Fredagens sista station var Schöneberg och dess nu mer ganska avslagna nattliv. Savo på Goltzstraße har ett stensatt golv som påminner vagt om en esoterisk restaurang i New Mexiko, alternativt i Katalonien. Men där är likheterna uttömda.

C., äldre Kantexpert med något sliten utstrålning, firar sin födelsedag på stamcafèet. Vi förundrar oss över vilken dragningskraft han uppenbarligen utövar på en mängd unga vackra studentskor, alla med ett intellekt skarpt som en japansk sushikniv. (Vi tillhör inte den här gruppen, varken i den ena eller andra bemärkelsen.)

(more…)

Jürgen Breiter drog fram sin mössa och höll upp den så att alla kunde se texten: Rettet den Palast!

Palatset ifråga är förstås f.d. Republikpalatset i Berlins centrum, vid Unter den Linden.

Medan vi korsar Ernst-Reuter-Platz på väg mot närmsta cafè berättar Jürgen om mössan och palatset.

Jürgen Breiter är arkitekt och kommer från Västtyskland. Han har studerat arkitektur i Kassel. Som många andra arkitekter och stadsplanerare utan DDR-anknytning är han mot rivningen av palatset, inte av ideologiska skäl, utan av förnuftiga, som han säger. Palatsförbundet har i en broschyr listat 12 argument mot rivningen.

Vi använde fel strategi från början, säger Jürgen. Vi argumenterade för att behålla palatset under ny flagg istället för att rikta in oss på slottsförespråkarnas stora svaghet: finanserna. Hade vi gjort det från början hade uppslutningen varit större.

Det blev ett långt samtal med många intressanta skildringar. Vi koncentrerar oss här på ett urval. Jürgen säger att både han och hans kollega har en genetisk defekt. De är inte lika snabba att avfärda ideer som omöjliga eller ogenomförbara som andra.

Vad driver människorna i palatsförbundet?

Hos mig är det förnuftet. Rivningskostnaderna är höga. Byggkostnaderna kommer också att bli mycket höga eftersom det på den platsen handlar om ett representativ läge. Jag är chockerad av hur man bollar med tal och kostnader, dessutom när Berlin har så nedgångna skolor och andra sociala inrättningar och permanent stryker i social- och kulturbudgeten. Samtidigt finns det krafter i staden som tycker att man ska lägga ut 1,2 miljarder Euro för att rekonstruera en sådan byggnad. Man skulle kunna göra så mycket annat med de pengarna, saker som väsentligt fler skulle ha nytta av.

Det borde inte få heta Humboldt-Forum, för jag tror inte att en upplysningsman som Humboldt hade gillat den här utvecklingen. Inte Schinkel heller. Han skulle tycka att det som händer nu är skamligt.

Hela diskussionen kring slottet är full av paradoxer.

Hur ser arkitekturutbildningen? Tar man upp alternativa ideer där?

Jag hade turen att studera i Kassel, där många professorer och lärare tycker att det var viktiga teman. Det är en högskola som lägger stor vikt vid ekologiskt byggande.

Just nu verkar man lägga stor vikt vid kreativa lösningar för begränsade problem. Man förbereder inte studenterna på den hårda verkligheten utanför. Uppgiften vi har nu är att finna lösningar inom ramen för en begränsad budget. Lösningar som också kan realiseras. Min kollega leder projekt vid TU och där frågar jag mig ofta om de är realiserbara. Tonvikten inom arkitekturen måste ligga på att utnyttja potential, att se potential. Man koncentrerar sig för mycket på “byggkultur” - jag tror att om man ser uppgiften, utvecklar lösningar för den uppgiften så uppstår byggkulturen av sig själv.

Det finns ju exempel på hur man kan bygga med anspråkslösa medel. Ett kanske krasst exempel är återuppbyggnaden (efter 1945). Då knackade man ut stenar som man återanvände. Jag vill inte att någon ska hamna i den situationen igen, men om man tittar på hur projektutvecklingscykler ser ut idag - i Japan finns det cykler på under fem år! Det finns projekt som kalkylerar två-tre år - det är ju vansinne. Det är ekonomiskt och ekologiskt vansinne.

Recycling av byggmaterial?

Jag använder gärna ett begrepp som heter “abcycling”. Varför riva palatset så man kan återanvända (recycla) materialet, när jag kan abcycla byggnaden och använda det befintliga stålskelettet som grund? Det är ett begrepp som finns, men jag använder det gärna. Det betyder alltså att man inte strimlar plastflaskor och gjuter parkbänkar av materialet, utan att man tar föremålet och ser vad man kan göra av det, utan att man behöver investera energi i omvandlingen.

