Det är ju så modernt med de här “No smoking day” “No music day” “No tv day” osv

Jag har några förslag på andra sorters befrielse som kunde bidra till att rädda jorden - åtminstone lite längre

No media day

Om ingen konsumerade media finge inga brottslingar, terrorister och andra sensationssökare någon uppmärksamhet och lade ner sitt hantverk åtminstone tillfälligt.

En massa dumhet skulle plötsligt förlora sin arena. Tanken svindlar.

Nyheter av intresse, det vill säga sånt som verkligen har med en sälv att göra, skulle man knappast gå miste om ändå. Antingen ser man det eller hör talas om det. Om man vill veta mer ringer man och frågar.
Borde förlängas till No Media Month Och naturligtvis ingår detta medium.

No Children Day eller ännu bättre No Children Year

En enda dag utan att några nya barn föds skulle lätta en aning på befolkningstrycket. Här är egentligen minst ett år nödvändigt. Alla barnmorskor och andra som skulle bli arbetslösa under det året kunde ta hand om gamla istället. Det finns tillräckligt att göra. Och dessutom skulle länder med kassa pensionssystem kunna få det året på sig att fundera på reformer. Detta bör helst ske medelst celibat och kondom. Ingen ytterligare kemisk och emotionell belastning för kvinnor.

Brand Eins är den bästa ekonomiska tidskriften i Tyskland, möjligen i världen.

Denna månaden på temat lycka. Som av en slump (?) handlar två (minst) artiklar om sjuka eller anormala människor. Autister, depressiva, panikattacksdrabbade, halvblinda. Det finns hopp för alla. Och hopp är för övrigt lite ett budskap i alla nummer som Brand Eins gör. Dessutom var det intressant att erfara att petroleumlampan uppfanns av en apotekare i Lemberg, alltså Lviv. Han tog aldrig patent på den. Och Rockefeller har likheter med Gates. Eller tvärtom.

Jag löpte en aning amok nyligen på Amazon och köpte en hög filmer. Några sedda, andra osedda, av mig alltså. Bland annat är jag nu stolt ägare till den 2:a eller kanske 3:e delen av en Claude-Chabrol-utgåva, nämligen den med hans “klassiska kvinnofilmer”. Fast som någon kommenterade, egentligen har väl alla Chabrols filmer en kvinnlig karaktär i centrum.
I alla fall.
Igår kväll såg jag Madame Bovary, väldigt vackert filmad. I filmatiseringen faller romanläsandet en aning i skuggan jämfört med romanen. Emma verkar en aning vuxnare, man förstår hennes hunger och leda bättre. Isabelle Huppert är naturligtvis en skådespelerska med så många bottnar att man inte vet var man befinner sig när man ser henne, därav möjligen djupet.
Nyligen också, fast ett par veckor tidigare, läste jag Emile Zolas Nana. Under läsningen trängde sig bilderna på så starkt att jag flera gånger slutade läsa och började följa en inscenering i huvudet. En oerhört filmisk bok. Jag vet inte om någon har filmatiserat denna roman.

Intressant är att i båda fallen är kvinnogestalterna nästan kvävda i långtråkighet. Och de svävar ut i erotiska affärer för att åtminstone känna en aning liv. Medan Nana är helt obildad skulle Emma kunna falla tillbaka på den bildning hon fått, men det verkar inte vara nog. De är instängda i sin kvinnovärld, utan möjlighet att gå ut i livet/världen och delta.

Det verkligt fatala i båda stoffen är den otyglade konsumtionen - Nana bränner så mycket pengar på hus, möbler, kläder, tjänare mm att hon driver sin rike älskare till ruinens brant - eller ner i den för at vara exakt. Emma, vars oerhört godmodige och lite dumme man låter henne få sin vilja i allt, ruinerar honom med klädinköp utan täckning.

Jag har bara i vagt minne vad Nina Björk skriver i Sireners sång, men jag vill minnas att hon där kommenterar just bilden av den franska kvinnan i dessa 1800-talsromaner som en köpgalen och underminerande varelse, och argumenterar för att kvinnornas konsumtion då drev på utvecklingen av marknadsekonomin. Må så vara. Och jag vill inte lasta ännu fler stenar på de redan tyngda Nana och Emma. Men det blixtrar fram så välbekant det här med lusten att handla, kanske som en ersättning för den inre tomheten, och man kan inte heller låta bli att associera till Sex and the City eller Sofia Coppolas Marie Antoinette. När jag ser Emma tänker jag, innan jag förbannar mig själv, varför kan hon inte helt enkelt vara nöjd? Ja, man blir arg på Emma och sedan blir man arg på sig själv och jag tror det var det Chabrol var ute efter. För man är nästan på konventionens sida innan man ser Emmas depression och påminns om att man själv säkert hade varit lika deprimerad i hennes sits. Och ändå: tomheten i nöjena, och ändå, korta ögonblick av intensitet som man unnar henne (Hupperts ansikte efter första skogsmötet, så vibrerande tydligt att hon äntligen känt tillfredsställelse). Och ändå denne irriterande Rodolphe. Och ändå: hur trist är inte hennes man. Och ändå: hur snäll är han inte. Och så vidare i all oändlighet.

Jag har alltid varit förtjust i de engelska viktorianerna. Tysk litteratur har egentligen bara Fontane som liknande mästerlig skildrare av samma sekel. I Frankrike fanns det fler stora romanciers under den tiden. Men de kvinnliga engelska författarna vågade aldrig beskriva sexualitet i sina texter. De verkar ibland könlösa, dessa Janes, Emmas, Elizabeths med fler. Fontane, Zola och Flaubert är mörkare, mer komplexa, mer världsliga. Men de löper också faran att underskatta sina kvinnofigurer - särskilt Zola, vars Nana åtminstone mot slutet antar nästan monsterartade proportioner. Och används hon och Emma inte för att demonstrera fördärvet - det könsliga och ekonomiska?

Jag har ett neolitiskt förstånd, skriver Claude Lévi-Strauss i Tristes Tropiques, en bok som jag tog fram ur hyllan igen nyligen och läser klickvis och förundrat.
Se även Salongen.

OK, det har hänt något med min databas. Återkommer.

Under tiden: Är detta temat bättre? Är problemet med mellanrum mellan rubrik och text borta? Bortsett då från att kommentarerna är trasiga etc. Om ja ska jag fila lite på det. Jag tycker bilderna kommer mer till sin rätt här i alla fall.

Detta då?

I denna europeiska stad vaknar jag idag (och igår). Gröna och vita skuggor, luften luktar krut och jag vet inte varför men jag känner harmoni och säkerhet här. Ordet kommer av sig självt utan att jag letar efter det. Och utan att jag i vanliga fall känner en tydlig osäkerhet.

Det är San Martin idag och vi ska besöka marknaden och ghettot.