Gardermoen1

Hej igen.

Tja, det var i somras. Nu är det höst.

Lika dramatiskt, och som en del tyckte, känslomässigt, som den här bloggen lades på is för nästan exakt åtta månader sedan (talmystik? Tror inte det), lika odramatiskt kör jag igång igen. Har bytt namn, det var kanske det minsta jag kunde göra.

Jag har ägnat en hel del timmar åt att rensa upp teckensalladen som kom till stånd efter serverflytten i januari. Tyvärr glömde jag ta reda på viktiga faktorer i en sådan flytt innan jag genomförde den, så å, ä, ö och andra “specialtecken” gick sönder. Nu, som kringresande processoptimeringskonsult, vet jag förstås att det var planeringen som briste. MySQL tar hand om det i sinom tid, men verkar inte klara av att utföra det enkla kommandot “ersätt allt”, utan ersätter bara lite i taget så man kan sitta och klicka i en timme med ganska magert resultat. Skapa knappen “ersätt lite i taget”? Något att fundera på, hör ni! Jag orkar alltså inte vänta på att ha tid för det allra sista klicket, särskilt som jag precis nu - i skrivande stund!! - inte kan tänka mig något bättre att göra med min tid än det jag just gör.

Det skulle vara att sova i så fall. Jag har just saboterat min dygnsrytm genom att somna över en bok (egalt vilken, köpte den på flygplatsen) före kl. 20 och vakna igen strax före midnatt. Jag hoppas kunna få ett par timmars sömn igen innan jag måste gå upp kl. 7.

Jag tror det vore rätt ointressant att dra en rekapitulering av allt som hänt sedan sist. Det räcker väl att säga att jag alltså nu är en fri agent i det spel vi kallar livet, delar in mitt liv så vist jag kan i pengatjänande och eftertanke, och att allt har förändrats och ändå ingenting.

Det är de små omedelbara betraktelserna som just nu håller mig fångna. Tingen, den sakliga världen kanske, som möjligen bara existerar skenbart. Men ändå är så intressanta att observera.

Särskilt här, i Oslo. Jag arbetar den här veckan hos en kund som sitter vid Gardermoen. Jag bor på ett hotell i omedelbar närhet till flygplatsen. Det är min tredje affärsresa till Oslo. Jag har också varit i Köpenhamn och i flera tyska städer och provinshålor.

Det här som Marx pratade om, varat som bestämmer medvetandet etc, det har en poäng, även om det knappast är uttömmande. Några observationer.

Det finns en rätt stor kast av resande - kanske är affärsresande fel term för den, eftersom vi inte egentligen gör affärer i finansiell mening. Vi flyger in och installerar något - en maskin, en lösning, en metodisk kunskap. Jag vill nog helst betrakta mig själv som installatör. Jag ser andra installatörer sitta i frukostrummet varje morgon. Oftast män, ofta engelsmän eller i Norge svenskar, eller vad vet jag om de inte pratar eller läser en tidning. Avgörande är ett slags effektivitet i frukostätandet och förstås det att de dyker upp ensamma eller i sällskap med andra män och ser ut som om de arbetar mycket.

Jag avviker redan i det avseendet att jag inte är man, dessutom ännu mer i mitt frukosturval. De andra tittar på mina tallrikar med joghurt, muesli, frukt och på mina juiceglas och drar sina slutsatser. Jag tittar på deras korv-bacon-äggröre-tallrikar och drar mina.

Hotell och taxibilar utgör en stor del av ens friktionsyta som resande. Det andra: kunderna, kurserna, konsulterandet kommer inte att pratas mycket om här, dels för att det kan beröra sånt man inte får prata om (!!!€€€), dels för att det tillhör förnuftets värld, och den intresserar mig inte i skrivsammanhang. Men hotellen, taxibilarna…

De allra värsta taxichaufförerna har jag diagnostiserat i Köpenhamn. Så till vida det handlar om danska taxiförare. Inte alla! Men tillräckligt många. I Norge är det andra faktorer som upptar ens oförnuftiga medvetande. Eller egentligen mest en. Det är så dyrt är att jag vill gråta varje gång jag betalar för något. Alla som arbetat i Norge vet vad jag pratar om. Det är en sak att turista här. Man kan kanske avvika till tält och medhavd mat. Men inte vi. Vi måste bo på ett hotell. Vi måste ta oss med buss eller taxi till ett ställe och tillbaka igen. Eftersom taxi är så förbannat dyrt är min erfarenhet av den yrkeskategorin i Norge begränsad - jag tar bussen närhelst det går.