En byggnad som palatset passar utmärkt för det här eftersom den har en flexibel struktur. Det är svårare med tegelbyggnader, men i det här fallet har vi ett skal och ett skelett där man kan integrera nytt. Det finns också exempel på det här. Den franska ambassaden i Warszawa. Där har man rivit ut kärnan och behållit råbygget och sedan byggt om med hänsyn till K-märkningen. Det har blivit en jättefin byggnad. Man ser vad det var tidigare och det har anpassats till modern användning.

Är Tyskland långt framme på det här området att klara sig med begränsade resurser?

Jag tror vi befinner oss i inledningsstadiet. Det handlar just nu om reaktion. Vi reagerar på förhållanden som vi bara har börjat begripa. Men det dumma är att vi är som en stor oljetanker, väldigt tröga, och man kan inte helt enkelt bromsa eller lägga om kursen snabbt. Men om man översätter det till realiteten., ta t.ex. en kommun i Brandenburg. Om man där inte längre har tillräckligt med intäkter för att upprätthålla infrastrukturen, vare sig det handlar om dagis eller skola, eller gatunät, så får det långsiktiga konsekvenser. Folk som kanske måste resa till nästa ort för att lämna barnen på dagis frågar sig varför de inte helt enkelt flyttar dit istället. Alltså när krisen blir synlig är det redan för sent. Det är väldigt svårt att stoppa den eller på något sätt försöka vända processen.

Det finns städer i östra Tyskland där borgmästare har erbjudit unga människor en premie om de utvandrar till Bayern eller Baden-Würtemberg och söker jobb där. Alltså man har jagat ut den framtida unga potentialen med premier! Det är fatalt. Det visar ju hur hjälplös man är. Städer som Halle och Dessau har oerhörda problem med tomma lägenheter. Det är en process som kommer att fortsätta - här måste man tänka i decennier - och den låter sig inte vändas så lätt.

Kommer vi att se fler ö-lösningar i Tyskland - alltså att man koncentrerar sig på att stöda regioner som redan visar att de klarar sig bättre än andra och tar avsked från heltäckande stödåtgärder?

Det diskuteras just nu olika prioritetsmodeller och hur man kan fördela stödet på ett effektivt sätt. En del regioner hamnar då utanför. Det är ett hårt tema, ett fruktansvärt tema. Min erfarenhet från Wedding är att man där tenderar att gränsa in olika delar och sedan ger man dem stöd. Det dumma är att det handlar om stadsdelar som redan gjort sig bemärkbara på olika sätt. Man kan säga att de redan är förlorade. Har jag en bestämd mängd vatten att släcka med, räcker den inte för att släcka hela branden. Brandsläckarna kommer inte heller att flyga in till mitten av branden och försöka släcka den därifrån. De närmar sig från utkanten och sätter där in de begränsade medel som finns för att hindra att elden sprids och hoppas att området breder ut sig in mot problemcentrum. Sätter man alltså in medlen där de fortfarande har en chans att förändra så har man chansen att den förändringen kan spridas.

Här t.ex., om jag positionerar mig mellan det rika området Mitte och det fattiga Wedding, precis i glappet mellan dem, och startar projekt där så kan de sippra ut å ena sidan i sin sociala verkan mot Mitte, mot Boomtown, så att folk ser att det finns andra sammanhang i samhället, och å andra sidan mot krishärden, dit man kan dra medel från det rika Boomtown. Det är en illusion att tro att man kan göra allt.

Har du själv upplevt att stöd kan verka beroendeframkallande?

Hos oss i Wedding har jag upplevt att nu, när vi fortsätter projektet utan stödmedel, frivilligt, så tror folk alltid att vi kommer från det offentliga kvartersprojektet. Det visar att om man gör något som förmodas det att man kommer från ett stödprojekt eller från senatsförvaltningen. De boende kommer knappt på idèn att man själv som invånare arbetar med de här processerna. Där har jag känslan av att t.ex. fastighetsägarna säger: Det finns ju en byggnadsnämnd, en förvaltning för det ena och det andra, jag betalar dessutom pengar, varför ska jag engagera mig personligen? Det kan de andra göra. Inom vissa omrÃ¥den tror jag att stödpengar inte har nÃ¥gon stor verkan. Det finns andra omrÃ¥den, speciellt utbildning och integration, där det är viktigt att det finns medel. Men andra omrÃ¥den , t.ex. byggutveckling och social stadsutveckling, där är jag inte säker pÃ¥ att det hjälper. Vi skulle behöva mycket starkare utbildningsinsatser.

