Det som inte DDR-industrin lyckades med, är nu på väg att lösas av Vattenfall Europe: Den lilla byn Horno vid Jänschwalde ligger i vägen för brunkolsbrytningen.

Ö-lösningar är inget för Vattenfall:

Men Peter Fromm avfärdar en “ö-lösning”.
- Hade Horno legat i utkanten av brunkolsfältet hade det varit en annan sak. Men byn ligger mitt i, området, och verksamheten måste vara rationell.

Just Tagebau Jänschwalde åkte vi förbi i somras och fotograferade.

Not från den här ön: Naturligtvis måste verksamheten vara rationell. Irrationellt är det när hus står i vägen, när människor som bor i husen inte vill flytta. Rationellt är det förstås att ha tillgång till mark oavsett vem som äger den. Irrationellt är därmed det skydd för privat egendom som onödigt nog står inskriven i de flesta västeuropeiska lagverk. Skydd av privat egendom - läs: Skydd av privat egendom i de fall ägaren har jättemycket pengar.

Tillägg: Den besökare från vattenfall.se som varit här hade gärnat kunnat lämna en kommentar. Vi är öppna för det mesta, så länge det inte blir idioti, varvid vi förbehåller oss rätten att dra gränsen till “det mesta”.

Har i helgen läst ett urval av Madeleine Gustafssons recensioner i en sammelutgåva som heter Berättelsens röst. Det första kapitlet intresserade mig mest, eftersom hon där har skrivit om tyska författare, t.ex. Christa Wolf, Gabriele Wohmann och Christoph Hein, och så det “österrikiska”, där Handke och Bernhard bl.a. dyker upp.

M. G.:s recensioner är klara som källvatten och hon ger sig inte förrän hon lyckats hitta den punkt kring vilken texten kretsar, ofta är det författarskapet i sin helhet som hon därmed sätter fingret på. Essän om Thomas Bernhard är av en sådan kvalitet att den skulle kunna ingå i ett germanistikseminarium här i Tyskland (och inte bara den).

Att läsa dessa recensioner är inte bara att få ett intryck av romanen eller författaren ifråga, de är i sig en njutning, en inbjudan till att följa ett skarpt intellekt som varsamt nystar upp en annan text, med respekt och kärlek, aldrig med sarkasm eller hårda nypor. Och hela tiden håller hon sin egen ton, utan att dras med av den andra textens stil.

Tänkbart omodernt.

Bengt vet redan.

Innan vi går och tar vår välförtjänta dygnsvila får vi väl rycka upp oss och göra några spridda, icke-djupsinniga kommentarer.

Müntefering har alltså ingen lust (null Bock, ey) att vara partiledare för SPD längre. Det är illa, för “han var ett ankare” och “allt möjligt gick genom honom och samlades i hans person”. (Citat CDU-politiker). Att Stoiber nu möjligen stannar i Bayern i ren förtvivlan över att inte få samarbeta med denne man som han uppenbarligen hade kommit så väl överens med i författningsreformfrågor, tja. Vi vet inte om vi ska dra en lättnadens suck eller undra vad vi gick miste om.

Saken är nu den, vad Schröder än säger, att koalitionsförhandlingarna i princip kan börja om från början. Tre av de huvudfigurer som suttit vid bordet är ju eventuellt ute ur leken. Och den nya generationen har hittills inte haft några framskjutna positioner. Andrea Nahles, som lyckades överrösta Münteferings kandidat till generalsekreterarposten, sitter nog och tuggar på naglarna någonstans nu.

Spiegel uttrycker det träffande:

Die SPD meuchelt aus Versehen ihren Chef
“SPD lönnmördar sin chef av misstag”

Men också:

Eine Ohrfeige hatte man Müntefering verpassen wollen, einen Denkzettel für seinen autoritären Stil und seine zahlreichen Solonummern. Stattdessen beendeten die 38 anwesenden Vorstandsmitglieder ebenso ungewollt wie unvermittelt eine Ära. Nur wenige Wochen nach Schröders Abgang geht der SPD nun auch der zweite Ãœbervater verloren

“Man ville ge Müntefering en örfil, lära honom en läxa för hans auktoritära stil och talrika solonummer. Istället avslutade de 38 närvarande partiledningsmedlemmarna en era, lika oplanerat som oväntat. Bara några få veckor efter Schröders avgång förlorar nu SPD sin andra patriark.”

