30. 11. 2005

Halle

Bilfärden in i Halle är en av de estetiskt mest oangenäma upplevelser vi haft. Vi säger det i fullt medvetande om att staden senare ska visa sig från en annan sida.

Orenoverad dörr

Renoverad dörr

Avskuren från innerstan ligger järnvägsstationen ner mot ett industriområde. Motorleden är den linje som delar dessa områden. Vi åker i 50 kmh och söker förtvivlat efter ett ställe där man får svänga. Det kommer först när vi åkt förbi centrum och vi letar länge efter en parkeringsplats. Så kommer vi att hamna i stadens troligen mest exklusiva område. Här står storslagna stadsvillor runt en plats med en stor och grovt formad kyrka. Nyfiket går vi nerför Humboldtstraße, på jakt efter innerstaden.



Marktplatz

Halle är om möjligt ännu mer uppgrävt än Leipzig. Den centrala Marktplatz vanställs av en stor byggplats runt tornet i mitten. En julmarknad håller just på att byggas upp. Omgiven och delvis skymd av dessa bodar står stadens stora son: Händel. Han ser förlorad ut.

Stackars Händel… blicken är riktad mot England

Gatorna vindlar sig i Halle. Det är en aning kuperat. Detta bidrar till känslan av att man befinner sig i en riktigt gammal stad. Och en stad som inte är särskilt turistattraktiv, för många byggnader är på väg att ruttna. Men när vi tar en promenad senare med våra Halle-ciceroner Herr och Fru Seidel, ser vi att det finns gott om trevliga små hörn. Händelhuset är ett sådant. Neues Theater vid universitetet en annan. Nt, som den kallas i folkmun, har varit mycket viktig för det kulturella och samhälleliga livet i Halle.

Interiör nt

Här har den kände intendanten Peter Sodann skapat en vital teaterscen, byggt upp en Kulturinsel, och även annars gjort mycket för staden. Under majdemonstrationerna, berättar Herr Seidel, samlade han många fler deltagare än facket, på trapporna mellan nt och universitetet.

Vid Universität zu Halle-Wittenberg

Det finns två fästningar i Halle, den ena är från romansk tid. Medeltida fackverkshus, ibland renoverade, ibland fallfärdiga, går tillbaka till 1500-talet.

Här kan man se några sevärdheter.

Domkyrkan som inte ser ut som en riktig domkyrka.

Halle ligger vid floden Saale. Längs floden finns lugna promenadvägar och ängar. En bit upp på berget på andra sidan ligger ett kasernområde som tidigare var avspärrat. Här höll de sovjetiska soldaterna hus fram till 1990. Arealen har sedan dess öppnats och hyser nu delvis universitetsfakulteter, t.ex. den matematiska och fysiska. Men de flesta byggnaderna är fullständigt förfallna. Det var en chock att komma in här när det öppnades, säger Herr Seidel. I ett övergivet kapell hade soldaterna ritat mål på väggarna och spelat fotboll. Husen var i bedrövligt tillstånd. Väggarna tapetserade med Pravda och övermålade med den typiska turkosa färgen man kan se i polska och ryska filmer. De sovjetiska soldaternas tillvaro här var mycket torftig.

Halles invånarantal har krympt med en tredjedel sedan muren föll. Den kemiska industrin som väl var den största arbetsgivaren är i stort sett död. Dow Chemical har tagit över en del av produktionen, som naturligtvis är så effektiviserad att man inte behöver mer än kanske en tiondel av arbetskraften. Halle ligger i Sachsen-Anhalt och förlorade kampen om att bli residensstad mot Magdeburg i nordväst. När detta beslutades fanns ingen utbyggd Autobahn än, vilket bidrog till att Halle kändes ännu mer avlägset för dem som kom från väst. Det är egentligen mest närheten till Leipzig som ger en viss avkastning, men eftersom de ligger i Sachsen är det svårt att koordinera politiska processer.

Ja, ni ser.

Halle är en av de städer som för närvarande inte erbjuder särskilt goda perspektiv. Unga människor flyttar, trots att de ofta trivs i staden. En rundvandring ger en helt annan känsla än i Leipzig. Det ser ut som i en polsk gränsstad.

Hit vill man gärna.