sig själv och jag tror det var det Chabrol var ute efter. För man är nästan på konventionens sida innan man ser Emmas depression och påminns om att man själv säkert hade varit lika deprimerad i hennes sits. Och ändå: tomheten i nöjena, och ändå, korta ögonblick av intensitet som man unnar henne (Hupperts ansikte efter första skogsmötet, så vibrerande tydligt att hon äntligen känt tillfredsställelse). Och ändå denne irriterande Rodolphe. Och ändå: hur trist är inte hennes man. Och ändå: hur snäll är han inte. Och så vidare i all oändlighet.
Jag har alltid varit förtjust i de engelska viktorianerna. Tysk litteratur har egentligen bara Fontane som liknande mästerlig skildrare av samma sekel. I Frankrike fanns det fler stora romanciers under den tiden. Men de kvinnliga engelska författarna vågade aldrig beskriva sexualitet i sina texter. De verkar ibland könlösa, dessa Janes, Emmas, Elizabeths med fler. Fontane, Zola och Flaubert är mörkare, mer komplexa, mer världsliga. Men de löper också faran att underskatta sina kvinnofigurer - särskilt Zola, vars Nana åtminstone mot slutet antar nästan monsterartade proportioner. Och används hon och Emma inte för att demonstrera fördärvet - det könsliga och ekonomiska?
Nana har filmats ett antal gånger, som framgår av Fandangos Emile Zola Filmography: http://www.fandango.com/emilezola/filmography/p218955.
För min del minns jag BBC:s miniserie som sändes under mina tidiga tonår. Om kvällspressen hade uppfunnit begreppet “nakenchock” så hade det antagligen använts om Nana. Serien var nämligen fylld av ett, för sin tid, frikostigt exponerande av “tuttar och bakar”.
Sannolikt är det skälet till att serien har fastnat i minnet. Jag önskar att jag kunde säga att det var på grund av det den gripande handlingen eller den höga konstnärliga kvaliteten, men ärligt talat så minns jag nästan ingenting av det.
Kommentar by Thorvald — 27. 11. 2008 @ 21:03
Tack. Jag var för lat för att leta själv. Men det gav dig kanske tillfälle att minnas de opulenta bilderna igen.
Det påminner mig om Fellinis Amarcord. Vad minns man ur den filmen annat än tobakshandlerskan?
Kommentar by Agnes of the Islands — 29. 11. 2008 @ 13:27
Liten konstteori (mycket liten) med anledning av kärlekens och begärets konstnärliga transformationer
Handlingen innanför bildrutan fortsätter utanför den.
Det underförstådda möjliggör en djupare förståelse.
Ju mindre explicit ju mer känslomässigt laddat.
O.s.v.
Därför att varken orden eller bilderna har någon mening i sig själva. Det är vi som, i samspel med deras materiella representationer, ger dem deras mening.
Varav följer: ju mer fantasi, uppmärksamhet, erfarenhet, sensibilitet, medkänsla, klarsynthet, tålamod etc. betraktaren har ju bättre eller åtminstone intressantare och mer stimulerande blir konstverket.
Varav varken följer relativism eller subjektivism. Konstens kvaliteter är objektiva, lika objektiva som allting annat som har en materiell bas, men de är inte omedelbart givna. De kräver talang och ansträngning för att realiseras. Att kompetenta bedömare ofta tolkar och värderar ett konstverk olika vittnar om konstens (och dess bedömares) komplexitet.
Stigen som leder in i bilden och försvinner.
Mannen och kvinnan som går in i rummet och stänger dörren bakom sig.
Cynismen hos hjältens monolog.
O.s.v.
En intressant sak är att realismen, strävan efter konstnärlig realism, är en nyckelförutsättning för att konsten ska kunna säga mer än vad den i förstone ser ut att säga.
Konstens magi består i att den med realismens verktygslåda kan skapa nya världar. Med dessa verktygs hjälp kan vi åstadkomma en obegränsad inre expansion hos vårt medvetande.
Vi kan kalla det många olika saker men det är denna vitaliserande expansion som lockar oss hos konsten. Det levande vill växa. Att leva är att försöka växa, att försöka finna utrymmen att växa på. Genom sitt långsamma men ihärdiga växande lyckas svampen tränga igenom den hårda asfalten. Inför de andras granskande och kontrollerande blickar gör vi oss osynliga och växer inåt.
Men Madame Bovary då? Hon läser, fantiserar och dagdrömmer, men växer inte. Tvärtom exploderar hon till slut under trycket från ett omöjligt begär – begäret att omvärlden ska motsvara hennes egna drömmar och önskningar. Hon försöker m.a.o. expandera sin inre värld till att omfatta även den yttre.
Madame Bovary utgör barnets motsats. Hon saknar förmåga att skilja på fantasi och verklighet och det gör hennes fantasi steril. Den leder henne inte utanför bildrutan eller bortom dörren. Madam Bovarys fantasi är underordnad hennes begär och förmår därför inte förvandla det och anpassa det till verkligheten. Ur detta perspektiv är barnets lekar och fantasier ytterst allvarliga saker.
Flaubert har förelagt sig uppgiften att skriva en Don Quijote för det nittonde århundradet. Humorn och burleskerierna försvinner som en följd av det litterära experimentets krav på kontroll och precision. Medkänslan är oförenlig med den vetenskapliga strävan efter psykologisk sanning. Den medkänsla som ändå väcks är således en produkt av läsarens oförmåga att låta bli att se bitar av sig själv i romanens gestalter. (Har vi någonsin medlidande med något annan än någon av vårt eget jags transformationer?) Istället för att som i Don Quijotes fall inspirera till förfelade och absurda hjältedåd som inte hjälper några nödställda prinsessor utan bara framkallar kaos hos världen, men som därigenom också bidrar till att avslöja ordningen hos denna värld, får litteraturkonsumtionen Madame Bovary att utveckla ett allt djupare främlingsskap inför sin omgivning. Ett främlingsskap som snart växer till förakt och hat när omgivningen envist vägrar att motsvara hennes drömmar.
Det är inte förvånande att humoristen (och moralisten) Cervantes låter Don Quijote dö försonad efter att ha tillfrisknat från sin litteraturdrivna galenskap och det är följdriktigt att naturalisten Flaubert driver sitt experiment till sin spets och låter Madame Bovary ta livet av sig istället för att behöva inse sin. För den människa som inte kan kontrollera sitt begär att världen ska motsvara hennes drömmar är utplånandet av källan till detta begär och dessa drömmar den enda utvägen.
Kommentar by JÅ — 01. 12. 2008 @ 11:16
Jo, jag minns förstås tobakshandlerskan i Amarcord, men bäst minns jag nog Gradisca, det vill säga hur hon fick det namnet. Hon (vad hon nu hette egentligen) var erbjuden en orientalisk prins (eller hur det nu var). Hon försöker på alla sätt locka honom till handling, men inget för någonstans tills hon slutligen säger: “Gradisca!” (”Ta för er!” eller “Väl bekomme!” eller hur man nu ska översätta det). Efter den händelsen kom hon alltid att heta Gradisca och det namnet susar genom hela filmen som en vänligt ironisk undertext.
Kommentar by Bodil Z — 06. 12. 2008 @ 12:07