Det finns filmer som man ser en gång och aldrig glömmer. Dit hör Harold and Maude, en film som jag rekommenderades för åratal sen, men inte kom åt att se förrän nyligen.

Om regissören:

This film was originated as a 20-minute script written as a graduate thesis by UCLA student Higgins. He later showed it to his landlady, Lewis, the wife of a film producer, and the two formed their own production company to make the film. Higgins went on to become a writer-director best known for films such as FOUL PLAY, NINE TO FIVE, and THE BEST LITTLE WHOREHOUSE IN TEXAS. He died in 1988 from AIDS complications.

Den inledande scenen visar en opulent men konservativt möblerad salong. Vi ser ett par fötter i välputsade skor som rör sig i rummet. De går fram till en grammofon och lägger på en skiva. Tänder ljusen i en kandelaber. Stiger upp på en pall. Först när pallen sparkas bort förstår man att det hela var en inscenering av ett självmord. Men det visar sig att det handlar om en fake. Så kommer vi in i den unge Harolds liv.

En deprimerad, nästan stum ung man - i början ser han ut mer som ett barn - som tydligt lider under den kvävande konvention hans mor och inte minst familjens rikedom förväntar sig av honom. Harolds reaktion är att gång på gång låtsas ta livet av sig. Han besöker också gärna begravningar, och står längst bak bland de sörjande iklädd svart, med blekt ansikte.

Här dyker Maude upp, först med en ljudlig nysning. Maudes intresse för begravningar är också stort, men av andra skäl. Det är livets cirkel hon älskar att beskåda. Död, liv, tillväxt, återväxt, förmultning. Hon drar in Harold i sin magiska livskrets och de två blir vänner och slutligen ett kärlekspar. Ã…lderskillnaden som väl ska verka chockerande utvecklas i filmen ur en inre, fullständigt övertygande logik. Maude är en äkta subversiv människa som har funnit vägen till friheten och visar att det inte är så svårt som vi vill inbilla oss.

Historien är fantastisk. Även bildspråket och klippningen är uppfriskande “oglatt”. Det är intressant att se skillnaden i produktionsdesign - samtida film, även lågbudget, smittas allt mer av Hollywoods “streamade” design. Harold and Maude är befriande oestetisk, rörig och spontan, utan att vara ogenomtänkt. Minimalism i dialogerna, tillräckligt med plats för åskådaren att själv dra slutsatser och tänka vidare.

En scen rörde mig särskilt. Harold och Maude sitter på en brygga i solnedgången (ingen kitsch tillåts) och Harold tar Mauds hand. För ett kort ögonblick skjuts hennes ärm upp och man ser för en sekund att ett nummer tatuerats in på baksidan av hennes arm. Harold ser det också, men lägger bara ordlöst armen om henne. I ett slag förstår man storheten i Maudes livsbejakelse och skäms lite över den egna bortskämdheten. Ingenting är omöjligt är sens moralen. Liv, kärlek och frihet - dessa abstrakta ord blir mycket konkreta i Maudes version.