Så här i vårliga tider, när naturen lockar oss till sin barm, att vandra och sjunga och dricka öl - vad passar bättre än denna gamla dryckesvisa från 1800-talets Tyskland. Den historiskt beläste finner säkert intressanta verser att begrunda.
Dåförtiden ska visböckerna ha varit beslagna med fyra spikar. Varför undrar den oskyldige läsaren kanske. Vi lämnar frågan öppen i rummet, det kala.
Gå till Salongen och läs vår intervju med Aris Fioretos. Kommentera gärna!
Tittar lite på Debatt där bland annat Estoniautredningen tas upp igen.
Jag har inte fördjupat mig särskilt mycket i utredningen eller i de olika turerna i media, annat än att jag tyckt det varit lite märkligt att inte tillåta filmteam på platsen, eller att inte försöka bärga skeppet för att genomföra en ordentlig undersökning.
“Mörkläggningen av Estoniakatstrofen är en rättskandal”, säger Lars Ã…ngström, riksdagsledamot (mp), och vill ha en ny oberoende utredning.
“Det behövs ingen ny utredning. Vi vet allt, det är märkligt att vissa inte nöjer sig med det” säger Anders Hellberg, nyhetsreporter på Dagens Nyheter. Så annonserar debatt … hm, debatten på hemsidan.
Samtalet börjar märkligt och slutar ännu märkligare. Hellberg, journalisten, beter sig som en politiker. Ã…ngström intar en kritisk position som hela tiden förblir saklig.
Samtal vid Riesling (försök till översättning):
bla bla
N: Fast han läser oftast koranen på engelska. De flesta förstår ju inte arabiska. Jag har läst lite i den men det är ännu värre än att läsa bibeln. Särskilt nya testamentet, alla historierna om Jesus. Jesus sade och Jesus tog osv…
J: Fast när jag var barn älskade jag påskarna för då kom alltid en Mosesfilm på tv. Du vet Moses står på en klippa och säger Behold! och bakom honom tusentals människor. Det var de gamla filmerna. Fast nu i påskas råkade jag zappa in på en ny Mosesfilm. Där hade de gjort en jättefin special effect av Röda Havet, där Moses står och delar vattnet med staven - eller gud då - och så springer alla igenom mellan de här vattenväggarna som bara står och skälver. Det var snyggt på något sätt..
N: Ach, det låter ju himla fint… I alla fall så är de historierna spännande i gamla testamentet alltså..
Medan de retrogardistiska poeterna på oklar grund blivit anklagade för siaranspråk, så har vår tids etablerade kulturskikt verkligen kommit att uppträda som självuppfyllande profeter innanför sin kultur-evolutionistiska tro på att modernism eller dekonstruktivism uppstått innanför en lagbunden historieutveckling. I en sådan traditionsförståelse leder allting vidare linjärt till något annat, 1800tals-konstnärer som Delacroix och Turner anses förutspå den expressionistiska respektive den abstrakta konsten, medan en Rimbaud eller en Lautremont, glest lästa i sin egen tid, som en självklarhet förutsätts framåtseende ha diktat för framtiden.
Då hör det tvärtom till retrogardismens mest radikala sidor att för oss är många olika slags framtid och olika utvecklingsvägar alltid möjliga. Som på knappast något annat håll har man innanför retrogardet vinnlagt sig om det undanskuffade och övergivna, historiens så kallade blindgångar, lokalt och internationellt, från allt mellan nedvärderad nygotik till förbigången symbolism. Medan avantgardismen – historiskt sett och nu som institutionaliserad – gärna blir intolerant, så lämnar retrogardismens traditionsförkärlek en öppenhet för en samtidig existens av många olika världar och värden.
Skriver Carl Forsberg här.
Både Bodil och jag har dragits in i Jurij Andruchovytjs författarskap, vilket man kan bevittna på Salongen.
I Essäsamlingen Das letzte Territorium beskriver JA i den första essän Carpathologia Cosmophilica sin kärlek till ruiner. Han vandrar längs olika sorters ruiner i minnet, tills han kommer till andliga sorters ruiner. Där inser han att fältet utvidgas och att man kanske skulle tvingas börja tala om ruiner av så abstrakt art att det hotar att översvämma essän.
På ett annat ställe där han beskriver en konferens på temat historia i något östeuropeiskt land för en icke närmre bestämd tid sedan citerar han en västeuropeisk intellektuell - han tror det är en svensk - som yttrar följande tänkvärda sats:
Lyckliga samhällen behöver ingen historia.
På bara en knapp vecka har träden hunnit bli gröna och Berlin varmt, fast lite regnigt de närmsta dagarna. Långsamt tar vi oss ut ur den mentala letargi som alldeles oinbjuden bredde ut sig under dagarna i den kngl hfvdst, säkerligen mycket p g a att barn ju tar väldigt mycket kraft i anspråk, men också, det kan vi inte avfärda, ett resultat av hfvdstdens Zeitgeist.
Förmodligen handlar det om ett multifaktoriellt skeende, där även vår egen förändring spelar in, alltså de nya inkörda spår som naturligt måste bildas efter elva år i Berlin; ändå och återigen kan vi inte avfärda förändringen i hfvstd och land utan vidare. Eller är det bara så att vi märker mer nu i denna framskridna ålder?
Våra antenner som ständigt tar emot intryck och stämningar vare sig vi vill det eller inte, förskräcktes av det hela och planerade, av alla affärer, kokböcker, all formgivning. Vi gled faktiskt in i en depression, en lätt sådan, men ändå. Det kändes som om ingenting innehöll något längre, som om livet plötsligt tömdes på substans. För den togs om hand någonstans, och skulle inte finnas fritt tillgänglig för vanliga människor.