30. 11. 2005
Bilfärden in i Halle är en av de estetiskt mest oangenäma upplevelser vi haft. Vi säger det i fullt medvetande om att staden senare ska visa sig från en annan sida.
Orenoverad dörr
Renoverad dörr
Avskuren från innerstan ligger järnvägsstationen ner mot ett industriområde. Motorleden är den linje som delar dessa områden. Vi åker i 50 kmh och söker förtvivlat efter ett ställe där man får svänga. Det kommer först när vi åkt förbi centrum och vi letar länge efter en parkeringsplats. Så kommer vi att hamna i stadens troligen mest exklusiva område. Här står storslagna stadsvillor runt en plats med en stor och grovt formad kyrka. Nyfiket går vi nerför Humboldtstraße, på jakt efter innerstaden.
Marktplatz
Halle är om möjligt ännu mer uppgrävt än Leipzig. Den centrala Marktplatz vanställs av en stor byggplats runt tornet i mitten. En julmarknad håller just på att byggas upp. Omgiven och delvis skymd av dessa bodar står stadens stora son: Händel. Han ser förlorad ut.
Stackars Händel… blicken är riktad mot England
Gatorna vindlar sig i Halle. Det är en aning kuperat. Detta bidrar till känslan av att man befinner sig i en riktigt gammal stad. Och en stad som inte är särskilt turistattraktiv, för många byggnader är på väg att ruttna. Men när vi tar en promenad senare med våra Halle-ciceroner Herr och Fru Seidel, ser vi att det finns gott om trevliga små hörn. Händelhuset är ett sådant. Neues Theater vid universitetet en annan. Nt, som den kallas i folkmun, har varit mycket viktig för det kulturella och samhälleliga livet i Halle.
Interiör nt
Här har den kände intendanten Peter Sodann skapat en vital teaterscen, byggt upp en Kulturinsel, och även annars gjort mycket för staden. Under majdemonstrationerna, berättar Herr Seidel, samlade han många fler deltagare än facket, på trapporna mellan nt och universitetet.
Vid Universität zu Halle-Wittenberg
Det finns två fästningar i Halle, den ena är från romansk tid. Medeltida fackverkshus, ibland renoverade, ibland fallfärdiga, går tillbaka till 1500-talet.
Här kan man se några sevärdheter.
Domkyrkan som inte ser ut som en riktig domkyrka.
Halle ligger vid floden Saale. Längs floden finns lugna promenadvägar och ängar. En bit upp på berget på andra sidan ligger ett kasernområde som tidigare var avspärrat. Här höll de sovjetiska soldaterna hus fram till 1990. Arealen har sedan dess öppnats och hyser nu delvis universitetsfakulteter, t.ex. den matematiska och fysiska. Men de flesta byggnaderna är fullständigt förfallna. Det var en chock att komma in här när det öppnades, säger Herr Seidel. I ett övergivet kapell hade soldaterna ritat mål på väggarna och spelat fotboll. Husen var i bedrövligt tillstånd. Väggarna tapetserade med Pravda och övermålade med den typiska turkosa färgen man kan se i polska och ryska filmer. De sovjetiska soldaternas tillvaro här var mycket torftig.
Halles invånarantal har krympt med en tredjedel sedan muren föll. Den kemiska industrin som väl var den största arbetsgivaren är i stort sett död. Dow Chemical har tagit över en del av produktionen, som naturligtvis är så effektiviserad att man inte behöver mer än kanske en tiondel av arbetskraften. Halle ligger i Sachsen-Anhalt och förlorade kampen om att bli residensstad mot Magdeburg i nordväst. När detta beslutades fanns ingen utbyggd Autobahn än, vilket bidrog till att Halle kändes ännu mer avlägset för dem som kom från väst. Det är egentligen mest närheten till Leipzig som ger en viss avkastning, men eftersom de ligger i Sachsen är det svårt att koordinera politiska processer.
Ja, ni ser.
Halle är en av de städer som för närvarande inte erbjuder särskilt goda perspektiv. Unga människor flyttar, trots att de ofta trivs i staden. En rundvandring ger en helt annan känsla än i Leipzig. Det ser ut som i en polsk gränsstad.
Hit vill man gärna.
29. 11. 2005
Den nya regeringen har varit på resande fot för att visa upp sig - det var väl tänkt att vara en angenäm presentationstur. Men nu dyker skelett upp i garderoben.
