Hjärtevärmande julsaga ur bloggverkligheten.

där var han
där kom han
den arge lastbilschauffören
som skickades fram och tillbaka
mellan ingångarna
till de lokaler där vi lagrar
materialet

först hit, sedan dit, sedan hit igen
blixtrande, väsande av ilska
rivstartade han lastbilen han just
backat in mot lastkajen

den höj- och sänkbara lastbryggan
som har en rörlig del
likt en utsträckt tunga
den kan sänkas ned på en
likadan utsträckt tunga
bak på lastbilen

och den ena tungan på den andra bildar
en bro lutande uppåt
på vilken tunga laster kan lossas
och köras in i varumottagningen

det är en lång kaj
i bortre ändan alltså denna
höj- och sänkbara del
i andra en rullport

det är den jag rullar upp
- gnissel -
för att ta emot varorna
lasten
det är framför den chauffören står med sitt paket,
sin palett,
sina leveranssedlar

sällan blir någon så arg
som denne fräsande lastbilschaufför
rivstartande, tvärt inbromsande,
med sitt röda hår
som ville han helst av allt
bort härifrån

de kommer flera gånger om dagen
chaufförer från olika speditioner
de stora världstäckande
med namn som alltid bara har
tre bokstäver

tre versaler som förkortning för
något på engelska
en united, en logistics, en transport,
en service

de små nationella som
alltid är uppkallade efter företagsinnehavaren
en schneider, schmidt
eller schubert

det finns en chaufför som alltid har bråttom
han kommer i en brun lastbil
en liten, gammaldags
med speditionens namn på sidorna
tre bokstäver i guld

han tittar på klockan
går inte, springer
kör snabbt iväg sedan jag
skrivit under på den elektroniska apparaten

han springer runt hela dagen,
hetsar genom stan och
kan säkert inte låta bli att trumma
med fingrarna på ratten
eller det brunklädda låret
vid rött ljus
hela han i mörkbrunt

och en annan lugnare
före detta statligt anställd
i det nyprivatiserade bolag som förr
delade ut post

den före detta statligt anställde
erbjöds ett ståtligt avgångsvederlag
men ville inte ha pengarna
utan jobbet

rör sig fortfarande i samma tempo
festina lente
kunde vara hans motto
om han kunde latin

håret oklippt
fingernaglarna smutsiga
ansiktet härjat av sprit och tobak
han var till en början
brysk
som en strykrädd hund
men nu den mest
tillförlitlige
av det före detta statliga bolagets
chaufförer

och därifrån kom ett annat par
som inte hittar ringklockan
inte vet vart de ska och till sist
blir upphämtade av mig vid kajen
för här ser man allt
i kamerorna

på monitorn kan man alltså se
de omkringirrande lastbilschaufförerna
på den stora gården
eller snarare parkeringsplatsen

och den ene lotsar sedan den andre långsamt
och försiktigt
mot lastkajen
det tar tid
och föraren måste göra
fler försök

jag ser på medan de mödosamt utför en manöver som
brukar gå snabbt
vänliga är de och kanske
borde jag inte ha talat så högt och tydligt
som om de vore idioter

den ene i lastbilen
den andre vid kajen
det är som att se en kortfilm
på en filmfestival
bara ramen fattas

denna bild fortsätter utanför
formatet 1:1,86
det finns en värld runt hörnet
som är för snabb
för de här två

Strax före jul släpptes gisslan Susanne Osthoff fri. Hon kidnappades någonstans i närheten av Bagdad i slutet av november. Det blev en av de första svåra uppgifterna för utrikesminister Steinmeier. Att pengar kommit in i bilden är väl klart, däremot inte hur mycket.

Osthoff har levt i Irak under många år och som arkeolog deltagit i utgrävningar där. När kriget kom började hon transportera medicin och livsmedel till utsatta regioner och försökte hindra plundrare från att stjäla antika skatter. Hon har konverterat till islam och känner sig förmodligen mer hemma i Irak än i Tyskland.

Nu har hon i en intervju i Al-Jazeera sagt att hon förmodligen kommer att återvända till Irak. Här är några reaktioner som vi saxat ur Spiegel Online:

Vi borde pröva om förbundsregeringen kan be den irakiska regeringen att utfärda inreseförbud.

