12. 10. 2005

Avsked till sommaren

HERR: es ist Zeit. Der Sommer war sehr groß.
Leg deinen Schatten auf die Sonnenuhren,
und auf den Fluren laÃßdie Winde los.

Befiehl den letzten Früchten voll zu sein;
gieb ihnen noch zwei südlichere Tage,
dränge sie zur Vollendung hin und jage
die letzte SüÃßin den schweren Wein.

Wer jetzt kein Haus hat, baut sich keines mehr.
Wer jetzt allein ist, wird es lange bleiben,
wird wachen, lesen, lange Briefe schreiben
und wird in den Alleen hin und her
unruhig wandern, wenn die Blätter treiben.

Rainer Maria Rilke, 1902

Welcome Talossans!

Ián Anglatzarâ, minister for immigration and lingustic minorities in the Republic of Talossa has kindly noticed our Baltic Sea photos and linked them on the Talossan forum Wittenberg.

We are honoured by the interest of the Talossan citizens; may the relations between our island and the Republic of Talossa prosper!

Ahrenshoop-minnen

När jag postade fotona från Ahrenshoop bad jag Barbara, som tillbringade sina barndomssomrar där och fortfarande älskar denna ort, att dela med sig av sina minnen. Det blev så långt och bra att jag gör ett eget inlägg av det. Ordet går alltså till Barbara:

Mail från 11 Oktober

Min elfte sommar kommer jag aldrig att glömma: för det var första gången vi åkte till havet, till Östersjöns otroligt vita och fina stränder i Ahrenshoop. Vi bodde sedan dess alltid hos en konstnärinna, en grafiker som hyrde ut sommarrum. Hon bor kvar där än. Boendet var enkelt och lite trångt. Vi hade bara ett rum för fyra personer, med utedass och ingen dusch. Vi hade ingen tv, en liten bandspelare för att lyssna på klassisk musik, tidningen var den enda tråden till yttervärlden. Men vi hade en terrass precis vid vattnet och med utsikt över hela ‘Darsser Bodden’. Så vi var ute nästan oavbrutet, bara när det ösregnade trängde vi oss i det lilla rummet direkt under vasstaket.
Stillheten där var fullkomlig och oigenomtränglig och just på morgonen och kvällen mycket majestätisk. Det var som om hela livet hade förtrollats. Bara ropet av en fågel här och där, eller gnäggandet av en häst lite längre bort.
Efter vaknandets ljusa moment var första tanken: havet. Och innan frukosten ens stod på bordet rusade jag och min tvillingbror hand i hand ner till vattnet för att få oss ett första morgondopp som skulle bli det första av många, många fler. Utan baddräkt förstås – det var ju ingen där så tidigt på morgonen. Och överhuvudtaget: alla badade ju näck.
Jag minns dessa sommardagar som ett paradis och Ahrenshoop var länge inkarnationen av frihet för mig: vi badade tills vi var blåfrusna, vandrade tills vi inte orkade längre (en gång faktiskt upp till Prerow, Darßer Ort, den nordligaste punkten och tillbaka på en dag), jag lekte med katter, hundar eller hästar som fanns i närheten, klättrade i träd, låg i gräset och bara vilade eller läste.
Livet i själva Ahrenshoop var naturligtvis präglat av turisterna, som kom för en vecka eller två och åkte igen. Mest var det folk från Berlin, Sachsen och Tjeckoslovakien. Men det var blygsamt, jämfört med idag. Det fanns inte riktigt fullt mycket folk, för infrastrukturen saknades mest. Stämmningen var lugn, det var som en tidsresa till 50-talet, en aning provinsiellt. Huvudattaraktionen var en liten butik, kallad Ã’unte StubeÃ’där man kunde köpa böcker, silversmycken, keramik, stengods och konst. Försörjningen med livsmedel var inte heller så enkel och jag kommer ihåg att mina framtänder blev svarta av vattnet och de började inte blekna förrän jag borstade tänderna med mineralvatten ur flaskan. Denna enkelheten hade ju också sin charm, sina romantiska drag, och det fanns ju den fantastiska vildromantiska naturen och naturligtvis den oslagbara friheten. Men å andra sidan fanns denna konstnärliga atmosfär, som även lilla jag redan uppfattade. Inte bara folk som satt vid Ã’ohes Ufer’ och målade. Min far som själv satt timtals på terrassen och målade, eller tecknade med blyerts. Där jag kunde sitta blixtstilla och bara iakttog hur en bild blir till. Där jag själv försökte lite tafatt mina första små försök, pappa vid sidan som hjälpte till eller korrigerade på min begäran. Och det fanns så manga konstärer som var där under sommaren och som man träffade varje år igen.
Mina föräldrar stannade till hos krukmakarna och målarna, eller de hälsade på gatan och pratade en liten stund: om sina nya projekt, eller diskuterade om min far hade möjlighet att sälja något av det de gjort genom sin bok- och konsthandel. De pratade om sina problem eller framtidsplaner, visade upp, vad de hade gjort. De kom hem till vår husvärdinna och satt oändliga ljumma sommarkvällar ute i skymningen vid ett långt bord med massor av små levande ljus framför huset. De drack öl eller ’Grüne Wiese’ (en mixdryck, bestående av apelsinjuice och curacao). De satt ofta långt in på natten och pratade om politik, konst(historia), filosofi och släktingar, stora och små bekymmer, de var unga eller gamla, hade drömmar eller saknade perspektiv. Jag förstod i början ofta inte så mycket av det de sade, och ibland var det tråkigt att de bara satt där och pratade, men ju äldre jag blev desto mera blev jag intresserad av det de diskuterade och började delta, när jag hade blivit en äldre tonåring. Och denna speciella känslan av trygghet, av samhörighet, den glömmer jag inte, att vara del av denna gemenskap som kändes som en utvidning av den egna familjen, där man lika självklar hörde till som vassen vid vattnet.
Jag kommer ihåg att jag hade suttit mig ensam på en bänk en bit borta för att titta upp till den mörka himlen med stjärnorna, som var så klara och nära som ingen annanstans, vintergatan vit som mjölk. Sorlet av samtalet en liten bit borta och det matta skenet av stearinljus, den fräna lukten av f6-cigaretter. Och jag kände att jag var jätteliten under dessa miljoner av blinkande små ljus, men att det spelade ingen roll om man var stor eller liten och att jag var mycket lycklig.