Amerikanska CIA-jetplan ska ha landat på ett flertal tyska flygplatser med mänsklig frakt: män som förmodats vara islamska terrorister och hållts fångna i strid med de mänskliga rättigheterna. På väg till tredje länder där tortyr är en del av polisarbetet.
Den nya utrikesministern Frank-Walter Steinmeier som just nu besöker USA har nu press på sig från en inhemsk opinion att tematisera detta när han träffar den amerikanska utrikesministern Rice.
Synd. Det var ju meningen att relationerna till USA skulle förbättras.
28. 11. 2005
Staden där demonstrationerna 1989 tog sin början. Bachstaden. Förlagsstaden. Mässestaden. Där är några av de epitet som gjort Leipzig känt.
Invånarantalet ligger på 500.000 ganska exakt. Det är resultatet av noggrann finansplanering. I slutet av 90-talet införlivades ett antal omkringliggande byar i staden för att man skulle överskrida den magiska gräns, vid vilken EU-fondmedel kan tas i anspråk (eller ligga på en högre nivå, vi har inte undersökt detta i detalj). Borgmästaren i Leipzig, Wolfgang Tiefensee, har varit en aktiv och engagerad kraft för att dra både sådana och privata medel till Leipzig. Tre stora företag har följt lockropen under senare tid: BMW, Porsche och DHL. Tiefensee, som nu blivit ny trafikminister i den nya regeringen, har förstås ett par misslyckade projekt bakom sig, som OS-ansökan för några år sedan. Elaka tungor menar att Leipzig lider av potensproblem. Man försöker komma upp i en viktklass man inte har förutsättningar att uppfylla.
Det må vara hur det vill med den saken, Leipzig är en mysig och trevlig liten stad, med ett vitalt kulturliv och en hel del sevärdheter. Staden som förskonades under andra världskrigets bombningar har en bättre bibehållen stadskärna än exempelvis Dresden, eller för den delen Berlin.
När vi ankommer och pratar med Leipzigbor säger de att staden inte alls krymper längre. Fastighetsmarknaden är på väg att återhämta sig och utflyttningen har avstannat. Det är uppenbart att det stämmer till viss del. Vandrar man runt i centrum ser man, bortsett från alla de vägarbeten som pågår inför VM, ytterst få renoveringsobjekt. Och i stadsdelen Waldstraßenviertel står storslagna stadsvillor, alla restaurerade, och ser exklusiva ut.
Hus i WaldstraÃßnviertel
Men en färd in i de östra stadsdelarna visar en annan bild. Här är fortfarande en stor andel av husen förfallna, fönstren gapar tomma och många tomter emellan husen är övergivna.
Trasigt hus på Wurzener StraÃß/i>
I södra staden ligger stora gamla industriområden, där hallarna i tegel bara till viss del används av nya företag. Här finns massor av substans som ingen har intresse av eller kapital att iståndsätta. Här nere ligger också Baumwollspinnerei, Bomullsspinneriet. En stor areal där framför allt konstnärer slagit sig ned med gallerier och ateljeer. Det finns en stor konstnärsmaterielaffär och en hattmodellmakare, vars företag stammar från början av förra seklet, svarvar här trämodeller som exporteras till hela världen.
Baumwollspinnerei
Söder om staden, ute på landet, ligger ett stort område med brunkolsdagbrott som lagts ned. Istället låter man grundvattnet stiga och bilda nya sjöar. Det ska bli det s.k. Leipziger Neuseenland.
En ny sjö
Det finns överhuvudtaget många små stadsplaneringsprojekt, ofta med konstnärlig medverkan. Leipzig tacklar krympandet offensivt. Vi tror att det har en hel del med stadskulturen att göra. Det finns ett stort borgerligt skikt i staden, flera mecenater, en historiskt sett stark självkänsla, vilket är typiskt för Sachsen i stort. Mässan som ägde rum här även under DDR-tiden bidrog till att Leipzig förblev en ganska öppen stad, med internationella besökare. Handeln har alltid varit viktig, och den gamla statusen som förlagscentrum är inte helt förlorad. Bokmässan är ett led i försöken att återuppliva bokindustrin. Här ligger också Tysklands första akademiska författarutbildning.