Hos fru Osthoff verkar urskiljningsförmågan vara störd.

Om fru Osthoff trots varningar och kidnappning reser tillbaka till Irak anser jag inte att förbundsregeringen bör erbjuda konsulariskt skydd i fortsättningen. Vi är inte ansvariga för hennes oförnuft.

(Parlamentsledamöter från SPD, CSU och CDU)

Osthoff har inte pratat med sina föräldrar på flera år, hon verkar inte trivas i Tyskland, det tyder på familjära konflikter. Man hade kunnat förvänta sig att hon skulle tacka regeringen, sin familj och människorna efter sitt frisläppande. Bilderna av hennes till tårar rörda anhöriga kan inte ha undgått henne. Att hon inte reagerar på det tyder på en emotionell förstelning vars orsaker jag inte kan förklara.

För Osthoff är och förblir Irak farligt. Därför är det dumt och ur psykologisk sikt orättfärdigat att återvända till Irak. Hos en del människor finns det en mekanism att söka faran för att upphäva en traumatisering. Det är en farlig mekanism.

(Psykolog, specialiserad på trauma-offer. Har aldrig träffat Osthoff.)

Man måste i rättvisans namn erkänna att hon inte är någon vanlig tysk medborgare.

Det var väntat att hon skulle vilja återvända till sitt folk, sitt Irak.

Osthoffs engagemang för att förhindra plundringar i Irak kan man inte värdera högt nog.

Hon har ställt sitt liv till förfogande för en sak. Att beteckna henne som hasardör är pinsamt.

Alla hjälporganisationer är beroende av lokala partners i krisområden. Fru Osthoff är en alldeles speciell personlighet. Så som vi känner henne kommer hon inte att lyssna på några råd.

(Läkare, arkeolog, hjälparbetare - f.d. kollegor till Osthoff.)

Utrikesdepartementet vill inte finansiera några fler av Osthoffs arkeologiska projekt om hon återvänder till Irak.

(Information från UD.)

I vår demokrati är det bra och riktigt att det finns fria och självständiga beslut.

Irak har varit Osthoffs livscentrum i flera år. Om hon vill fortsätta sitt arkeologiska och humanitära arbete i Irak kan ingen förbjuda henne det.

Varningar från UD borde hon dock ta på allvar. Man kan bara hoppas att ingenting händer. Men om det händer, är det naturligtvis regeringens uppgift att göra allt för att få henne fri igen.

(Claudia Roth, Die Grünen)

Dessa uttalanden tecknar en oerhört intressant bild av hur det samtida Tyskland (skulle lika gärna kunna vara Sverige, misstänker vi) handskas med en figur som Osthoff.

Hon är en gränsgångare som inte visar någon lojalitet mot sitt födelseland. Hon har konverterat från kristendomen till islam. Hon har varit gift med en irakier. Hon har en dotter som hon anklagas för att ha övergett. Den ena reaktionen är ett slags förolämpad trotsreaktion mot att Osthoff avvisar allt man gjort för henne. Inte ens tacksam är hon. Och inte har hon gråtit offentligt så att media kan visa upp ikonbilder av hennes emotioner. Hon har dragit sig undan. Och ännu värre. När hon ger sin första intervju väljer hon att inte gå till en tysk tv-kanal utan en arabisk!

Den andra reaktionen är en kylig ekonomisk, åtminstone på ytan. Om hon envisas med att återvända till detta farliga omåde får hon vara beredd på att Tyskland håller penningpungen stängd om hon skulle behöva hjälp en gång till. Men även här kan vi - om vi använder samma fjärranalytiska metod som psykologen ovan - se sårad fåfänga som resulterar i bestraffning i form av förvägran att hjälpa.

Psykologen ja, det är en övning i oseriös fjärrdiagnos. Utan att ha talat med henne sitter han där och diagnosticerar familjekonflikter och traumatisk störning. Här har alla barriärer mellan privatliv och offentlighet brytits ned. Vilken psykolog som helst kan sjukförklara vem som helst bara efter att ha följt den mediala rapporteringen. Psykologens arbetsmaterial har här varit den mediala bilden av Osthoff, inte hon själv.