Vi undrar, lika oförmedlat som oförmöget, om det 35 miljarder stora budgetunderskottet (EUR) har med ledarnas olust inför sina ämbeten att göra.

Det ryktas om planer för nyval i mars (ur CDU-centralen.)

Det finns två sorters människor: De, om vilka man, redan efter kort tids bekantskap, går och förbereder djupsinniga nekrologer, och de andra.

Våra barn och barnbarn kommer att säga om denna tid: Det var det vilda 00-talet, när internet var fritt och man kunde hitta allt möjligt gratis på nätet.

Vita fläckar finns inte längre på kartan. Men territoriet har gått in i den virtuella dimensionen. Processen är likartad: Vita fläckar upptäcks, koloniseras och drar till sig jurister, köpmän, investerare, missionärer. En liten handfull ursprungliga äventyrare beklagar kommersialiseringen. De drunknar i ett allt effektivare tjatter från de kommersiella institutionerna.

Säkerhetens era är över oss. Under täckordet säkerhet kommer en efter en friheter att tas tillbaka. Vi skyddas mot det onda och förs in i fållan. Igen.

Detta råkar sammanfalla med affärsintressen av monopolistisk art.

Det ligger inte i ett företags intresse att vara utsatt för konkurrens. Kartelloligopol är den bästa omgivningen för ett företag.

Konkurrens från idealister utan affärsintressen är det värsta som kan hända ett vinstdrivande företag.

Det finns olika sätt att suga upp idealister. Ett är att ge dem ett välbetalt jobb i företaget. Ett annat att resa marknadshinder av olika art.

Det tillstånd som företag älskar att kalla innovation äger oftast rum på andra ställen än inom ett företag. Företaget är bra på att omvandla innovation till kapital. Företaget är inkapabelt till att själv alstra innovation i långa loppet.

För innovation, vi kallar det hellre kreativitet, är frirum långt viktigare än organisationsstrukturer.

Kreativa människor vill inte vistas i organisationer. De kvävs där.

Företaget är ett slags parasit. De kreativa är ett slags asociala egocentriker.

Kriget bröt in i Dubravka Ugresics liv för ca femton år sedan - och därmed i hennes författarskap.

Om kriget är en bomb som faller ner och spränger upp en stor krater, står hennes texter i kanten, träffade av glassplitter, hostande i det uppvirvlade dammet. Sedan, när det lagt sig, cirklar de kring hålet och plockar upp debris, som de omsorgsfullt borstar av och betraktar. Förlusterna är många, och de börjar med språket. I Smärtans ministerium beskriver Ugresic hur “vårt” språk - vårska - noggrant delas upp i dialekter: Alla språk är en dialekt med en armè bakom sig. Bakom kroatiskan, serbiskan och bosniskan står paramilitära gäng.

Till det trasiga språket sällar sig trasiga biografier. Romanens huvudperson får plats på institutionen för slaviska språk i Amsterdam, där hon undervisar en grupp exiljugoslaver i litteratur. Istället för att följa den normala studieplanen beslutar hon sig för en rekonstruktion av det förgångna - med hjälp av en röd-vit-blårandig väska samlas så historier från “landet som icke längre är”.

Exilen är den intighet som tränger igenom texten, obönhörligt och permanent. Den, och Ugresics år 2000 utgivna roman Den ovillkorliga kapitulationens museum, växlar mellan att återberätta livsöden som fångats i krigets vansinnesdans och reflexioner över exilens anatomi: Tänk om återvändandet faktiskt innebär att dö, symboliskt eller på riktigt, att det faktiskt innebär en förlust att stanna kvar, och att avfärdens ögonblick är den enda verkliga friheten vi har? Ugresic roman kan tyckas sväva i ett limbo, men det finns tåtar som är fästa vid de fragmentariska minnena från barndomen och i själva romanspråket. Även orden, meningarna, rader ur dikter och litterära citat är debris som borstas rena, vrids och vänds, upprepas och ifrågasätts.