Jag tror att många processer som satts igång av stödprojekt kommer att somna in om man stryker medlen.

Berätta mer om ert projekt!

Det började som ett kvartersprojekt under namnet Wedding Windows. Projektet var att göra öppna ett skyltfönstergalleri under en begränsad tidsperiod. Sedan fortsatte det. Vi flyttade dit och knöt kontakter med invånare och fastighetsägare. Eftersom vi båda är arkitekter tyckte vi att det som hände var väldigt spännande så vi fortsatte när projektet hade löpt ut. Efter ett halvår sade vi: OK, det är inget kvartersprojekt mer utan vi grundar agenturen för vardagligt stadsliv. Nu sysslar vi med koncept för social stadsutveckling som skiljer sig från sånt som normalt finns. Med utgångspunkt från de erfarenheter som vi har samlat under tre år i Wedding försöker vi nu att få ihop olika initiativtagare, boende och fastighetsägare och utarbeta nya koncept tillsammans.

Vi har märkt att det är svårt att samla människor i ett hus bara för att man bor på samma ställe. Finns ingen tändande personlighet där så händer ingenting. Folk vill ofta ha begränsad kontakt med grannarna. De kommer kanske förbi på något evenemang, men sedan återvänder de inte. Och man måste tänka på att vi har begränsad tid till förfogande. Om man jobbar har man oftast inte lust att umgås så mycket med grannar utan prioriterar andra saker. Och Berlin har så mycket att erbjuda att man inte har behov av att lära känna sina grannar. Därför har vi sänkt förväntningarna en aning. Det tar tid.

Jag planerar ocksÃ¥ att börja mäkla lägenheter i Wedding. Idèn är att dra dit människor som man tror kan ge kvarteret nÃ¥got. MÃ¥nga flyttar ju till Wedding för att de är sÃ¥ utslagna, har sjunkit sÃ¥ lÃ¥ngt ner i sitt elände att de vill ha en miljö där de känner sig hemma. Vi vill attrahera människor som är positiva ochh kan förändra. Idèn är att inte bara lÃ¥sa upp dörren och valla runt folk i lägenheterna utan att ta med dem pÃ¥ en promenad runt kvarteret, visa smÃ¥ ställen som man inte skulle hitta sÃ¥ lätt pÃ¥ egen hand och förmedla att detta är en spännande stadsdel att bo i.

Technische Universität anordnar just nu en rad dagar på temat stadsplanering.

Vi besökte dem för att höra mer om exemplet Manchester (Liverpool räknas till regionen men förekom bara lite marginellt), en stad som möjligen lyckats vända den nedåtgående trenden i befolkningsminskning och arbetslöshetstal. Frågan var om det finns något att lära för Berlin.

Manchester står för den mest renodlade typen av europeisk industristad och drabbades hårt av industrikrisen, men redan runt första världskriget var stadens glansperiod - om man nu kan tala i sådana termer om en smutsig, trång industristad - över. Studenterna beskrev den historiska bakgrunden och visade sedan hur man med olika initiativ och statliga program har försökt bygga om staden. Vi ska inte gå in i detalj på Manchester här, utan vända oss mot Berlin och Tyskland. Diskussionen efteråt visade att både publiken och den inbjudna professorn från Humboldt-Uni är skeptiska till jämförbarheten.

Vad gör Berlin så speciellt, undrade vi. Vad gör jämförelsen med Manchester eller någon annan industrimetropol i Europa så svår?

Till att börja med är Berlin sedan 1945 ingen industristad. I och med zonindelningen och den utsatta geopolitiska situationen växte den offentliga sektorn i staden och fick till 1989 proportioner som ligger långt över genomsnittet för jämförbara städer, medan industrin möjligen med undantag för Schering och kanske Siemens, blev irrelevant. Politik har format efterkrigsstaden på ett unikt sätt.

Befolkningstalet i Berlin har inte minskat lika dramatiskt som i Manchester. Minskningen har gått långsamt och stannat upp vid drygt 3 miljoner.

Medan Manchesters innerstad tidvis var nästan folktom, har Berlins innerstad - man måste här tala om innerstäder pga stadens polycentrala karaktär - fortsatt att dra till sig människor.