De som är bäst lämpade att uttala sig, människor som jobbat med henne, har betecknande nog en helt annan bild. Deras uttalanden talar ett helt annat språk. Här förekommer ord som ovanlig, speciell, engagemang.

Osthoffs fall visar hur dålig vår kultur är på att acceptera och tolerera utomordentliga människor. Särskilt om de är kvinnor. De passar inte in i den rationella mallen. Att någon frivilligt utsätter sig för fara för att rädda någon eller något är visserligen acceptabelt om det sker i organiserad form. Men inte om det är en enstaka individ och dessutom en mor. Vad hennes dotter tycker om det är en annan sak. Och vi vill inte låtsas som om det är alldeles utmärkt att Osthoff inte finns i hennes närhet. Det är dock ett val hon själv gör och en sak mellan henne och hennes eget samvete, ingenting som måste vandra genom boulevardpressens skrikande rubriker.

Sådana gränsgångare har funnits tidigare. T. E. Lawrence förstås, men även den mer okända Isabella Eberhardt. Båda fascinerade av Nordafrika, båda med sin lojalitet i östern snarare än västern.

Till slut en eloge för den enda som verkar uppskatta vad en demokrati är, och vad staten har för roll att fylla i medborgarnas liv. Claudia Roth betonar både friheten att själv besluta om sitt eget liv och statens plikt att bistå sina medborgare. Man skulle kunna gå ett steg längre. Man skulle kunna vara stolt över det finns människor som Susanne Osthoff, som vågar det omöjliga och inte låter sig skrämmas vare sig av kidnappare eller press. Hon har visat oerhört mod framför allt för att hon riskerar att bli hatad av ett helt land för det vissa uppfattar som sjuklig själviskhet. Vi önskar henne lycka till.

Både Berlins borgmästare och förbundspresidenten Horst Köhler höll tv-tal till staden/nationen i jul. Vi lyssnade uppmärksamt till deras erinringar om att tänka på de ensamma, fattiga och svaga, deras förhoppningar om bättre tider och appeller till Berlinarna/tyskarna om att vara vänliga mot varann och ta i ordentligt nästa år. Och kanske bli världsmästare i fotboll.

Vi får väl se hur det blir med den saken.

I Die Zeit skriver Benjamin Korn om Frankrikes förlamning och stela elitära strukturer. Där hade taxichauffören Joschka Fischer aldrig kunnat bli utrikesminister. Vi tror att det är en underdrift att kalla Fischer för taxichaufför. Han studerade säkert och körde taxi vid sidan om. Men det låter förstås bättre. Icke desto mindre, lagen om att framställa den franska kolonialtiden i positivare ordalag verkar inte bara suspekt utan neurotisk.

Såg man däremot nyheterna på juldagen och annandagen fick man intrycket av att ingenting har hänt annat än att ettårsminnet av tsunamin hedras. Fem minuter av sammanlagt femton ägnas åt minneshögtiderna. Inte ett ord om hur det går för jordbävningsoffren i Pakistan. Vintern är här. Var det inte nu den stora kölden skulle komma? Var är alla rockkonserter, galamiddagar och tv-framträdanden till förmån för Pakistan?

Läser Neue Leben av Ingo Schulze. En brevroman baserad på den fiktiva figuren Enrico Türmers brev från året 1990 och framåt. Namnet Türmer kan härledas från Turm som betyder torn, eller från verbet türmen, som betyder fly. Det ska senare visa sig vara ett välvalt namn. Just nu är Türmer involverad i att starta en ny tidning på den nyligen befriade marknaden i den lilla thüringska staden Altenburg. Altenburg existerar i verkligheten och vi sitter med kartboken uppslagen medan vi läser, för att kunna jämföra den verkliga med den fiktiva geografin. Det finns minst 6-7 Altenburgs i Tyskland. Thüringens Altenburg firade 1025-årsjubileum år 2001. I Altenburg finns ett museum med en gedigen samling tidig italiensk konst.

