Jag satt tidigare denna eftermiddag med min man på museumscaféet i Zeughaus på Unter den Linden och sade att jag tänker terminera min blogg, ett lite högtravande ord för att arkivera och avsluta. Nu är det kanske dags att avrunda det hela här också.
Jag började Notiser från en ö den 4 januari 2004. En titel som då föll mig in och verkade passa. En av mina mest trogna kommentatorer skrev då, som första kommentator ungefär följande: Ingen är en ö. Kommentaren försvann tillsammans med andra tyvärr när jag bytte system och inte orkade klippa och klistra hundratals små, men viktiga bidrag från läsare. Men så är det förstås, och Notiser från en ö har bidragit till att min upplevda ö har flutit närmre fastlandet och till och med förankrats där. För mig har Notiser varit en plats där jag kunnat slipa bort rost från min svenska, som i sig är lite av en ö i Berlin. Berlin i sig är också en ö, men har under min tid här utvecklats till att bli allt mer förbunden med omvärlden. Det finns många metaforer man kan veckla in sig i.
Men i alla fall; en annan sak som Notiser har varit: en livboj under min tid på företaget som här är mer känt under beteckningen Lagret. Just för att det var ett så trist jobb blev Notiser en allt mer nödvändig plats undan rutin och tanke-löshet. Sedan jag slutade där har mitt liv förändrats grundläggande och livbojen är inte längre nödvändig. Jag måste inte skicka flaskpost från min lager-ö längre.
Jag är inte helt säker på att jag vill sluta skriva här på nätet i en liknande form. Alla dem jag har fått kontakt med genom Notiser har lyst upp oceanen och det vore svårt att föreställa sig en resa utan dessa fyrar. Men jag känner att jag har vuxit ur just den här bloggen under det här namnet under det här alias-namnet. Till saken hör också att jag just snickrar på en ny plattform för Salongen. Det tar enormt mycket tid i anspråk, men det är dags att modernisera Salongen en aning. När det är gjort kommer jag att börja fundera på en annan form för det här mer planlösa pladdrandet. Under nytt namn, nya former och förmodligen utan alias.
Jag önskar alla ett gott nytt år och hoppas att vi fortsätter ses på ena eller andra viset. Tack också för julkort och kommentarer och böcker och allt annat. Jag är själv en notoriskt dålig julkortsskrivare, men de kort jag får gläder mig mycket. De har stått hela julen på bordet vid julljusstaken och blinkat och gnistrat.
Det blir ett elektroniskt julkort tillbaka:
Här står Karl IV (tror jag) och fryser på borggården i Tangermünde. Fukten från Elbe som flyter strax nedanför borganläggningen har lagt sig på hans gestalt och frusit till en väv av kristaller.
Men du tänker väl inte radera bloggen?
Kommentar by Thorvald — 01. 01. 2008 @ 21:40
Det blir allt tommare. Men varmt tack för vad som varit. “Notiser” har betytt mycket för mig ocksÃ¥. Allt gott för framtiden - skönt att du slutar pÃ¥ en sÃ¥ optimistisk not.
Nu lämnar vi fältet Ã¥t….nej, jag har lovat att inte vara elak i Ã¥r men det räcker med att titta pÃ¥ “intressant.se”, valfritt datum.
Kommentar by Bengt O. — 01. 01. 2008 @ 23:10
Nej, jag raderar naturligtvis inte Notiser. De får ligga i ett litet arkiv som följer med till den nya portalen.
Bengt, som du vet har du betytt ännu mer för mig, men det har jag ju lovat att inte säga igen.
Kanske är vi det nya avantgardet som tar bloggandet ett steg vidare? Bara en tanke.
Kommentar by Agnes of the Islands — 02. 01. 2008 @ 17:10
Med sin känslomässiga laddning säger metaforerna kanske mer om den som använder dem än om de företeelser de används om. Själv har jag alltid upplevt bilden av människan som en ö som i grunden positiv. Därtill säkert delvis förledd av dess lättvisualiserbara skönhet. Förvisso är vi öar. Det finns alltid hur mycket vi än anstränger oss ett avstånd kvar mellan oss. Men detta är inte något negativt utan en förutsättning för att vi ska kunna se varandra (och oss själva) sådana vi är. Den som känner obehag inför detta avstånd och förnekar det känner förmodligen (ett hemligt) obehag inför sig själv. Dessutom öppnar denna vackra bild för en annan lika vacker och för den osäkre kanske mer försonande – mänskligheten som en arkipelag. En bild som skimrar av gryningsljus och stjärnglans. Av glädje och begynnelse. Mot denna bakgrund är det lätt att förstå varför Notiser från en ö och dess halvt om halvt beslöjade innebyggare Agnes of the Islands väckte mitt spontana intresse. Vilket i det senare fallet ytterligare förstärktes av en något oklar serie associationer till den allt annat än mörka Medeltiden och till en av min barndoms favorithjältar Lancelot of the Lake. Riddarromantik? Alls icke. Men väl en idealism som avser människan i nuet. Draken (den i oss boende) måste besegras här och nu. Jungfrun har inte tid att invänta en bättre framtid och ett bättre samhälle. Om denna ö nu skulle sjunka under ytan kommer alla de andra öarna inte att få mig att glömma den och om den någon gång åter skulle stiga till ytan kommer jag att studera den noga. (Att säga att jag ska besöka den vore ju ett brott mot min metaforiska övertygelse.)
Kommentar by JÃ… — 02. 01. 2008 @ 18:40
[...] Min bloggosfär krymper. Det finns färre och färre och färre punkter pÃ¥ den osynliga listan som heter “titta här varje dag eller dö”. Och nu, i ett välriktat slag mot solar plexus har tre av fixstjärnorna i min galax slutat sända. Först var det Karin i Paris som helt sonika avlivade Royal Häst. Sen gjorde Bengt allvar av hotet att inte säga mer trots att han ändÃ¥ hade ordet. Samtidigt bestämde sig Agnes/Jelena pÃ¥ sin berlinska ö att det var tid för terminering. [...]
Pingback by Life de Luxe » Bloggarkiv » I min galax — 03. 01. 2008 @ 17:06