Finns det något löjligare egentligen än att vara människa?

När man lever i oroliga tider och hotas av faror runt varenda hörn och knappt har råd med mat för dagen längtar man efter välstånd och säkerhet. Jag hörde på radio en gång någon (jag tror det var en exilbosnier): han hörde talas om att man i Danmark skulle sätta upp en cirkus för barn som var allergiska mot håriga djur. Det tyckte den krigsdrabbade bosniern lät så underbart problemfritt och välordnat. Han önskade sig ett mer danskt liv där ingenting särskilt hände. Hellre betydelselöshet än krig.

När man å andra sidan haft tur i livet, fötts i rätt land, har lyckats uppnå en tillvaro där man har tillräckligt med pengar, lever säkert och ombonat, blir man nästan medvetslös av tristess och ägnar sin tid åt att rasa mot skyltar med uppmaningen att ta hänsyn till allergiker. Till exempel.

När man är ensam vill man vara två. När man är två undrar man om det inte vore bättre att vara ensam. När man har jobb vill man ha tid. När man har tid oroar man sig för att man aldrig mer kommer att få något jobb.

När man är här vill man vara där. När man varit där ett tag vill man hellre tillbaka hit. I staden längtar man efter landets lugn, på landet saknar man stadens myller.

Varenda åsikt jag yttrar kommer jag att ändra i nästa vecka, då jag tycker precis tvärtom.

Efter två dagars arbete i Köpenhamn har jag hoppat över sundet och ska göra en liten tredagarsinsats i Malmö.

Det är underbart att komma till Malmö. Det är underbart att vara här.

Trots att jag läser på en löpsedel att en man sköts till döds i natt på en gata i Malmö. Malmö kommer nog aldrig att förlora sin charm för mig. Det tyckte jag redan 1993, när jag flyttade hit för att studera tyska i Lund. Jag hann bo här i åtta månader innan jag åkte till Berlin “för en termin”. Sedan kom jag inte tillbaka igen. Men under de månaderna hann jag fästa mig vid Malmö mer än vid någon annan svensk stad, och egentligen hade jag nog tänkt mig att slå rot här. Så blev det inte.

Jag har varit här ett par gånger under året, men egentligen bara ett par timmar - jag har åkt över från Köpenhamn, där jag jobbat en del, för att köpa snus och har passat på att äta någonstans. Oftast på Lilla Torg som ligger så nära Centralen.

Idag kom jag hit på eftermiddagen och hade tid att ta en lång promenad ner till Ribban och äta en gulaschsoppa på Kallbadhuset. Solen strålade ut sin sista kraft före vintern, hundrastängen i början av Ribban låg framför mig evigt utsträckt mot vattnet. Att höra ankorna i Slottsparken och sedan ha den obrutna vyn framför sig var balsam för ögonen och själen efter Köpenhamns gator, fyllda av afrikanska prostituerade och köptempel. Jag vaknade på hotellet i Köpenhamn imorse halv fem och kunde inte somna om. Det finns sådana timmar ibland, när ens undermedvetna vill meddela något, och jag lyssnade, tills väckarklockan spelade sin lilla melodi. Jag hörde också en grupp grölande män dra förbi på gatan utanför och kände ett slags kylig fasa inför det primitiva - hannar på jakt efter honor. Jag vet att det finns primitivt överallt, men jag börjar bli så gammal att jag föredrar att det primitiva försiggår i tystnad undan min blick, så jag slipper konfronteras med det.

Här i Malmö tränger sig ett tyskt uttryck ständigt på: ich kann mich kaum retten vor Erinnerungen. Minnena svallar över mig och jag kan knappt rädda mig undan allt förgånget som lagrats i alla de hörn av staden jag vistades i då. Det var nog den mest intensiva tiden i mitt liv, med undantag för de första berlinåren. Och det var min sista (?) tid i Sverige, innan jag lämnade landet. Under många år därpå, när jag passerade Malmö på väg till familjen och bytte från nattåget till Göteborgståget här, trängde sig ett annat fragment på: Strindberg som åt sin sista middag på Savoy, innan han lämnade Sverige i vredesmod. Det där verkade jag identifiera mig med. Fast jag lämnade inte Sverige i vredesmod, inte heller under de följande första åren i Berlin. Snarare i melankoli. Det var först senare jag började tänka på Sverige i vredesmod. Och nu är även det över.

I Malmö hade jag ett par vattenhål. Det var tidigt 90-tal och massor av ställen hade öppnats och öppnat på nytt. En del verkar finnas kvar, men nu sitter andra människor där, som jag inte känner igen. Och ingen av dem jag kände då skulle väl veta vem jag är längre.

Mina minnen ligger i en konservburk. Förmodligen kommer de att blekna snabbare ju oftare jag öppnar den. Just det här förgångna är bara mitt och ingen jag nu känner har delat det med mig. Mitt liv består av sådana episoder i olika städer, som jag kan dela med olika grupper av människor, sinsemellan orelaterade, om de alltså finns alls.

Jag ska jobba imorgon och vara skärpt och effektiv. Det är lite som att ta på sig en gammaldags korsett. Mellan valbenen väller hullet ut. Om metaforen tillåts.

Fin öppning, va?

Den beledsagar mig en hel del i dessa tider och är i sig rätt intressant. Överhuvudtaget den statistiska blicken på världen. (more…)

Det är den 3 oktober och helgdag i Tyskland. Tag der deutschen Einheit - tyska enhetens dag. Ett slags nationaldag, men med ett annat namn.

Arne och jag tog en promenad i Prenzlauer Berg på eftermiddagen. Vi gick Oderberger Straße mot Kastanienallee, där vi tog av till höger och gick ner till början av Weinbergpark, där vi vände och gick uppåt på andra sidan Kastanienallee. (more…)

Jag vet inte varför jag har så svårt för Oslo. Det finns både väldigt fina stadsdelar och bohemisk, nästan berlinsk trasatmosfär. Det finns kultur, en hel del, och det finns vatten och berg, vanligen mina första kriterier för bra städer. Vad är det som trots detta fattas? Jag har tjatat om det förr men igen: det är så förbannat dyrt här. (more…)