Jag börjar se det humoristiska i tingen igen - och det har enbart med det faktum att göra att jag haft en veckas hemmavaro, förvisso med en del paper work och lite coaching instucket, men alltså utan flyg och hotell och sånt. Dessutom, och jag fastställer det om och om igen: ingen mat smakar så gott som den jag själv lagar. Jag vill nästan gå så långt som att säga att jag hellre äter ett par av mina med omsorg stekta ägg och en skiva hembakt bröd än en tre rätters meny på till exempel restaurangen i Resort Schwielowsee.
(more…)

Som processoptimerare har jag självklart läst om Toyota, den stora hjälten och skinande stjärnan vad gäller slanka processer och internaliserad företagsfilosofi. Se t ex The Toyota Way, en vad jag nu förstår fullständigt okritisk hyllning, faktiskt, om man betänker att författaren hade forskningsmedel att följa företaget, intervjua och göra research, en helt undermålig kvasiakademisk studie. Betald av vem egentligen?

Toyotas filosofi kräver dödsoffer av sina anställda, skriver The National Labor Committe. Och utnyttjar billig temp-arbetskraft. (more…)

Ur slutet på dokumentärfilmen The Corporation:

Anderson: (during live speech): Do I know you well enough to call you fellow plunderers? There is not an industrial company on earth, not an institution of any kind, not mine, not yours, not anyone’s that is sustainable. I stand convicted by me myself alone, not by anyone else, as a plunderer of the earth, but not by our civilization’s definition. By our civilization’s definition, I’m a captain of industry. In the eyes of many a kind of modern day hero. But really, really, the first industrial revolution is flawed, it is not working. It is unsustainable. It is the mistake, and we must move on to another and better industrial revolution, and get it right this time.

(more…)

Hemma igen och ska snart iväg. Vi träffar vänner på den ryska restaurangen Pasternak vid Vattentornet för att sedan gå på konsert i synagogan på Rykestrasse. Jag minns inte riktigt vad det var vi skulle höra, min hjärnkapacitet verkar antingen ha krympt betänkligt eller också har det strömmat in så mycket nytt innehåll den senaste tiden, att en del tyvärr måste falla bort. Jag tippar på det senare, eller en kombination. Därför hinner jag inte skriva så mycket jag skulle vilja om ett otrevligt men väldigt intressant fenomen som jag konfronterades med under min resa från Berlin till staden K i Sverige. Jag tog bilen för att slippa byta mellan flyg-tåg-gående och undvika väntetider vid varje punkt. Bilturen i sig tog förstås evigheter. Jag kör hemskt sällan längre sträckor och har ingen egen bil. Redan för flera år sedan konstaterade jag att jag inte alls tycker om att köra när det är mörkt. Särskilt inte på Autobahn. Det verkar vara ett fall av oförmåga att ignorera onödig information. Jag tar till mig allt. Jag kan t ex inte skilja på ett vanligt rött bakljus, ett bromsljus och ett annat rött ljus och sitter därför i ständig bromsberedskap. Det är ansträngande. Naturligtvis är jag också helt enkelt rädd för att dö. (more…)

Jag är i Sverige - och njuter av det. Hotell Siesta är ett fint litet hotell. Jag kom tillbaka efter kursen, jobbade med förberedelser i ett par timmar och tog sedan den näst sista snusportionen. Jag lade mig i sängen och läste Arne Dahls femte deckare De största vatten som jag köpte på Åhléns igår. Jag gillar Arne Dahl. Jag gillar att kunna säga att jag köpte AD på Åhléns. Igår. Så vad har hänt med denna ironiska och Sverige-kritiska skribent/bloggare/person(lighet) kanske man frågar sig. Inte vet jag. Har det med åldern att göra? Har det med distanserandet från media (som fortsätter irritera)och närmandet till “vanliga människor” (som vet bättre) att göra? Jag tippar på senare. Och en del annat som inträffat detta år.

I vilket fall. Jag kom alltså tillbaka till Hotell Siesta efter dagens kurs och satte mig efter ett par timmar i hotell… baren? restaurangen? loungen? Inte vet jag. I rummet där röda fåtöljer står och andra människor satt. Och efter alla dessa hotell med alla dessa kostymklädda och annars klädda män fann jag att jag hamnat i en kvinnlig sfär. I det lilla sidorummet satt en krets kvinnor som stickade. Alla faktiskt. Jag hann se en stickning med bollgarn, en annan i ett rätt starkt rosafärgat garn. De satt där och pratade. Rätt länge om förbindelser till en ö här i trakten, sedan vände samtalet till kroppkakor och skillnaden mellan dessa och något annat. Det ena görs på rå det andra på kokt potatis. Jag uppfattade inte vilket av dessa som var kroppkakor. Men om jag får våga mig på en gissning, skulle jag säga att kroppkakor görs på kokt potatis. Jag försökte göra kroppkakor en gång, när vi besökte vänner uppe vid Östersjön och jag hade lovat att laga mat en kväll. Och då kokade jag potatisen i förväg. De föll isär under kokningen, men det är ett annat tema. Här talades det om en som hade översatt rätten till engelska. Body cakes, hade hon sagt, och det tyckte alla var väldigt roligt. Jag tyckte också att det var ganska kul. Stickgruppen pratade vidare och sedan kom det in två australiensiska kvinnor som pratade väldigt länge utan att det egentligen var förståeligt. This is that, sa de. Och That comes out of this. International var ett ord som förekom utan all innebörd. Sustainable sa de också, men bara en gång. En väldigt imponerande förmåga att kommunicera utan att en utomstående fick minsta hum om vad det handlade om. Jag vet ännu inte om de är FN-arbetare, konsulter eller NGO:s.