Projekt Dunkler Wald, lichter Hain
Vi får, efter ett antal rundor mellan en stängd turistinfo (söndagar bara öppet till kl. 16), Hauptbahnhof och vår lyckligt parkerade bil, tag på ett billigt pensionat på MendelsohnstraÃÅßInternational Guesthouse kallas det. Rummen är stora, kök och bad delas, priset ligger på 28€. När vi efter att ha ringt på dörren blir insläppta i trapphuset grips vi av häftiga deja-vu-känslor. Just så här såg det ut i Berlin vid mitten av 90-talet (fortfarande i en del hus), innan allt blev så ordentligt och upputsat. Trapphuset är fullt av grejer. En stor våg, troligen har den stått på en järnvägsperrong, massor av cyklar, en stor klocka, symboliskt nog utan visare. En stenpelare ligger och skräpar längs en vägg. Det doftar katt. Mannen som öppnar visar sig vara analytisk astrolog. Han huserar på bottenvåningen. En trappa upp finns ytterligare involverade, som i samråd med den analytiske astrologen kommer fram till att det nog finns ett rum till mig. Kanske måste vi flytta runt lite under veckan, för det finns andra som har bokat. Bredvid ska en konstnär och turistguide bo, på bottenvåningen ytterligare konstnärer. Vi kommer dock inte att se röken av någon av dem. Möjligen känna den. Har har. Bara den analytiske astrologen G. och den unge man som har andra rummet bredvid, A., dyker ständigt upp i köket. Här röks det, som om EU-hälsoministern inte existerade.
Vi installerar oss och går för att parkera om bilen, som står framför en skola. Det är ingen lätt sak att köra i stan. Överallt är gatorna uppgrävda. Man är dessutom mycket förtjust i enkelriktat. Vi åker flera varv runt det kvarter vi försöker komma in i, innan vi hittar den magiska led som tar oss in så vi kan parkera precis framför pensionatet.
Trapphuset på Mendelsohnstraßß
Det visar sig senare att det är ett synnerligen inofficiellt pensionat. När vi av ett trevligt äkta par som vi stämt träff med i Halle blir erbjudna att övernatta försöker vi ringa. Vi skulle nämligen ha bytt rum den kvällen och vår resväska står nu på den analytiske astrologens kontor. Telefonupplysningen kan inte hitta något International Guesthouse. Vi undrar om det finns andra nummer i huset vi kan ta del av. Eftersom det är förbjudet i Tyskland att lämna nummerupplysningar till en som inte har ett konkret namn, och vi förstås bara har presenterat oss med förnamn på pensionatet, säger vi i en förtvivlat anfall av intelligens: Då får jag be om numret till den analytiska astrologen, tack! Där finns dock bara en telefonsvarare. Det meddelandet ska naturligtvis aldrig nå fram. Rörande nog visar det sig nästa dag när vi återvänder, att A. har oroat sig och nästan tänkt ringa till polisen. Sådana är de, Leipzigborna, tänker vi. I Berlin hade man bara med ett förstrött nickande tagit notis om gästerna. Märkligt nog hade astrologen inte förutsett vår frånvaro. Vi påpekar inte detta för honom.
Vi åker runt på stan med spårvagn för att slippa trafikkaoset. Racerföraren och sportjournalisten Hans guidar runt oss under en dag och visar ställen vi troligen aldrig hade hittat på egen hand. Han berättar också om hur det var förr i tiden. Då, när det fanns bara fyra cafèer och man satt på Kosmos (tror vi det hette) och kyparna hade reda på vem som just varit där, eller var folk höll hus i allmänhet. Cafèet var också ett slags svart marknad, där man bytte till sig sånt man behövde, genom att byta bort sånt man inte behövde. Fönsterramar mot målarfärg, i den stilen. Hans, som kuskat runt globen ett antal år, lyckades fly 1987 efter två misslyckade försök. Men han saknade Leipzig och är nu tillbaka. De gamla nätverken lever upp igen, säger han, efter att folk trott att de klarar sig på egen hand. Det finns en inofficiell marknad för tjänster, t.ex. om någon bygger hus eller har en trasig bil. Samma slags ekonomi som i norra Sverige. Därför skulle vi tro att arbetslöshetssiffrorna delvis visar ett mer negativt läge än vad som verkligen är fallet.
Tillbaka från resan till de “krympande städerna” efter några dagars mental bearbetning gör vi här ett försök att skildra våra upplevelser. (De skulle räcka till en liten skrift i bokform, varför vi delar upp det hela lite efter geografin.)
Här problemområdet i stort.