Tänk om det alltid vore så enkelt!

Jag sitter på Clarion Hotell, det enda som hade lediga rum kvar. Hotellet skryter i en broschyr med swimmingpool och bastu. I en annan meddelar man undvikande under rubriken “motion” att det är väldigt bra att röra på sig (”ta trappan istället för hissen”) och att receptionen gärna ger tips på olika löparslingor i omedelbar anslutning till hotellet. Det har funnits en swimmingpool här. Och en bastu. Man tog bort dem, meddelade receptionen på min fråga. Det ska komma en bastu igen. I framtiden någon gång.

Efter en dags kurshållande är en swimmingpool och bastu precis vad man behöver. Promenader i omgivningen är möjliga, men estetiskt otillfredsställande. Och man hamnar snabbt i återvändsgränder. Igår kväll stod jag framför ett stängsel med en skylt som meddelade förbud mot att parkera närmre än tre meter från stängslet. På andra sidan låg flygplatsområdet. Jag undrade (kort) om en stående fotgängare var att likställa med en parkerad bil, vågade tro motsatsen, och stod en stund vid detta stängsel (närmre än tre meter) och såg ut över fälten på andra sidan. Man kunde inte se mycket - en märkligt innehållstom yta. Ett DHL-Flygplan någon kilometer bort. Ljudet av flygplansmotorer i närheten. Dessa motorer hörs ständigt, även från hotellrummet, om man inte stänger fönstret.

Jag dricker Ringnes-öl. Det är inte så dåligt, överraskande nog.

Vad man känner att man behöver överhuvudtaget är en personlig omgivning, och om det inte går en smula lyx som ersättning. I början njöt jag av att komma till ett vanligt hotellrum. Det verkade vara så tomt och ge plats för så mycket tankar. Men i längden blir det inte så, märker jag. Det är som om den blotta repetitionen av vitkaklade badrum, obekväma möbelserier och dessa ständiga broschyrer nöter bort eller kanske förlamar en del av ens person. Jag har inte hunnit fundera så mycket på det här än. Jag njuter så mycket mer av att komma hem. Och det är underbart att få laga mat själv. I själva verket äter jag allra helst min egen mat, slog jag fast förra veckan. Även om det bara är med omsorg stekta ägg.

Gardermoen flygplats är jämfört med tyska flygplatser ett shopping-mekka. Tax-Free-shoppen vimlar vid alla möjliga tider av människor som knappt kan hålla sig av sprickfärdig lycka över att äntligen få handla öl och sprit. Jag kan inte klandra dem. Men det ligger något omänskligt över det hela. En hel nation hålls fången av en oljeekonomi. Man låter utländsk arbetskraft komma in för att jobba. Själv försvinner man helst senast kl. 16 för att hämta barnen på dagis. Eller vad det nu är man måste göra. När jag arbetar här förvandlas jag till en lutheransk fanatiker. Aldrig annars hör man mig säga att en ordentlig grad av arbetslöshet är nödvändig för att förbättra kvaliteten på servicearbetare. Aldrig annars skulle jag tycka att det borde vara självklart att man som anställd arbetar tills arbetet är färdigt. Det är något med det här landet som får mig att bli till en moralist i negativ bemärkelse. Andra svenskar här reagerar på liknande sätt och så bildas en svensk front mot det norska. Man kan förstås också helt enkelt kalla det avundsjuka. Samtidigt som jag alltså känner detta, tycker jag alldeles självklart att min egen arbetstid bör optimeras så att den hålls på en rimlig nivå. Men det är ju en helt annan sak.

Imorgon är det fredag (senare idag egentligen) och jag flyger tillbaka till Berlin på kvällen. Jag undrar redan om jag efter incheckningen ska unna mig en räksmörgås och ett glas franskt vitt vin på skaldjursstället för runt 8293 kr (tyska vitviner är sällsynta här, varför vet jag inte: de är bra och prisvärda) eller om en halv liter öl med jordnötter för runt 531 får räcka på stället med koskinnsfåtöljer. I vilket fall som helst: nästa vecka är jag unterwegs i Bonn, närmare bestämt i själva staden. En mänskligare miljö.

Nästa vecka kanske också mer om min personliga taxichaufför i Bonn. !