Apropos denna dag: en av de bästa dokumentärfilmer jag sett och samtidigt en lektion i både tolerans och pedagogik: A Class Divided.

Lärarinnan Jane Eliott berättar här om sitt pedagogiska livsprojekt: att få människor att förstå - kroppsligen och själsligen - hur det känns att bli behandlad som en människa av en lägre sort. Se filmen (en kort version) A Class Divided på Frontline/PBS.

Inte enkelt att leda diskussioner om teman som rasism och utlänningsfientlighet. Jag misslyckades själv för många år sedan som lärare för att jag visste för lite. Här är några tips.

I Berlin visas just ett flertal utställningar på temat konstnärskult - igår besökte jag Das Universum Klee på Neue Nationalgalerie. Det är en mycket omfattande utställning som tematiserar Klees förhållande till bland annat barndomen, eros, resandet, religionen, naturen, döden. Paul Klee (1879-1940) arbetade gärna med ett slags punktteknik som man kan se till exempel i den här bilden:

Ad Parnassum
1932

I ett första lager färgar han fält över hela ytan. I andra lagret kommer vita rektangelpunkter över hela ytan. Sedan laserar han dem i olika färger. Mer om tekniken.

Andra bilder består bara av färgade fyrkantsfält som anordnas till ett lapptäcke som ögat kan tolka - här ser vi stora och små vägar.

Paul Klee
Hauptweg und Nebenwege, 1929

De färgade fälten använder han i många bilder för att komponera en stad eller en trädgård, som i Rosengarten. Den tycker jag speciellt mycket om. En starkt stiliserad ros rosenträdgården.

Under en resa till Tunisien 1914 “upptäcker” Paul Klee färg, inte bara som teori. Tidigare har han betraktat sig mest som tecknare, nu känner han att han har blivit målare. Färgen har mig, skriver han i sin dagbok, den har mig för alltid, det vet jag. Det är meningen med detta lyckliga ögonblick: jag och färgen är ett. Jag är målare.:

Ich lasse jetzt die Arbeit. Es dringt so tief und mild in mich hinein, ich fühle das und werde so sicher, ohne Fleiß. Die Farbe hat mich. Ich brauche nicht nach ihr zu haschen. Sie hat mich für immer, ich weiß das. Das ist der glücklichen Stunde Sinn: ich und die Farbe sind eins. Ich bin Maler.

Den kanske mest spännande bilden är Angelus Novus från 1920. Den är så fantastisk inte bara för att ängeln vi ser här är så vänlig och samtidigt gåtfull. Walter Benjamin köpte bilden 1921, tog med den när han flydde från Tyskland till Paris 1933 och överlät den till Georges Bataille 1940 före sin slutgiltiga flykt in i döden. Den kom sedan att hamna hos Gershom Sholem, som tog den med sig från New York till Jerusalem där den nu finns. Benjamin betraktade tydligen ängeln som en personlig budbärare till honom. Han hängde den i arbetsrummet där den inspirerade honom bland annat till en text som jag tidigare har skrivit om här.

Paul Klee undervisade några år på Bauhaus-akademin i Weimar innan han kördes ut ur landet av nazisterna. Där fick han försöka förklara tankegången bakom sin konst, något som verkar ha hjälpt honom att utveckla sig vidare. På utställningen visas en film där inte bara citat ur Klees skrifter och hans biografi belyses Några av hans bilder “dekonstrueras” och sätts samman igen, så att man bättre förstår idén bakom. En av dessa bilder består av byggstenar som staplats på varann. I botten ligger en mindre “Grundstein”, sedan kommer längre rektanglar som staplas ovanpå och geom obalansen hotar att rasa om inte nästa byggsten läggs på. Stapeln avslutas med en “Schlussstein”, som säkrar den osäkra stapeln. Skulle man ta bort den rasar stenarna ihop. Här är bilden i en färdig variant på omslaget till en bok som tematiserar just konstruktion hos Klee:

Laurent Schmid, Paul-Klee-Stiftung
Paul Klee. Spiel mit Bildern
Drehung, Schiebung, Spiegelung

1. Auflage 2002 | CHF 39.00 | EUR 26.00 | ISBN 978-3-7225-0033-1

En annan aspekt av Klees bilder är hans titlar. De är ofta överraskande, förbryllande och/eller komiska. Kuriosum: Några gator runt Zentrum Paul Klee i hans hemstad Bern har fått sitt namn efter några verktitlar (se 26 augusti 2002), fast jag hittar bara gatunamnet där detta centrum ligger: “Monument im Fruchtland”. För någon tid sedan - förra året? - såg jag en annan utställning där en teckning av Klee hängde och jag noterade titeln (var?) för dess egen skull. Minns tyvärr inte längre hur den löd. Några ängelstitlar är till exempel “Engel noch weiblich”, “Engel voller Hoffnung” och “Vergesslicher Engel”. Några andra titlar: “Adam und Evchen”, “Zwitschermaschine”, “Hochachtend empfehlen sich” och “Es weint”.

Icke-kausala parallelliteter:

Petrarca på bergstoppen

Gissa berget

en bild på utställningen Madonna meets Mao

Mark Tansey heter konstnären. Jag fastnade framför den här bilden - bland andra inte helt oinyressanta av exempelvis Gerhard Richter och Francis Bacon. Den är från 1987. Årtalet fick mig att titta närmre på bilden. Något stämmer inte. Den ser ut att vara ca 100 år äldre och ändå inte. Vad är det som ser ut som 1800-tal? Kropparna. Både enskilt och som grupp. Bilden verkar föreställa en expedition. Expedition som fenomen är nästan utdött. En del kroppar ser ut att representera en högre social klass. Till exempel dn halvliggande piprökande mannen i vänstra mitten. En annan man längre till vänster sitter på en stol eller en pall medan en stående man böjer sig ner i en tjänarliknande gest. Det verkar alltså finnas en handfull ledare och en större grupp tjänande gestalter. Framför ett berg som i titeln benämns som Saint Victoire. Intressant nog står i bildbeskrivningen på sidan där jag hittade bilden: The painting combines interpretations of two famous series of paintings by Cézanne, “The Bathers” and “Mont Sainte-Victoire. (Däremot lade jag varken märke till att man kunde känna igen några postmoderna filosofer eller att männen i vattenspeglingen var kvinnor.) Bilden förblir gåtfull för mig, även sedan jag tittat på Cézannes bilder av berget. Jag associerar snarare till Jules Verne, en amoklöpt ingenjörsexpedition, en ond saga av Poe, Kipling eller Conrad.