Svaret på den här frågan.

Ja, Rom har förändrats. Då, 1986, var det en lite mörk och skräpig stad, fattigdomen var stundom synlig. Nu är innerstaden välmående, nästan inga tiggare, åtminstone inga autochtona, Trastevere är rent och prydligt, turisterna är en Tsunami. Men Rom är för grandiost för att slukas av vare sig amerikaner, japaner eller nordeuropeer. Inte heller av globaliseringens kedjebutiker. Ett litet stänk av besvikelse, sorg över att en generation utan mobiltelefoner, egentligen att tiden före 1989 är passè, sedan rätar jag upp mig och njuter av staden. Jag vet inte heller i hur hög grad förändringen är min egen. 1986 kom jag hit, bara några månader sedan jag kommit till Schweiz, direkt från Sverige och gymnasiet. Jag kom från en hel och ordnad värld. Kanske överväldigades jag helt enkelt av något som nu är ren rutin? Säkert har både Rom och jag förändrats. Men de magra katterna finns inte längre i staden. (more…)

Saget, Steine, mir an, o sprecht, ihr hohen Paläste!
Straßen, redet ein Wort! Genius, regst du dich nicht?
Ja, es ist alles beseelt in deinen heiligen Mauern,
Ewige Roma; nur mir schweiget noch alles so still.

Jag vet inte om det är den första dikten i litteraturhistorien som tar upp temat ennui och besvikelse över en turistort. Förmodligen har någon av de gamla romarna själva diktat kring detta. Men det är en av de stora och mest legendära vågar jag påstå.

De här ingångsraderna klingar just nu i mina öron, min man och jag är nämligen på väg till Rom för att fira min 40-årsdag. Jag reser dit för andra gången i mitt liv.Första gången ligger mer än 20 år tillbaka och staden har säkert förändrats en del sen dess. Men ändå inte, förmodligen. Goethe hyste en livslång längtan efter Italien, men kom till Rom först 1786. Han var då ca 37. Den italienska resan skulle inleda hans klassiska period. De romerska elegierna som citatet ovan är hämtat från slog ned som en bomb i dåtidens Weimar. Det var de explicita skildringarna av herdastunder i sängen med en romarinna vid namn Faustina som echaufferade hovet och bekantskapskretsen. Särskilt fina är de tillbakahållna, s.k. priapiska elegierna. Kanske citerar jag ur dem senare.

Rom är staden med Europas äldsta befolkning, läser jag nu. Och homogen jämfört med andra huvudstäder. För en tid sedan mördades en italienska av en rumänsk roma, läser jag också. Det har givit upphov till en våg av upprördhet, kanske hat, gentemot de rumänska invandrarna i Rom. Den italienska staten har utvisat dem som inte har papper och arbete och har börjat jämna deras läger i utkanten av staden med marken. Zeit rapporterar.

För övrigt: Det har gått en väldigt trevlig serie på Arte med Sarah Wiener, kock och restauranginnehavare i Berlin, från Österrike, som reser runt i Frankrike och lagar regional mat. Mycket intressant och imponerande mångfald. Allt från karp i salttäcke till fyllda lammagar.

Här kan man se lite filmer och hitta recept.

Ja ja. Det är inte så lätt att uppdatera här, när man själv inte riktigt vet var man befinner sig. Och jag menar då inte rent rumsligt. Tänkte idag på spårvagnen för .. 5:e? gången i rad att denna blogg - och här måste jag sväva ut i vaga dimslöjor som berättaren i början av The Big Lebowski.

Den var en krycka under mina lagerår. Och hark vad min man skrev för vackra rader till mig, när jag slutade där:

Lagerjahre, harter Fron;
Trübe Arbeit, karger Lohn;
Vorbei ist nun die Jochzeit,
Willkommen in die Freiheit!

Krycka alltså. Och nu? Det vet jag inte än. Ett slags notisblock som ligger vid spisen? När man rör om i grytorna och råkar komma på något som är för kort för att ingå i andra sammanhang? Men vi lagar så sällan mat nuförtiden? Vi går på restaurang istället? Strunt samma, vi lämnar det definitoriska tvånget.

Dialog idag när jag gick in i Doc Martens-affären för att leta efter ett par svarta converse - kollade först de svarta snörkängorna, men de var antingen för eleganta eller för brutala, och jag har redan två par säkerhetskängor från min lagertid, d v s med stål i tån och sulan):

- Har ni de här utan sprutor?
- Utan vad?
- Sprutor (pekar på sidan av svarta converse-skor där en piratskalle med korsade sprutor är avbildade).
- (Tittar rådlöst runt i hylla.) Nej, de är utsålda.

Satt sedan på Yo Soy, mest för att det började regna och jag inte hade något paraply. Plötsligt befinner man sig i en spansk metropol. Hektiskt bakom disken. Två unga spanska skönheter. Gäster som pratar med bartendern på spanska, högt. Känslan av att befinna sig i ett parallellt universum. Det här snabba, ändå lite kyliga, kanske tillbakahållna explosiva. Spanjorer är en stor gåta. Jag önskar att jag kände fler.

Fick brev fårn Suhrkamp med information om att Sergej Zhadans nya roman kommer ut den 26 november och kan beställas som recensionsexemplar. Får dåligt samvete eftersom jag inte ens läst hans föregående, tillika tillskickad, nämligen Depeche Mode. Började läsa den idag. Alla är alkoholiserade, redan vid den späda åldern av 19. De smugglar vodka eller bränner själva i övergivna stålverkshallar. Ändå. Verkligt bra prosa. Zhadan är en skitbra författare, och jag skriver det lite så där nonchalant icke-analytiskt, vilket inte betyder att det inte stämmer. Kollar vad den nya heter. Den heter Anarchy in the UKR.

Idag har jag ätit:

un orden de ensaladas de marisco med baguette på sidan
två stekta ägg med rostat bröd
popcorn