Mail från 12 Oktober

Dessutom har jag tänkt på min text, som jag skrev igår som i ett rus. Det blev lite väl romantiskt och med lite eftertanke vill jag tillägga lite:
Som barn tar man världen för given. Särskilt som östtyskt barn. Man accepterar vissa saker, t. ex. att man inte kan ha ens en luftmadrass vid Österjön i vattnet att leka med. Då kommer det genast någon som förklarar att det är förbjudet och att man genast måste ta ut den. Flera år senare förstår man att det är därför för att risken är för stor att någon simmar över till Danmark eller Sverige, även om det ter sig i ens egna tankar helt otroligt att någon skulle verkligen prova på det. Man undrar som barn inte över att det aldrig finns några båtar eller skepp, inte ens vid horisonten. Man undrar inte, varför man helst inte får vistas på stranden när skymningen kommer, och man frågar sig inte varför de har så otroligt starka strålkastare som belyser havet och stranden med jämna mellanrum med sina onda sökande ögon. Men man får sitt livs första riktiga skräck när det plötsligt och helt oväntat dånar ett öronbedövand BANG i luften så att man hoppar till, där man just är. Det är ett militärflygplan som passerar ljudvallen när flygvapnet har en av sina övningar igen. Man får också vänja sig vid att de ibland flyger så farligt lågt att planet är stort som ett hus och piloterna har sina små nöjen i att iaktta alla nudister vid stranden och i vattnet och skrämmer dem med sina äventyrliga flygkonster…
I barnens värld har det alltid funnits saker, platser eller områden som är förbjudna. Det är inte förrän man är på halva vägen att bli vuxen, som det blir annorlunda i detta lilla land, när man börjar fråga, varför det finns så mycket militär vid Östersjön egentligen, varför vissa områden är totalstängda för allmänheten. Och inte ens den vackra naturen kan trösta en längre, för då har man känt sanningen, mer än man vetat det. Att man är instängd och att staten bevakar en som en förbrytare. Ôe ’där uppe’ måste vara otroligt rädda för ossÔ kommer man att tänka, när man har fyllt 16. Och får senare bekräftelsen av historiens omvälvningar hösten 1989.

Socialism och frihet - kvinnor och män

Vi gick nyligen och såg den nya Leander Haußmann-filmen (manus och regi i samarbete med Thomas Brussig) NVA tillsammans med ett annat par. Filmen är en DDR-variant av den typiska lumpargenren, resultatet är dock ganska annorlunda gentemot de svenska versionerna.

Die Nationale Volksarmee förpliktade alla unga män i DDR att göra en 18 månaders värnplikt. Möjligheterna att vägra var näst intill obefintliga. Min sambo och T. som var med på filmföreställningen har båda gjort lumpen i DDR och för dem var filmen ett slags katarsisk upplevelse - även om den inte är särskilt bra visar den ändå realistiskt och ironiskt många av de situationer som dessa män själva har upplevt. Se även A. zu Gast.

Själv hade jag tidvis klaustrofobiska anfall, särskilt vid bilderna av julfirandet. Jag vill här inte avslöja för mycket, men en av figurerna illustrerade särskilt väl det omänskliga systemet. Han började förlora sitt hår i stora testar och fick ett slags neurodermitiskt utslag över hela kroppen. Men inte blev han utsläppt för det. Han vandrar runt genom filmen och ser allt anskrämligare ut. Ett klart fall av frisedel, men inte i den här världen.