Där satt jag alltså och lyssnade medan jag läste Arne Dahl. Dagen var bra men ansträngande. Det här med språken bestämde jag mig för att lösa på det för mig och deltagarnas bästa sättet. Jag pratar svenska. Skriver det viktigaste på engelska. Och fortsätter förklara och prata på svenska.

Jag gillar den här lilla staden. När jag begav mig ut (innan jag satte mig i hotellets allmänna del) för att fylla på snusförrådet och för säkerhets skull tog med en förpackning med nyponsoppa frågade kassörskan efter leg. Nu är det ju så att jag fyller 41 i år. Snusgränsen ligger på 18. Hur kan man inte älska ett land där man uppmanas bevisa att man fyllt 18 fast man är över 40?

Har jag blivit så mycket utlänning att jag börjar älska Sverige på nytt? Dessa och andra frågor får kvarstå med sina magra fingrar utsträckta i rummet. Nu ska jag lägga mig och läsa lite mer Arne Dahl innan jag släcker.

Detta ligger i lådan på skrivbordet i mitt hotellrum. Innovativt får man säga.

Imorgon bilar jag upp från Berlin till en liten stad vid svenska kusten för tre dagars träning, eller kurs, som svenskarna kanske skulle säga. Det är lite löjligt det här - jag skickas till Sverige av mitt tyska företag för att göra en kurs på ett svenskt företag - på engelska. Eftersom allt annat material är på engelska. Men jag skickas förstås delvis därför att jag KAN svenska. Detta börjar bli en vanlig upplevelse. Eftersom många av mina uppdrag äger rum i Skandinavien. Å ena sidan är det bra att jag kan svenska. Å andra sidan förbereder jag alla flip charts på engelska. Vanligen blir det, när jag står där, en viss språkkonfusion, t e x om jag förklarar något på svenska, och sedan vänder mig om och skriver, kan det hända att jag noterar just det svenska uttryck jag just använt. Men OK, det är kanske inte så viktigt i långa loppet.

Jag ser enormt fram emot den här kursen och hoppas få en rundvisning i produktionshallarna. Man får se miljöer som man inte hade en aning om i det här jobbet. I detta fallet är det extra intressant, men det får jag inte säga mer om (!!!!€€€€). Se även här.

När jag förberedde mina flip charts ikväll lyssnade jag på mina gamla ABBA-skivor. Jag har aldrig övergivit ABBA, inte ens när de var fullständigt irrelevanta och ingen ville medge att man en gång hade lyssnat på dem. Nu i sommar har jag upplevt en viss medvind. Under vår semester gick den filmatiserade versionen av Mamma Mia på Saga-bion i Vänersborg. Jag lyckades medelst Mycket Subtil Manipulation få min man att följa med. Han har alltid föraktat ABBA ungefär i samma utsträckning som jag förärat dem. Vi köpte biljetter i förväg, fick inga platser bredvid varann ( det var överhuvudtaget svårt att få biljetter). Därför var jag ovetande om min mans reaktioner tills efter filmen när vi kom ut. Då berättade min man att han hade suttit bredvid en kvinna som snyftade vid ett flertal scener. Han verkade ha genomgått ett slags bad (jag säger inte reningsbad) (och vem kan motstå de sista scenerna??) och yttrade plötsligt saker som hade varit omöjliga dagen innan. Såsom att det kanske faktiskt handlar om pop-klassiker. Och att om man vill se filmen så är en dylik svensk småstad det rätta stället - där nämligen ingen ironi existerar. Där man gråter i publiken. Jag vill inte säga mycket mer om detta än att jag tror att filmen skänkte mig ett par extra livsveckor. Och att jag från och med nu inte längre behöver förvänta mig sarkastiska kommentarer när jag sätter på en ABBA-platta. Bara det är en hel del värt och jag vill tacka hela film-teamet för detta. Dessutom har jag beställt plattorna på CD, ifall vi på vår nyårsresa till Sandsteingebirge med polare skulle få lust att dansa lite. Ett vänpar mailade faktiskt i somras, några dagar innan vi såg filmen, och berättade att de gjort just det - sett filmen, och efter viss tvekan i början (för amerikanskt) lämnat biosalen dansande. Detta är tyska socialistiska vänner i 50-årsåldern.

Nu ska jag skriva ut ruttplaneringen för imorgon. Tror jag kommer fram vid midnatt. Sover på Hotell Siesta. Förhoppningsvis är nomen omen. De har i alla fall gratis WLan.

Det är rätt sent denna onsdag kväll. Kanske borde jag ha satt mig här tidigare istället fär att börja läsa i Sex Sigma : resultatorienterat förbättringsarbete och sedan för att avrunda kvällen riva upp kuvertet med Neo-numret Juli/augusti, där min lilla betraktelse är publicerad - med fina bilder. Återkommer kanske om dem. I alla fall. Jag anlände till Tegel vid -tiden efter tre dagars kurs i Bonn. Hilton Hotel, direkt vid Rhen, är väldigt trevligt. Det vimlar av unga och serviceorienterade medarbetare som hjälper en med allt möjligt.

Bonn är en konstig stad. Sedan regeringen flyttade till Berlin kunde man tänka sig att Bonn lider. Så är icke fallet. Två stora tyska koncerner har förpliktigat sig att stanna där. Telekom och Deutsche Post. Plus Bayer och andra. Bostäder är dyra. Bilköerna långa. Arbetslösheten låg. En berlinare kan bara drömma om dessa förhållanden.

Jag bokade rum på Hotel Beethoven, nära Hilton, direkt vid Rhen och mittemot Stadsteatern. Så här såg den ut just nu.

Das soll hier nun schön sein, ich scheiss doch auf den Rhein.