Organiserad brottslighet (maffia) frodas och trivs allra bäst i en avreglerad värld med fri handel och minimerade gränskontroller.

Konventionell ekonomisk teori beter sig som om det inte funnes någon organiserad brottslighet. Den ignoreras, förträngs eller förtigs. I själva verket skulle finansmarknaden krascha om alla medel från dessa organisationer plötsligt togs ut ur kretsloppet. Man kan utgå ifrån att legala aktörer vet det.

Den organiserade brottsligheten är ett större hot mot demokrati, välstånd, säkerhet, rättssamhälle och välbefinnande än islamistisk terrorism. Den har fler mord på sitt samvete, ojämförligt fler sålda människoliv, förstörda existenser och nedtystade samhällen.

Den existerar i hela Europa.

Har fått rapporter om att Internet Explorer delar på bloggen i två delar. Jag hinner inte greja med det nu, men ifall någon har tips om vad som inte stämmer, please comment!!!

I Firefox ser allt normalt ut.

OK, här är länken: My blog looks horrible in IE!

… flera timmar senare…

OK, nu ser det normalt ut i IE. Det enda problemet är content-bredden, som jag inte orkar lösa nu. YouTube-videos behöver 425px och trots att mitten är definierad som auto flyter ena kanten ut i högerspalten. Ett par millimeter som jag ignorerar just nu.

… minuter senare…

Nej, det är fortfarande brutet, fast nu längre ner. Kära IE-användare: Kan ni stå ut med det?

Mitt i stan

Utanför de vanliga turistlederna finns spännande sträckor i Berlin där helt andra landskap öppnar sig. Som här, vid Nordhafenbrücke. Vi är mitt i stan, ändå ser det ut som en vildvuxen bit förort.

Jag tog cykeln genom Wedding, förbi Osloer Strasse och genom kemifabrikskorridoren - jag kallar den så, för där kör man mellan två stora komplex där Schering (numera Bayer Schering) producerade läkemedel. Jag vet inte om de fortfarande gör det, med tanke på globaliseringen, men komplexen står kvar och folk jobbar där. Kör man alltså genom den här korridoren, kommer man till Perleberger Brücke, som leder vidare till Tiergarten. Strax innan dess kan man vika av på Heidestrasse och köra längs denna av lagerbyggnader kantade väg mot Hauptbahnhof.

Lager

Heidestrasse

Heidestrasse

Heidestrasse betyder “Hedgatan” och förmodligen har det funnits just en sådan här, innan staden växte ut över den. På avstånd ligger något som ser ut som ett hotellkomplex vid Medelhavet.

Costa del Berlin

Om man kör vidare längs Heidestrasse och viker av mot medelhavsgrossisten Mittemeer kan man ta en genväg till Hamburger Bahnhof, museet för modern konst. Neonblå rör lyser upp fasaden.

Hamburger Bahnhof

Och vi fortsätter mot Hauptbahnhof, den nya station som invigdes förra året och avlöste Bahnhof Zoo i väst och Ostbahnhof i öst. Före detta Lehrter Stadtbahnhof, in the middle of nowhere mitt i stan. För här gick muren och när den försvann fanns plötsligt massor av plats.

Hauptbahnhof

Vi går igenom Hauptbahnhof och tittar på den vackra glasfasaden.

Hauptbahnhof glas

Genom utgången söderut kommer man till denna yta. I horisonten ser man det politiska Berlin.

Yta vid Hauptbahnhof

Strandbaren

Och österut ligger Fernsehturm, här som en tandpetare under bron.

Fernsehturm under bro

Hauptbahnhof ligger mitt i stan, och mitt i öknen.

Hauptbahnhof öken

Igår kväll gick vi på litteraturfestivalen i Berlin som är inne på andra och sista veckan. Vi insåg, när vi hade köpt biljetterna, varför vi inte varit där mer. En biljett till ett samtal om städer på en dryg timma kostade 6€, det är lite för mycket för vår smak. Men samtalet var intressant. Det hade varit ännu intressantare om moderatorn hade ställt kortare frågor, istället för att inveckla sig i långa resonemang eller citera artiklar hon läst innan hon kom fram till sin egentliga fråga.

Ferrèz från Sao Paolo, som har en blogg, och Fadanelli från Mexico City diskuterade staden och dess roll i skrivandet. Hans tidskrift finns här. Men det blev ett samtal om demokrati, fattigdom, rikedom och städer som liknar cancersvulster.

Fadanelli är en bildad cyniker, hans korta, skarpa omdömen verkar som svärdshugg genom en härva hopp, optimism och idealism. Mexico City hatar han, staden är ingen stad, utan en ständigt växande svulst, ett kaos som tagit överhanden. Säkert är det delvis en pose, men - och vi gick dit just eftersom jag är intresserad av berättelser om denna stad, som jag besökt två gånger - det ligger mycket i det han säger. Och ett annat uttalande täckte sig med det jag tänkte sist jag var där. Mexico, och många andra latinamerikanska länder är inga demokratier, sa Fadanelli. Det grundläggande saknas. En ordning som gäller för alla, ett justitiesystem som fungerar. Ferrèz hade liknande åsikter, men han pratade mer om konkreta händelser och om situationen i Sao Paolos favelas. Han berättade om sin blogg som hade varit ett viktigt instrument när vänner till honom sköts ner av polisen, som bekämpade ett gänguppror. Hundratals oskyldiga, som råkade vara på plats, dödades. Media nämnde det inte, så Ferrèz blogg blev till ett viktigt informationsställe, där han bland annat uppmanade folk att inte gå ut på gatorna utan stanna hemma i säkerhet.

