14. 10. 2006

Hanna Arendt

Den 14 oktober är bara någon timme gammal. Ikväll har jag haft en träff med Hannah Arendt, som ägnades en hommage på Arte med en dokumentärfilm och två intervjuer, den ena från 1964, den andra från 1971.

Hannah Arendt skulle ha fyllt 100 år idag, inte för att många människor kommer upp i den åldern, men så avlägsna är de inte heller.

Jag tänker inte ge mig in på biografiska detaljer här, dem kan vem som helst hitta på nätet. Utan jag inleder istället ett år av eftertanke - i metaforiskt avseende, för ett år är naturligtvis för lite. Det behövs ett liv. Arendt har tänkt över och skrivit om kategorier som funnits i världen sedan de stora civilisationerna föddes. Totalitarismen är ingenting nytt. Höjdpunkten däremot, den hittills uppnådda, för att vara försiktig, upplevde hon förstås in på bara skinnet.

Hannah Arendt talade vid Karl Jaspers begravning, som en av hans studenter och sedermera nära vänner, och sade ungefär så här: han har lämnat oss, men hans verk finns kvar. Detta verk behöver dock inte oss. När någon dör försvinner det mest omedelbara, hennes talade ord, hennes gester. Ikväll har jag sett Hannahs konserverade gester, och fast det är tv och fast det är en konstruerad situation tycker jag ändå att jag kommit henne och hennes tänkande närmre, än om jag aldrig sett henne utan “bara” läst hennes verk.

Hon rökte nästan oavbrutet. På de flesta foton som finns ser man henne med en cigarett. Hennes man, Heinrich Blücher, låter sig fotograferas med pipa. Arendt dog plötsligt, medan hon hade vänner på besök under en middag. De satt och rökte efter maten och plötsligt fick hon en hjärtattack och var omedelbart död. Hon hade då överlevt sin make med några år, men ur hennes brev framgår att ett stort stycke verklighet och liv försvann för henne genom hans död.

Hon darrar lite på handen i intervjun med Günter Gaus. Han var en av de tyska tv-institutionerna på 60-talet, som bjöd in personligheter till samtal. Ett bord, två fåtöljer. Mycket mer behövde man inte då, och desto mer spännande är det att följa samtalet, som får breda ut sig, fast kanske inte helt obehindrat, eftersom Herr Gaus själv sitter och driver på det en aning. Men ändå.

Hon röker och darrar på handen. Men hennes röst överröstar allt detta. Och hennes hållning. Lite slängigt sitter hon tillbakalutad i fåtöljen, medan hon förklarar att hon inte alls är filosof. Hon har aldrig betraktat sig själv som filosof. Hon är politisk teoretiker. Detta är svaret på Gaus inledande fråga om huruvida hon aldrig känt sig speciell, som kvinna, i den filosofiska kretsen. Eller om det för henne varit en “emancipationsfråga”. Man formligen hör hur citattecknen står där i rummet.

Hannah Arendt kan inte svara på dåligt formulerade frågor. Hon måste lösa upp dem i rationellt gripbara delar och dem går hon sedan in på. För henne ställde sig aldrig frågan om huruvida hon var kvinna eller välkommen i någon krets. Hon gjorde helt enkelt det hon måste göra. Men jubla inte för tidigt, feminister, för hon säger också att hon visst kan tänka sig funktioner som inte lämpar sig för kvinnor. Att kvinnor har befälet, uttalar befäl, det tycker hon inte passar ihop med kvinnlighet.

Och i nästa mening säger hon, det är min åsikt, den måste inte vara riktig. Anmärkningen att det knappast finns kvinnliga filosofer, besvarar hon med att det ju inte måste betyda att det inte kan komma att finnas. Men dessa frågor är bara en ytlighet, en koncession till tidsandan. Det blir bättre.

Jag har överflödat inlägget med bilder av Hannah Arendt, för att jag behöver hennes närvaro. Att tänka är alltid att tänka efter, säger hon och menar med det att det alltid är våra erfarenheter som ligger till grund för tankeverksamhet. Eller borde vara det, för i Gaus-intervjun säger hon också att hon för alltid greps av aversion, av allergi gentemot den intellektuella kretsen efter 1933. De intellektuella var snabba med att böja och vrida på sina tankar för att förklara och stödja Hitler. Kanske bidrog den erfarenheten till att hon först vid 57 års ålder antog sin första fasta anställning?

USA är ingen nationalstat och ingen demokrati, säger hon i intervjun från 1971. Det är en republik. Och det som europèer sällan förstår - fast vi nog vet det nu - är att den inte har ett gemensamt arv, språk, historia till grund. Utan att landet styrs av lag. Konstitutionen är inte en bit papper, utan ett heligt dokument. Även om det i dessa dagar verkar som om till och med detta dokument kan undermineras och överlappas av annat, just tanken att ett grundardokument kan bli till en samlande kraft som sedan får en realitet i alla de medborgare som förklarar sitt samförstånd - är inte det ändå den modell som vi i Europa borde sträva efter att uppnå? Jag tror det och jag tror att EU har en liten, men ändå möjlig chans att föra upp en nationella diskursen på en metanivå, på en imaginär nivå helt enkelt, där blod och mark inte längre är det avgörande.

Det är sängdags så det blir inte mer just nu.

Transkription av intervjun med Günter Gaus 1964.

The Hannah Arendt Collection