Ja ja.
Man har å ena sidan de här anspråksfullt tänkta projekten, som man inbillar sig ska kasta nytt ljus på något, eller åtminstone inhysa ett visst korn av intelligens. Och å andra sidan genomlever man en dag, som man tycker vill bli beskriven. Warum auch immer. Man sitter vid datorn och tittar på sina finanser, surfar sedan vidare till sin statistik. Och märker inte ens att man har med samma kategorier att göra. Man tar fram den där boken man just läser och hade tänkt citera ur, och medan man gör det tänker man också tillbaka på utställningen man besökte samma eftermiddag. Man tänker nu skriva om allt detta, istället för att metaprata om det. Kanske metapratar man vidare längre ner. Man undrar - äsch.
Gick på utställningen Hannah Arendt - Denkräume på Auguststraße, gamla judiska flickskolan. Redan här, innan vi ens kommit in på utställningen, några observationer. Det är det där stora, fula fyrkantiga huset i mörkrött tegel. Det har varit en skola även sedan det slutade vara en judisk flickskola. Golven. Väggarna. Toaletterna. Linoleum som trampats av många små flitiga och mindre flitiga fötter, tills mitten är alldeles bortgnagd. Den omisskännliga lukten av skola. Trista väggar. Åtminstone papper på toaletten, men det kan ha med utställningen att göra. När slutade detta vara en skola och blev så tomt att man kunde arrangera en utställning här?
I ingången en flygplatsliknande säkerhetskontroll. Metalldetektor och säkerhetsvakter som vill titta in i min handväska. Naturligtvis får de det, eftersom jag inser att det föreligger ett reellt hot. Den ene letar igenom väskan grundligt, han öppnar till och med det lilla blixtlåsförsedda facket, där mina nycklar och mitt elektroniska kort till jobbet ligger. Jag kikar efter och är lättad att se att jag hunnit kasta bort den använda näsduken som låg ihopknycklad där imorse.
Det finns tre våningar. Men det vet man först sedan man klättrat upp trappa för trappa och stannat till på varje våning. Sammanfattningsvis är själva utställningen, alltså ett urval konstnärers närmande till Arendt, inte särskilt intressant. Bara ett rum får mig att fnittra till. Där står några loungepallar med golvaskkoppar och på en projicerad väggbild ser man rök som stiger upp och vindlar sig över väggen. Jo, hon rökte. Och det luktar rök här.
Det som åtminstone jag har glädje av är rummen med ljudinspelningar ur olika intervjuer och tal. Där lyssnar jag igenom en hel cd. Sedan tillbringar jag en längre tid i rummet där alla böcker ligger. Läser lite ur breven till Heinrich Blücher, mannen, och till Mary McCarthy, väninnan. Beslutar mig för att jag vill ha dessa böcker själv. (Mycket mer att säga.)
Sedan ett rum med kanske 30 tv-apparater, där olika personligheter sitter och läser ur Totalitarism-trilogin - en maratonläsning som ägde rum i Berlin under några dagar i anslutning till 14 oktober. Deras röster sorlar i rummet och det blir för mycket, för oöverlyssneligt. Återigen slutsatsen: gå hem och läs istället. (Det fanns ett rum till som vi måste fundera över innan vi skriver.)
Hemma med nya numret av Die Zeit, Georg Blume (Kinakorrespondent) skriver om nordkoreanska flyktingar i kinesiska gränslandet. “Wir müssen sowieso sterben” - ännu inte online. De måste gömma sig i Kina, får asyl hos kristna och koreanska kineser. De får inte bli sedda talande med journalister, då skickas de tillbaka - till tortyr och fängelse. Men de säger att atombomben är på väg och att diktatorn vill spränga världen i luften. De försöker beveka journalisten Blume: skriv, varna, säg att han tänker angripa! Vi vill hellre ha ett krig, där alla i Nordkorea dör, än fortsätta så här. Där hemma äter man gräs och majsmjöl. Trädbark betraktas som något mycket bra och svårtillgängligt. Pengarna går åt till bomben.
Detta lilla land som är så totalitärt. “Om tre personer samtalar betyder det att en av dem är spion.” Arendt beskriver detta totalitära som ett samhälle där det inte finns något privatliv - minsta lilla vinkel är kontrollerad genom grannar, släktingar, familj som är beredda att ange avvikelser. Så var det då i Tyskland och i USSR. I DDR, till exempel i familjen Bisky, då politikern Lothar och författarsonen Jens efter murens fall erfor att deras fru och mor varit Stasi-informant. Så är det i totalitära samhällen. Så är det nu i Nordkorea, men flera gånger värre. Vem bryr sig om dessa människor?
Sedan den samling krönikor från Serbien som Stojan Cerovic skrev i början på 90-talet. Till exempel:
Den lilla disciplin som fortfarande existerar kommer att försvinna och kvar kommer bara att finnas grymma förbrytelser, plundringar och en förstörelse genomförd med hjälp av någon förteckning över världens kulturskatter och historiska monument.
Om jugoslaviska armèn med fler, 7 oktober 1991
I artikeln De vackra kvinnorna åker sin väg:
För det som serber och kroater har gett sig i kast med är så kolossalt att vi får bereda oss på att leva som i en svinstia i flera decennier.
23 december 1991
Säg sedan inte att ingen visste eller anade. Detta skrevs 1991. Dessa röster, Kassandrorna, de finns alltid. Och ingen lyssnar.
Det här bandet med krönikor av Cerovic köpte jag på bokmässan i Göteborg. De är utgivna av förlaget Gavrilo. Tack för det.
När jag nu googlar Stojan Cerovic, ser jag att han dött. 2005. Hur dog han? Komplikationer efter en hjärttransplantation, skriver Guardian.
Charles Simic, the American poet of Serbian origin, described Stojan’s most recent collection of essays, Exit From History (2004), as the “diary of a rational man who, through no fault of his own, has been living locked up in a madhouse”.
Stojan was separated from his wife Tinda, and is survived by two sons and a daughter.
Han avled hastigt 2005, skriver Gavrilo.
Jag visste inte att han hade dött. Sätter punkt här.
Stojan Cerovic, foto: Vreme