Här har också kortleken till det populära spelet skat tillverkats, något som man kraftigt gör reklam för på hemsidan. Skat är ett märkligt spel. Vi har flera gånger tvingats spela med, men glömmer alltid reglerna och måste mödosamt varje gång bli utsatta för förklaringar. Till skat hör också de roliga bevingade uttrycken. T.ex. om någon blandar för länge. Fast vi har glömt vad det var. Vi ska fråga A.

I alla fall, det är Altenburg och det är skådeplatsen för Türmers äventyr efter murens fall.

Man ställer sig ett antal frågor när man läser Neue Leben. Dels undrar man om man tycker att brevromanformen känns övertygande. Men man minns då att tidigt 90-tal faktiskt var före interneteran och att infrastrukturen i forna DDR ofta krävde brevskrivande snarare än andra kommunikationsmodi. Små detaljer som förundran över att det finns gurksallad mitt i vintern och beskrivningar av hur broccoli ser ut (som blomkål, fast grön) får en att inse hur mycket som hänt på så kort tid. Brevformen lämnar en hel del osagt som man själv måste fylla i. Ingo Schulze har valt att (som fiktiv utgivare av breven) förklara en del genom fotnoter, t.ex. för dem som inte vet vem Gojko Mitic är.

Särkilda höjdpunkter denna jul har annars varit:

- besöket på Brückeutställningen - den tyska expressionismens födelse
- A:s mammas gåsmiddag

Det har snöat hela dagen i Berlin. På eftermiddagen går vi ut i parken och bygger en snögubbe, som sällar sig till de andra. Tigande och stirrande står de utströdda över de vita ängarna. Medelålders män skrattar som barn medan de bombarderar sina fruar med snöbollar. Barnen åker kälke nedför branten, vars före redan börjar försämras. Vi behöver flera dagars snöande.

Blick ut från fönstret nu när skymningen kommer och det gulas kontrast blir varm mot det violetta.

Lloret de Mar
10 december 2005

Den mörkaste kvällen på året bjöd svensk diplomati in till diktläsning med påföljande julbord. Det Thamska residenset ligger långt ner i söder, precis i kanten av Grunewald. Den trettonde december är Gunnar Ekelöfs författar-ande på besök i denna modernistiska villa i den allra mest välmående av Berlins stadsdelar. Ett vin och en sprakande eld i hörnet, därtill ett trettiotal inbjudna lyssnare.

Klaus-Jürgen Liedtke har avslutat sitt femton år långa samtal med Ekelöf. Resultatet är sju band ekelöfska texter på tyska av en översättare-poet som nu står framför oss med en bunt papper i handen. Innan dess efter en del tekniskt småruckande strömmar Ekelöfs röst ur rummet bakom. Den är ibland klar, ibland nästan oförståelig, troligen för att han just böjt sig bort från mikrofonen. Efter att ha framsvurit Ekelöf-anden på detta vis börjar Liedtke läsa några av de översatta dikterna.

Vi har i minnet noterat att det handlade om:
Absentia animi
En julinatt
Till de folkhemske
Non serviam
Samothrake

Möjligen har vi förbisett ett par.

Liedtke läste också några brev som GE skrev 1933 från Berlin - fulla av ilska och förakt inför den tyska samtiden. Ett av banden innehåller just brev, till Elmer Diktonius, Nelly Sachs m.fl. Här är Ekelöfs röst sprittande av vansinne och originalitet, möjligen en portion för mycket av det senare.

Julbordet och det professionellt sjungande luciatåget som avlöste desserten var balsam på en exilsvensks sargade nerver, aldrig mer så än vid just denna tid.

Men innan julbordet öppnas läser Liedtke denna prosatext, mästerligt översatt, som vi tycker passar nu när de överdådiga bordsrundornas tid inleds. Härmed tillönskar vi Notisers läsare en minst lika gnistrande och immande fest.