Krympande städer är inget nytt historiskt sett. Många små perifera orter har tidigare varit viktiga handelsstäder el. dyl. (Lödöse för att ta ett exempel.) Krig och farsoter har dragit igenom hela regioner och decimerat befolkningen rejält. När vi alltså uppmärksammar krympande städer - under det engelska modebegreppet shrinking cities finns numera en uppsjö studier - är det delvis en upphaussad term vi opererar med. Vi förmodar att det skrämmande i perspektivet krympande stad har en hel del med vår psykiska struktur att göra. Efterkrigstid. Välståndssamhälle. Vanan vid att allt växer. Vanförställningen om att allt kan och bör planeras.
Bortsett från detta är fenomenet i sig tecken på en omvälvning. Det är framför allt gamla industristäder som förlorar sin befolkning. Detroit och Manchester är två kända exempel. Vad som gör de två här utvalda städerna speciella är förstås kopplingen till 1989, den politiska omvälvningen parad med den industriella, som förstärks genom den förra.
Det är värt att notera att den demografiska trenden, vars kurva ju pekar nedåt, ännu inte slagit igenom. Vi står alltså inför ännu mer krympande regioner och städer, även med ökad invandring. Detta är bara början.
Befolkningen har minskat i olika grad i ett flertal östtyska städer (landsbygden ännu mer) och det har gett upphov till ett antal problem. En del av dem kan lösas på en del ställen, men långtifrån alla.
Tillägg: Vi ser nu att knappast någon kan ha förstått sammanhanget eftersom vi i efterhand ändrade på rubriken och glömde specificera vårt resmål i texten. Det handlar alltså om Leipzig och Halle.
25. 11. 2005
Igår kväll presenterades Dubravka Ugresics roman Smärtans Ministerium på Literarisches Colloquium i Wannsee. En ung dam läste två kapitel ur den tyska översättningen medan diskussionen hölls på engelska.
Moderatorn Lothar Müller började med att visa upp den tyska utgåvan (Berlin Verlag) som har en annan bild på omslaget än den svenska. Här avbildas en målning av Lotte Laserstein, Kväll över Potsdam. Bilden föreställer en grupp unga människor som sitter på en balkong med utsikt över Potsdam. Där står ett långt bord täckt med en vit duk, på bordet ligger några päron och en bit bröd. En kvinna häller upp en dryck ur en tillbringare. En annan kvinna sitter med ryggen mot utsikten riktad mot betraktaren, med blicken nedåtriktad i kontemplation. En tredje kvinna står vid balkongräcket och ser ut över staden. Två män sitter vid bordet, den ena verkar betrakta den andre, som frånvarande stirrar ut på staden. Inga blickar möts. En hund ligger under bordet och ser melankolisk ut.
Bilden var färdig 1930. I efterhand är det lätt att se hur symboliskt detta sällskap är. Det är som om de sitter mitt i stormens öga, i ett ögonblick av absolut stillhet, medan skymningen faller. De är alla unga, troligen medelklass, och kommer inom några år att ha spridits för vinden. Som illustration till Smärtans ministerium är bilden välvald. En krigsdrabbad generation, utan framtidsutsikter, utslungad ur sitt livssammanhang. Det svenska omslaget har ett foto som Ugresic själv har tagit från stationen Sloterdijk i Amsterdam. De inlindade huvudena ger kanske en mer träffande bild av just denna romanen eftersom sado-macho-temat går som en röd tråd genom romanen. Men Lasersteins bild antyder det historiska europeiska perspektivet.
Moderatorn undrade om man kan se språket som en ytterligare huvudfigur i romanen. Ugresic var tacksam för den här infallsvinkeln, eftersom kritiker, som hon sade, alltför ofta koncentrerat sig på temat exil. Men språket genomgår en utveckling i romanen, en medveten rörelse från det artikulerade till det som viskas och ropas in i vinden. Tanja, huvudpersonen, slutar i en förort där hon verkar ha gett upp språkets civilisatoriska potential och hänger sig åt det mumlande och svärande som hon tidigare diagnosticerat hos sina landsmän.
Det är barbarernas miljö som utgör ändstationen och där bryter våldet in som skrik, hjälplösheten som viskande. Ugresic betecknar detta språk i samband med aktuella händelser i Frankrike, Holland och andra europeiska länder, som för-politiskt. Ett språk som inte kan artikulera sig, inte delta i demokratiska processser utan kommer direkt ut ur “barbarens” språkliga oförmåga.
