25. 11. 2005

Språket spelar huvudrollen

Igår kväll presenterades Dubravka Ugresics roman Smärtans MinisteriumLiterarisches Colloquium i Wannsee. En ung dam läste två kapitel ur den tyska översättningen medan diskussionen hölls på engelska.

Moderatorn Lothar Müller började med att visa upp den tyska utgåvan (Berlin Verlag) som har en annan bild på omslaget än den svenska. Här avbildas en målning av Lotte Laserstein, Kväll över Potsdam. Bilden föreställer en grupp unga människor som sitter på en balkong med utsikt över Potsdam. Där står ett långt bord täckt med en vit duk, på bordet ligger några päron och en bit bröd. En kvinna häller upp en dryck ur en tillbringare. En annan kvinna sitter med ryggen mot utsikten riktad mot betraktaren, med blicken nedåtriktad i kontemplation. En tredje kvinna står vid balkongräcket och ser ut över staden. Två män sitter vid bordet, den ena verkar betrakta den andre, som frånvarande stirrar ut på staden. Inga blickar möts. En hund ligger under bordet och ser melankolisk ut.

Bilden var färdig 1930. I efterhand är det lätt att se hur symboliskt detta sällskap är. Det är som om de sitter mitt i stormens öga, i ett ögonblick av absolut stillhet, medan skymningen faller. De är alla unga, troligen medelklass, och kommer inom några år att ha spridits för vinden. Som illustration till Smärtans ministerium är bilden välvald. En krigsdrabbad generation, utan framtidsutsikter, utslungad ur sitt livssammanhang. Det svenska omslaget har ett foto som Ugresic själv har tagit från stationen Sloterdijk i Amsterdam. De inlindade huvudena ger kanske en mer träffande bild av just denna romanen eftersom sado-macho-temat går som en röd tråd genom romanen. Men Lasersteins bild antyder det historiska europeiska perspektivet.

Moderatorn undrade om man kan se språket som en ytterligare huvudfigur i romanen. Ugresic var tacksam för den här infallsvinkeln, eftersom kritiker, som hon sade, alltför ofta koncentrerat sig på temat exil. Men språket genomgår en utveckling i romanen, en medveten rörelse från det artikulerade till det som viskas och ropas in i vinden. Tanja, huvudpersonen, slutar i en förort där hon verkar ha gett upp språkets civilisatoriska potential och hänger sig åt det mumlande och svärande som hon tidigare diagnosticerat hos sina landsmän.

Det är barbarernas miljö som utgör ändstationen och där bryter våldet in som skrik, hjälplösheten som viskande. Ugresic betecknar detta språk i samband med aktuella händelser i Frankrike, Holland och andra europeiska länder, som för-politiskt. Ett språk som inte kan artikulera sig, inte delta i demokratiska processser utan kommer direkt ut ur “barbarens” språkliga oförmåga.

Romanen kan läsas inte bara som skildring av det jugoslaviska kriget och dess följder, utan också som en resa in i förorten till det ställe där våldet ligger under ytan och bryter ut i eruptioner. Amsterdam är, säger Ugresic, den bakgrund som passar bäst till romanen. Holland som dockhus, miniatyr, som ökenrosen mitt i öknen. När som helst kan sanden eller vattnet översvämma denna lilla prydliga nation. Och det har ju redan skett. I kontrast till detta säger hon att romanen Den ovillkorliga kapitulationens museum, som ju utspelas i Berlin, behövde just denna fragmentariska stad för att fungera.

Hon sitter där framme och tittar på medan hennes text blir läst, med vakna ögon, som om hon vill se rätt in i de människor som omger henne. Ibland skymtar något som liknar medlidande fram, ibland är blicken skarp och liksom främmande. I en av hennes romaner, jag tror det är Den villkorslösa kapitulationens museum, beskriver hon hur en läsare nästan överfaller henne med sin livshistoria och håller henne fast på ett cafè, medan hon själv känner sig allt mer trängd och inte heller kan minnas att de har träffats förr, fast kvinnan påstår det. När jag kommer in på Literarisches Colloquium och ser henne, känner igen henne från en omslagsbild, och säger det på tyska till min väninna medan jag tittar på henne, lystrar hon till och kommer fram. Hon undrar om vi redan har setts. Jag minns romanscenen och försäkrar henne att vi aldrig har mötts, men att jag känner igen henne från bilden, och att jag ser fram emot läsningen. Så vandrar Ugresic väl runt på alla dessa litterära evenemang och hoppas att hon inte förorättar någon som hon borde ha minnts men fullständigt glömt bort.

Efteråt ber jag henne signera tre böcker jag har tagit med. En är på svenska och två på tyska. Då berättar hon att det är hennes foto på den svenska utgåvan. Jag säger på engelska att jag älskar hennes böcker, och att de är det bästa i alla kategorier som jag läst om Jugoslavien. Men det tycker hon inte om. De handlar inte bara om Jugoslavien, säger hon. Och så är det förstås, fast varje läsare väl har sitt livsperspektiv och hittar det som är viktigast för henne, och man kan ju inte stå och räkna upp allt man tänkt under läsningen, för då blir man som den där ansträngande läsaren i romanen.

Men för att säga det tydligt, en gång till: Ugresic är varken exilförfattare, jugoslavisk författare eller tillhörig någon av de förminskande kategorier som vi älskar att stoppa in litteratur i. Hon är helt enkelt en av de största nutida europeiska författarna.

Nästa projekt är på gång: En samling essäer om öst och väst. För det mesta, säger hon, ser vi bara rörelsen från väst till öst. Västeuropa har trängt in i Östeuropa. Men jag vill vända på det. Rörelsen går åt båda hållen. Jag samlar några skurrila historier om hur man kan hitta öst mitt i väst, en hardcorekommunist mitt i Amsterdam t.ex.