Den gamle superkargören

Diner
sammandrömd under min svåra sjukdom
Göteborgsgrundet d. 14 sept. 1742
varunder jag intet feck behålla

Tolv handflator sjövatten för den av döden torstige i dess välvande hytta: Limfjords, Impèral Seelande, Marennes, Cancale på blåvita delftfat (fajans, mycket hållbart) med isad Pouilly i flata glas att sörpla ur mitten som ur ostron.
Melon, salt, peppar, mens vi väntar. Ostindiskt, samma vin en aning ljummat och nu i kapuschongglas. Börjar se de serverande.¹
Till en överårig men av en egendomlig källarnyck behållen Mosel av den djupa, ihåliga, vacuumartade smaken, som en järnkälla utan järn, kall utan att kännas kylig, doftande utan doft, på väg att förintas: en på fjällsjöis nyfiskad harr med färskupptagen mandelpotatis, en till efemäraste molnighet uppvispad hollandaise, på servis med grön dekor i långsmal sal med breda tiljor, granris, höga fönster, dukens hörn i knutar, master i fönstren, rytande järnugn, materiella flickor i stubb.
Därtill ångbakt risbröd à la chinoise, som av handkramvärmen utanpå glaserade, inuti porösa snöbollar.
Glömde säja: det bär av från rum till rum, biblioteket, gröna salongen i förbifarten.
Inbäres av turkar en plateau i 1, 4, 16 och 48 delar innehållande vad hjärtat åstundar av gammaldags svampstuvning, Salade Grecque, begravda ägg, kanderade maskar, piroger, syltade alger, små minutiösa köttbullar, kronärtskockor vinaigrette, à l’huile, med skirat smör, palmitos, torkade fågelbröst med mera med mera, sött, salt, syrligt, beskt att symfoniskt besmaka eller beskåda med smaken. Man vårdar en Corton.
Gammal orre, serverad av museivaktmästare. Denna orre måste vara väl hängd och alltså endast egentligen i munnen träaktig, besk, en smula trådig, men äger en utomordentligt god stekskorpa och serveras med en sås så blank att den kan lindas om fingret och ett på trots av alla goda grunder i bottnen sockrat vinbärsgelè.
Till denna orre: en Corton i individuella, valfria glas, alltifrån de enklaste, eller sådana med bubblor, till de klarast ritade kristaller och sfärer, alltifrån sådana med monogram till sådana av egen typ, som murklor eller vid julen stöpta vaxkakor, en Corton: som först tycks upprepa den ihåliga smaken från tidigare, på vars sanning man inte fullt tror, men som rodnar, förrådande sitt förräderi, i själva verket allt mer vinnande, övertalande, varefter det man tror vara smaken i och för sig själv slår ut och vinet förtonar som om man hade ryckt ut pilen med hjärterötterna, en Corton som, kort sagt, fait queue de paon dans la bouche.
En sallad, à la parisienne, på de unga bladen och på hjärtat, fatiguerad och outtröttlig, smekande och krasande, till att lätta orrens tyngd på hönan, till att pånyttföda och rena munnen.

I en stor, tom, vit sal, på ett långbord med få stolar, under en vitt och spöklikt fladdrande krona, serveras, enligt ordspråket att ingen bör äta sig så mätt att han inte ännu kan orka med en ärta, lövtunna skålar med torrt, vitt, fint ris, något beklippt med purjolök, därtill vars ett guldkantat kronglas med oljig, gul linjeschiedam.²
Pont l’Evêque och Chateau Neuf du Pape eller annan valfri sammansättning vid runt bord med rustika tallrikar, stolar och duk, synlig spis, tegelgolv. Också tänkbart: getost du pays på grovsikt och ett litet vitt bergsvin - alltefter stämning, alltefter den omgivning känslorna inger en, allting tänkbart, ingenting uteslutet.
I gammal skål av stengods en rynkad, svalkande gräddfilbunke överströdd med en liten pyramid smultron. Öppna fönster mot natten som fallit. Syrsor.
Till ett brasilianskt torrt cafè filtre litet blomglas av på tungan nästan obefintlig konjak. Superkargör och värd, gutår! På stället marsch! Jag proponerar:
För den vars hjärta önskar mer ett skyddat ljus i hand att vandra genom parken med sina partner arm i arm och tända på lampetterna i lusthuset.
Ultimo: För den som inte mera önskar sig en stallykta i hand för att gå sin väg och njuta en stunds tankfull lust på huset.

¹ Tycks vara tropikklädda stewards.
² Frambäres en härsken eskimåkvinna i glaskista att beskådas. Några svimningar och d:o kyssar. Förslaget avvisas.