Det civila samhället - det har gått under jorden. En demokrati kan bara fungera om människor är kapabla att reflektera - läsa och skriva är bara de första förutsättningarna.

Fadanellis roman La otra cara de Rock Hudson är den hittills enda som översatts till tyska.

I augusti hade en ny tysk film premiär, som kan komma att bli lika framgångsrik utomlands som Oscarvinnaren “De andras liv”. “Am Ende kommen Touristen” (”Till slut kommer turister”), med manus och regi av den 1974 födde berlinaren Robert Thalheim. Han bearbetar där sina egna erfarenheter av den civila militärtjänstgöringen i Auschwitzs besökarcentrum.

Den unge Sven stiger ur tåget i Oswiecim, en ort där perronger och tågstationer bär på minnet av det mörkaste kapitlet i europeisk historia. Svens uppgift är att ta hand om den före detta fången Krzeminski, som aldrig har lämnat lägret, utan nu reparerar KZ-fångarnas kvarblivna resväskor och står till förfogande för besökare som ett av de sista vittnena. En autentisk rest mitt i ett museum, med pedagogiska och välvilliga tyskar som ciceroner. Sven genomlider och vinner förståelse för Krzeminskis bryska uppträdande, samtidigt som han lär känna staden Oswiecims vardagsliv och förälskar sig i Ania, en ung polsk tolk. Deras varsamt antydda kärlekshistoria strålar mot bakgrunden av Auschwitzs osmältbara arv.

Thalheim lyckas visa hur minnet av Auschwitz måste transformeras allt eftersom generationerna avlöser varann, men framför allt – och det är filmens stora styrka – frilägger han utan stora sentimentala åtbörder det grundläggande brott som vår samtid är överens om att aldrig glömma. Och som vi i samma andetag av ren dumhet och okänslighet trampar på. Det mest smärtsamma ögonblicket är när Krzeminski håller invigningstalet till det minnesmärke som den nya tyska kemifabrikens ägare låtit inrikta till åminne av de tiotusentals fångar som arbetade i nazitidens kemiverk. Det regnar, bredvid honom står företagets PR-ansvarige och håller i paraplyet (en ironisk blinkning, skådespelerskan Lena Stolze spelade för länge sedan huvudrollen i Michael Verhoevens ”Den förskräckliga flickan”). Krzeminski talar om hur fångarna på just denna plats i sekundtakt skickades åt olika håll – det ena betydde liv, det andra död. Vi var inga människor, säger han, vi var bara där för att exploateras. Och i samma andetag avbryter honom PR-kvinnan och föser ihop honom med VD:n så att de kan fotograferas.

Kan eller vill vi inte längre lyssna till Krzeminski? Vad händer när han och hans generationskamrater är borta? Denna och många andra frågor ställer Thalheims film utan pekpinnar, med humor och finkänsla. Lite märkligt är det att ordet ”jude” inte nämns en enda gång. Filmen koncentrerar sig på den polsk-tyska relationen. Men det hade varit på plats att i en mening eller två nämna den grupp som utgjorde majoriteten av de döda i Auschwitz.

Förpremiären i Prenzlauer Berg gästades av skådespelare och filmteam. Rungande applåder fick Ryszard Ronczewski, en av Polens mest kända skådespelare, som övertygande spelade Krzeminski. Bundestags talman Wolfgang Thierse gladde sig i inledningstalet över att Prenzlauer Berg valts för visningen. Här lever så många unga. Det finns knappt ett ställe i Berlin som inte har ett blodigt förflutet, sade han. Även Kulturbrauerei, där premiären ägde rum. Här avrättades desertörer på gården. Det förgångna ligger precis runt hörnet.

Am Ende kommen Touristen

Trailer X-Verleih

I Berlin pågår just en literaturfestival som jag inte hunnit besöka än (det är stadsliv). Lyssnade dock på Radio 1 igår där en live-intervju med författaren Chuck Palahniuk fångade min uppmärksamhet. Har någon läst honom? Jag har inte ens sett Fight Club, fast den finns med på min mentala lista.

Här finns en del trevliga citat ur hans böcker.

Apropå kommentarerna till inlägget här:

En i Tyskland känd nyhetsläsare och programledare, Eva Hermann, som har gett ut ett antal böcker och förorsakat irriterad debatt (jag har inte läst dem, vill inte heller), har uppenbarligen i sin senaste bok tyckt att kvinnopolitiken (familjepolitiken) i Nazityskland var rätt OK. Citat:

Förra året ifrågasatte hon i magasinet Cicero emancipationen. I september 2006 presenterade Herman under den välfyllda presskonferensen i Berlin sin bok “Eva-principen”. Hennes angrepp på feminismen och karriärmödrar utlöste en het debatt. Hon företrädde teser som “Vi har förlorat vår kvinnlighet” eller “kvinnor är idag ofta utmattade av spagaten mellan barn och yrke”. Förundran utlöste Herman med yttrandet att det är en kvinnlig förmåga att gestalta ett hem med trevnad. “Det är vår uppgift”, sa hon då.

Ironiska kommentatorer undrade varför hon inte helt enkelt stannade hemma istället för att resa runt och propagera för att kvinnor bör stanna hemma.

Nu:

I helgen rapporterade flera tidningar att Hemran hade betecknat nationalsocialisternas syn på värden som “barn, mödrar, familj, sammanhållning” som “det, som var bra”. (…) Hon förklarade (…) att “värden som familj, barn och moderstillvaron, som också understöddes i tredje riket, senare avskaffades av 68:orna.

Hon har nu avskedats från tv-kanalen NDR.

Den här nyheten stötte jag på av en slump. Egentligen ville jag länka till en artikel som jag tyvärr inte hittar på nätet i Die Zeit. Strunt samma.