Romanen kan läsas inte bara som skildring av det jugoslaviska kriget och dess följder, utan också som en resa in i förorten till det ställe där våldet ligger under ytan och bryter ut i eruptioner. Amsterdam är, säger Ugresic, den bakgrund som passar bäst till romanen. Holland som dockhus, miniatyr, som ökenrosen mitt i öknen. När som helst kan sanden eller vattnet översvämma denna lilla prydliga nation. Och det har ju redan skett. I kontrast till detta säger hon att romanen Den ovillkorliga kapitulationens museum, som ju utspelas i Berlin, behövde just denna fragmentariska stad för att fungera.
Hon sitter där framme och tittar på medan hennes text blir läst, med vakna ögon, som om hon vill se rätt in i de människor som omger henne. Ibland skymtar något som liknar medlidande fram, ibland är blicken skarp och liksom främmande. I en av hennes romaner, jag tror det är Den villkorslösa kapitulationens museum, beskriver hon hur en läsare nästan överfaller henne med sin livshistoria och håller henne fast på ett cafè, medan hon själv känner sig allt mer trängd och inte heller kan minnas att de har träffats förr, fast kvinnan påstår det. När jag kommer in på Literarisches Colloquium och ser henne, känner igen henne från en omslagsbild, och säger det på tyska till min väninna medan jag tittar på henne, lystrar hon till och kommer fram. Hon undrar om vi redan har setts. Jag minns romanscenen och försäkrar henne att vi aldrig har mötts, men att jag känner igen henne från bilden, och att jag ser fram emot läsningen. Så vandrar Ugresic väl runt på alla dessa litterära evenemang och hoppas att hon inte förorättar någon som hon borde ha minnts men fullständigt glömt bort.
Efteråt ber jag henne signera tre böcker jag har tagit med. En är på svenska och två på tyska. Då berättar hon att det är hennes foto på den svenska utgåvan. Jag säger på engelska att jag älskar hennes böcker, och att de är det bästa i alla kategorier som jag läst om Jugoslavien. Men det tycker hon inte om. De handlar inte bara om Jugoslavien, säger hon. Och så är det förstås, fast varje läsare väl har sitt livsperspektiv och hittar det som är viktigast för henne, och man kan ju inte stå och räkna upp allt man tänkt under läsningen, för då blir man som den där ansträngande läsaren i romanen.
Men för att säga det tydligt, en gång till: Ugresic är varken exilförfattare, jugoslavisk författare eller tillhörig någon av de förminskande kategorier som vi älskar att stoppa in litteratur i. Hon är helt enkelt en av de största nutida europeiska författarna.
Nästa projekt är på gång: En samling essäer om öst och väst. För det mesta, säger hon, ser vi bara rörelsen från väst till öst. Västeuropa har trängt in i Östeuropa. Men jag vill vända på det. Rörelsen går åt båda hållen. Jag samlar några skurrila historier om hur man kan hitta öst mitt i väst, en hardcorekommunist mitt i Amsterdam t.ex.
19. 11. 2005
Vi gör en liten paus här eftersom vi kommer att göra en resa ner till Leipzig och Halle i jakt på den krympande staden. Ja, den finns här också, men inte i fullt så utvecklat tillstånd som därnere.
Vi räknar inte med att de billiga pensionat där vi övernattar har wlan, därför: på återseende om en vecka!
18. 11. 2005
När jag började blogga i januari 2004 stötte jag ganska snart på en blogg som hette I fyrverkeriernas tid. Jag föjde den konsekvent nästan varje dag, störde mig ibland på den manliga tonen, men uppskattade samtidigt ärligheten i beskrivningarna. Historien dramatiserades långsamt när det anonyma (fiktiva) bloggjaget kom in i politiska europeiska kretsar och stötte på en krets officerare från olika europeiska länder som träffades konspirativt för att motarbeta det övernationella EU-bygget. Det sista inlägget slutar med en förföljelse och en brand. Så här skrev jag då.
Idag hittar jag ett mail från AN alias Medborgaren. AN skickar en text, en utarbetad version av bloggtexten, förmodar jag, som jag ska läsa med stor spänning så snart jag hinner.
Tack AN, om du läser detta, och lycka till. Jag hoppas det blir en bok till slut. Och då får vi kanske reda på vem som dolde sig bakom Medborgaren. Det var en riktigt spännande bloggupplevelse.