En annan forskare i publiken ställde sig skeptisk till arbetslöshetsstatistiken som visar en stark nedgång i arbetslösheten i Manchester och menade att det delvis kan bero på hur man räknar den. I Tyskland har arbetslösheten stigit sedan Hartz IV-reformen - ett statistiskt fenomen.

En avgörande skillnad är hur staten kan agera. I Tyskland är det inte möjligt att genomföra statliga program som centralt fördelar stöd till bestämda projekt. Här är förbundsländerna och kommunerna federalt/decentralt organiserade och bestämmer själva om sådana åtgärder. Dessutom finns inte lika mycket pengar (längre?) till förfogande.

Den mest graverande skillnaden är väl (åter) föreningen av två ekonomiska system och de oerhörda omvälvningar som det innebar för den östtyska delen av landet. Berlin ligger geografiskt sett i östra Tyskland.

I skymundan kom diskussionen kring den postindustriella staden - och här börjar det bli spännande. Visserligen koncentrerade sig studenterna i sin presentation av Manchester på byggnader. Det är förstås intressant att fundera över varför just byggnader så ofta får representera stadsplanering och illustrera förändring. Men de betonade också att omvandlingen från industri till postindustri leddes av små grupper som startade egna initiativ. Musikgrupper, media, restauranger och liknande. Manchester koncentrerade sig sedan på att locka turister, t.ex. med museer i gammal industrimiljö. Detta var på 90-talet. Sedan dess har ju stadsmarknadsföring blivit vardagsmat. Varje stad med självaktning har professionella PR-initiativ, slogans, någon slags vision - ibland på gränsen till fånighet - för att dra turister. Man kan inte låta bli att undra om vi i slutänden alla kommer att arbeta som turistguider och besöka varandras museer. Eller: Finns det ett liv utanför turistbroschyrerna?

Presentationen koncentrerade sig på statliga storprojekt genomförda i tätt samarbete med privata företag. Just den typen av projekt är inte särskilt populära i Berlin, fast de har genomförts. Potsdamer Platz är det mest tydliga exemplet. De har sällan haft den önskade effekten, medan däremot kostnaderna för sådana projekt är mycket höga.

I Berlin (liksom säkerligen i andra städer) är det snarare gräsrotsprojekten som ger anledning till både optimism och nyfikenhet. En ung man med rött hår ställde en kritisk fråga under den avslutande diskussionen. Vi hoppade på honom efteråt och lyckades få med honom på en kopp kaffe. Det handlar om mannen på bilden nedan, Jürgen Breiter, arkitekt och aktiv i Agentur für alltägliches Stadtleben (Agenturen för vardagligt stadsliv). Vi kommer nu också att få veta mer om den ominösa mössan.

Som en liten försmak av kommande inlägg:

Minns ni den unga mannen som sköts till döds under G8-mötet i Genoa? Det var 2001. Nyligen stötte jag på det här igen och tänkte, eftersom jag just hade läst John le Carrès Absolute Friends, som ju bl. a. skildrar 60-talets Berlin, att när Benno Ohnesorg sköts till döds på ett liknande sätt (?) gjöt det olja på protesterna och fick en hel generation att gå ut på gatorna.

Men det var då, och nu är nu. Googlar man den här unge mannen, han heter Carlo Guiliani, får man mest resultat från radikala, socialistiska, indies.

BBC dyker upp efter flera sidor och så här säger de om rättegången, som ägde rum 2003:

The judge ruled that the paramilitary police officer Mario Placanica had acted in legitimate self defence.

[...]

Giuliani was shot dead as a police van was attacked by rioters.

Hundreds of protesters were injured during the clashes.

A month after the summit, the head of the Italian police admitted that officers used excessive force in dealing with demonstrators.

Det finns foton på sajten tillägnad Carlo.

Han har en mask dragen över huvudet. Han har en stor röd behållare i händerna. En brandsläckare, sägs det. Han sköts först med två kulor, sedan blev han överkörd av polistrucken.

Den anglikanska journalen säger:

WHEN PROTEST degenerates into mere theatre, it trivializes both the issues protested and, as amply demonstrated by events in Genoa this summer, it places those engaged in the protest in an unacceptably risky situation. Whether or not the protesters accept this risk is largely irrelevant. They do not have the right to compromise themselves or others in the name of a cause, no matter how worthy.

[...]