Efteråt när vi sitter på Gugelhof, den elsassiska restaurangen vid Kollwitzplatz, pratar männen förstås gamla lumparminnen, inte riktigt så idylliskt som när man gör det i Sverige. Jag testar en tankegång som formerats under föreställningen: Männen led mer under systemet än kvinnorna. Det var de som tvingades uppoffra ett och ett halvt år av sina liv för något de flesta inte trodde på. De som stängdes in på kaserner med begränsad besöksrätt och idiotiska befäl. Män betalar överhuvudtaget ett högre pris för nationers krig och krigsförberedelser (fast är det så? Hur är det med de civila offren? Kanske betraktar många män det inte som ett offer?) Tankarna går vidare och jag förbinder dem med aningar jag haft i andra sammanhang.

Under helgen i Ahrenshoop pratar jag med C., väninna och läkare om det här. Tror du att kvinnor snarare gynnades av DDR-systemet än männen, undrar jag. Eller att kvinnor i allmänhet föredrar statsskick där staten tar över en stor del av ansvaret för familjefrågor? Absolut, säger hon. Det var ju mycket lättare att jobba och ha barn samtidigt i DDR än i BRD.

Det finns här en viktig punkt som bara sällan kommer upp till diskussion. Det är en assymetri det handlar om. Vi kommer här in på minerat feministiskt och politiskt område. Men jag vill försöka betrakta det hela utan något partiprogram i bakhuvudet.

Det första problematiska begreppet är förstås “kvinnor” och för den delen “män”. För det handlar ju om kvinnor med barn och det utesluter ju en hel del av oss till att börja med. Men jag vill här operera med begreppet kvinnor i egenskap av en heterogen grupp som ofta har helt andra prioriteter än män. Och en av dem är att sörja för sina barn, om de har några.

Nu har ju kvinnor genom historien fram till helt nyligen varit att jämföra med egendom, omyndiga individer som måste ha en manlig förmyndare av något slag. Kvinnor har bestraffats hårt för otrohet, de har haft plikten att avla äktenskapligt sanktionerade barn och inte sällan betraktats som värdelösa om de inte har haft den förmågan. Detta system brukar kallas patriarkat, men man kan också säga att kapitalism understödjer den här egendomssynen. Det är alltså inte så märkligt att det var just i socialistiska sammanhang som kvinnofrågan började komma till tals systematiskt, även om liberalismen av engelsk typ till viss del verkade som en emancipationsrörelse för kvinnor.

I socialistiska och socialdemokratiska samhällen har staten tagit över stora delar av de ansvarsområden som i kapitalistiska system sköts av familjen eller individen. Före industrialismen, jag menar då i det agrara samhället, var storfamiljen ett kollektiv som underlättade ansvarsfördelningen, men sedan kärnfamiljens uppkomst har detta ansvar lastat tungt på föräldrars och barns skuldror, om inte alltså staten har gått in och tagit över. Det är därför återigen inte så märkligt att just Skandinavien betraktas som ett förlovat land av feminister i t.ex. USA. Medan feminister i Sverige tydligen fortfarande inte är nöjda, men det är en annan fråga.

För att återkomma till DDR: Jag har mött många kvinnor/mödrar som har talat positivt om barnomsorgen under DDR-tiden. De har ofta skaffat barn och gift sig under studietiden,har kunnat lämna sina barn på dagis och ofta t.o.m. tagit med sina spädbarn till föreläsningssalen. Det var inte alls ovanligt att man satt där med ett sovande barn i en korg bredvid. Det var unga äktenskap, delvis för att alls få tag på en egen lägenhet, delvis också för att det inte fanns mycket annat att hitta på om man ville uppleva något. Men ett kvinnligt samhälle, tänker jag ibland.

Är kvinnor alltså tendentiellt sett mindre intresserade av begrepp som frihet, autonomi och individualism? Det är frågan. Var staten en garant som gick in och löste ut kvinnor ur egendomsäktenskap och hemmadotterförhållanden? Eller tog staten över mannens ansvar som familjeöverhuvud, och inledde på så sätt manlighetskrisen som vi fortfarande lider av?

Och hur är det med frihetsmyten egentligen? Är det en manlig uppfinning? Eller en uppfinning av människor som har större behov av att avgränsa sig från kollektiva grupper där de inte känner sig hemma? Har “frihet” olika betydelse för kvinnor och män? I en scen i filmen NVA väcks rekryterna mitt i natten och måste dra på sig full mundering och springa ut på exercisplatsen. De stormar sedan in i skogen för att träna gasanfall. Jag sa till min sambo att om jag hade verit där hade jag vägrat blankt att göra något så idiotiskt och överflödigt. Det hade förstås inte gått, men jag hade troligen helt enkelt fått ett sammanbrott och skrikit åt befälet. Är detta kvinnlig individualism? Är kanske den manliga frihets- och gruppmyten något som existerar parallellt och inte utövar särskilt stor lockelse på kvinnor för att de båda är så extrema?

Frågorna radar upp sig som dammiga glasburkar i ett skafferi.