Ugresic lyckas därmed konstruera en plats, en exilens vänterum, för äkta och enbart andliga flyktingar. Det vimlar av dem i Amsterdam, Berlin, Paris, New York och ja, även i Stockholm eller Göteborg.

Dessutom intrycket som dröjer sig kvar i dagar efteråt - detta är en roman fylld av liv, sådant det gestaltar sig här och nu, av blod och språk. Ja, språket intar tronen, vittnesbåset, och ett visst hopp om vad språk kan göra med språk tänds igen.

Och för dem av oss som smakat på vad exil kan innebära är Smärtans ministerium en liten psalmbok som man kommer att återvända till, lägga på ett lättillgängligt ställe.

Buddenbrooks. Om den sade en gång en bekant, som här får förbli anonym: Jag fattar inte varför den är så stor. När jag försökte läsa den blev jag bara uttråkad. Denna bok finns nu alltså i ny svensk översättning.

Med Thomas Mann är det lite knepigt. Han är den tyska borgerlighetens grand maître, många foton visar honom strängt blickande, med pedantiskt dragen sidbena och mustasch, från sitt massiva skrivbord med lämpliga antika accessoirer subtilt arrangerade runt omkring. Men skenet bedrar förstås.

Inte bara hans välkända inställning till unga vackra män skrapar lite på den präktiga ytan. Han har skrivit ytterst oroande texter. I Wälsungenblut, en novell från 1905, skildrar Mann det judiska tvillingparet Siegmund och Sieglind. Sieglind är förlovad och ska snart gifta sig med en adlig kristen man. I vetskapen om att de snart ska skiljas går tvillingarna på opera och ser Wagners Walküre, kommer sedan hem som i ett rus och imiterar den incestuösa omfamningen hos Wagner.

Här finns mycket att bita tänderna i för litteraturvetare. Thomas Manns homoerotiska dragning, hans identifikation med utanförskap, och i det sammanhanget med “det judiska”, är hos honom ambivalenta positioner som innefattar förakt inför öppet homosexuella och icke assimilerade judar. Hans borgerlighet är en yta, under vilken de mest mångfärgade gejsrar bubblar, utan att någonsin bryta igenom. Den är också ett ankare, ett skydd mot det dionysiska, som hos Mann ofta symboliseras genom musik.

Michael Maar har i Das Blaubartzimmer redogjort för en högst äventyrlig och skandalös teori, som han söker indicier för i Manns författarskap. I ett brev finns en passage där Mann på gränsen till yttersta förtvivlan, talar om dagböcker som måste räddas undan nazisternas beslagtagande, eftersom de innehåller något som skulle förgöra honom helt. Maar har hypotesen att det måste vara något mycket illa som hänt, en ursynd. Eftersom Thomas Mann senare i sitt liv brände upp en stor del av sina papper, finns det inga belägg för hypotesen, utom i det litterära verket. Maar förmodar att Mann kan ha dödat en man i sin ungdom, möjligen genom att knivhugga honom, eller att han kan ha bevittnat en sådan scen. Även om detta är spekulation, att läsa Thomas Mann är att möta en orolig ande som ständigt kämpar med skuldfrågan, samtidigt som han är mycket nära bekant med det diaboliska.

Döden i Venedig innehåller de mest svårsmälta sidorna i Manns författarskap. Den nästan outhärdligt pompösa förhöjelsen av en förälskelse i en tonårig pojke. Med antik maskering och Venedig som tanatoskuliss.

Lotte i Weimar är en underhållande vidareberättelse av Werthers Lotte, sådan hon kan ha tett sig på sin medelålder. En av de lättsammare skildringarna från Manns penna.

Doktor Faustus är min personliga favorit. Här anländer äntligen 1900-talet på allvar i Manns verk. Mann, i yttre exil, skildrar den inre genom huvudpersonen, som skriver ut ifrån det nazistiska Tyskland, fast han skildrar en historia som börjar längre tillbaka. Den djävul som här dyker upp och för in Fausttemat är förvisso inte särskilt otäck, snarare lite löjlig. Men som helhet är romanen en fantastisk reflektion över konst och natur. Vetskapen om den historiska bakgrunden bryter hela tiden in i läsningen och finner där en ännu mycket djupare vetskap, insikten om apokalypsen.