The sad truth about this shameful incident lies in the utter waste and meaninglessness of it. In six months or a year, no one will remember this young man’s name. By the time the next summit meeting comes around, the circumstances surrounding his death will have been reduced to notes in a police workbook on how to do things more effectively. In our topsy-turvy world, the profound meaning of Carlo Giuliani’s death is its meaninglessness.

[...]

The magazine The Economist referred to them as “anarchists, greens, anti-capitalists and sundry loonies,” and while it may be expected that the publication would take a dim view of disruptions of summit leaders, the phrase, even if cruel, has a ring of legitimacy to it.

[...]

In a column published in the entertainment section of a Toronto newspaper shortly after Carlo Giuliani died, a writer used the incident to bemoan the fact that the quality of news photography is simply not what it used to be. She had not a word to say about the “trade liberalization and globalization” issues that the PWRDF staff member alluded to. How sad, if this young’s man death turns out to be nothing but an illustration of the premise that newspaper photographers today lack the pluck and talent of those of a generation ago.

Vad säger den anglikanska journalen egentligen? Att Carlo dog i onödan? Att vi inte minns hans namn längre? Att media har förändrats så att vi inte längre kan läsa om Carlo? Det är oklart.

Så här säger CorpWatch:

For the black bloc, Carlo’s death must be a wake-up call: Confronting police with weapons can be a deadly game. This realization alone may reduce the numbers of violent demonstrators to an even fewer hard core individuals. In addition, Carlo’s comrades must re-consider the value of turning all protests primarily into tactical confrontations with police. While the local authorities protecting these international meetings have, unfortunately, behaved in a manner symbolic of the injustices perpetrated by the WTO, the G-8, and other international institutions, they are but one aspect of the problem. Drawing the public’s attention to vivid images of police-protestor confrontation often obscures the reason masses of people have taken to the street in the first place.

[...]

They rightly pointed out that breaking a few windows at Niketown and Starbucks was trivial compared with the violence unleashed by corporate-driven globalization, and that the vast majority of the violence during the WTO meeting was perpetrated by the police. But this does not excuse the use of weapons and violence by some of the black bloc. The demonstrations are in danger of losing their mass appeal as shattered glass, smashed ATMs and molotov cocktail-wielding anarchists continue to be their most prominent feature. The organizers must do more to stop violent individuals from participating.

Carlo tillhörde alltså black bloc. Masken över huvudet? Våld mot polismän? En brandsläckare mot ett gevär? Jag får ingen rätsida på det. Är en brandsläckare ett vapen? Ã…tminstone är andra politiska aktivister ovilliga att stå på hans sida. Men det finns ju mödrar. I en film berättar Carlos mor sin son och försöker förstå vad det var som hände.

Någonstans här ställer sig fortfarande frågan: Varför var de tvungna att skjuta? Fanns det ingen annan lösning? Och när de hade skjutit honom, varför körde de över honom?

CorpWatch igen:

French President Chirac has come closest to recognizing the legitimacy of the protests when he said, “there is an anxiety, a concern we cannot pretend that it doesn’t exist.” But US President Bush has shown characteristic ignorance and arrogance by dismissing the protestors as “not representing the poor.”

The trials into events during the Genoa G8 summit continue. As does the work of Supportolegale

Den italienska kabarettisten Beppe Grillo, som är en hjälte bland det italienska folket och ett törne i sidan hos de italienska politikerna, har en blogg! På engelska!

Beppes blogg

Några citat av den österrikiske regissören Michael Haneke i en Zeit-intervju (min översättning):

Ordet moralist har ju blivit ett skällsord. När någon funderar över något är den personen på något sätt “out”.

Jag kan utläsa ur en kritik hur gammal kritikern är. Jag kan utläsa om han vuxit upp med eller utan tv.

Die Zeit: Håller en ny kultur av förträngning på att breda ut sig?

Den är inte på väg, den hänger redan massivt över oss. Hela den amerikanska underhållningen lever ju på det.

Minne (Gedächtnis) är alltid oangenämt, för det är förknippat med ansträngning.

Förströelse är alltid flykt och den är också nödvändig. När någon jobbar hårt kroppsligt hela dagen och kommer hem helt utpumpad vill den personen säkert inte se en Haneke-film utan något man kan stänga av.

Varifrån kommer den mest intressanta filmkonsten idag? Den kommer från tredje världen. De har något att kämpa för. Vi beskriver bara äcklet inför oss själva. Det är den högsta nivån man kan nå om man lever här.

Michael Haneke har gjort en ny film: Cachè.