05. 01. 2007

Inte ens framsteget tror hon på

Morgenthau: Vad är Ni? Är Ni konservativ? Hör Ni till liberalerna? Var står Ni inom ramen för de möjligheter som bjuds?

Arendt: Jag vet inte. Jag vet verkligen inte och har aldrig vetat det. Och jag antar att jag aldrig har intagit någon av dessa positioner. Att vänstern tror jag är konservativ, det vet Ni, och de konservativa tror ibland att jag tillhör vänstern eller är en utanförstående eller gud vet vad. Och jag måste säga att jag struntar fullständigt i det. Jag tror inte att de verkliga frågorna i detta århundrade kan lösas på det viset.

Jag tillhör ingen grupp. Den enda grupp jag har tillhört var, som Ni vet, zionisterna. Och det var förstås på grund av Hitler. Det varade från 1933 till 1943. Efter det bröt jag med dem. Zionisterna erbjöd den enda möjligheten att värja sig som jude, och inte som människa - och det sistnämnda hade jag bedömt som ett stort fel, eftersom man, när man angrips som jude, måste försvara sig i egenskap av jude. Man kan inte säga: Ursäkta mig, jag är inte jude, jag är ett mänskligt väsen. Det vore dåraktigt. Och jag var omgiven av denna slags dårskap. Det fanns ingen annan möjlighet, alltså började jag med judisk politik - inte egentligen politik, - jag ägnade mig åt socialt arbete och var på så sätt förbunden med politiken på något sätt.

Jag har aldrig varit socialist. Jag har aldrig varit kommunist. Jag har en socialistisk familjebakgrund. Mina föräldrar var socialister. Men inte jag. Jag strävade aldrig efter något dylikt. [...]

Jag tillhörde aldrig the liberals. Det glömde jag nämna, när jag sade vad jag inte har varit. Jag har aldrig varit anhängare av liberalismen. När jag kom till detta land [USA] skrev jag på min väldigt osäkra engelska en artikel om Kafka, och Partisan Review gav någon i uppdrag att redigera den till korrekt engelska. När jag kom till redaktionen för att ta mig en titt på den, såg jag att ordet “framsteg” stod där. Jag sade: “Vad menar Ni? Jag har inte använt det ordet!” och så vidare. Och då gick en av redaktörerna till sin kollega i rummet bredvid, lät mig stå där, och jag hörde honom faktiskt säga med förtvivlad röst: “Hon tror inte ens på framsteget!”


Ur en transkription från en konferens i Toronto 1972 på temat “The Work of Hannah Arendt” i “Ich will verstehen”, Piper Verlag.