Diskussionen under svensk rapportering kring valet har nu växlat upp på en så hög och intressant nivå att jag vill dra upp ett uttalande här, som jag tror är av avgörande betydelse:

Men jag insisterar på att svensk borgerlighet har problem med Europa. Wolodarski och en rad andra yngre Ahlmark-lärjungar har länge pläderat för en nyanserad bild av vänsterns favorithatobjekt, USA och Israel. Det har varit bra och konstruktiva kampanjer. Desto mer beklämmande att precis samma skribenter nu ägnar sig åt en massiv, delvis rasistisk smutskastning av länder som Frankrike och Tyskland.

Hur står svensk borgerlighet till Europa? Kanske kan man sätta in detta i sammanhanget kring den polycentriska visionen som bl.a. Chirac formulerat. Vilka svenska (politiska) traditioner spelar in när man uppenbarligen diskvalificerar det kontinentala Europa? Är det inte dags att skrota dem?

Tillägg: Jag har bjudit in några företrädare för upplyst borgerlighet, bland andra också Peter Wolodarski, till en kommentar. Jag hoppas att de tar sig tid.

En märklig imagekampanj startade i Tyskland förra veckan. Dess slogan: Du bist das Wunder von Deutschland. Vi har undanhållit den svenska läsarkretsen detta pinsamma försök att få till stånd ett positivare samhällsklimat, men nu har ett antal bloggare (vilka annars?) hoppat på tåget och kör sin egen Du bist Deutschland-kampanj.

Här är originalkampanjen

Bakom kampanjen står ett antal tyska mediaföretag.

Spreeblick, en av de största bloggarna (naturligtvis berlinare!) dissekerar kampanjen och erbjuder egna alternativ:

Fast det visste vi ju redan, senast efter Bilds förstasida, tidningen som dessutom bevakas av den eminenta BILDblog:

Küchenkabinett har också hittat något att vara Tyskland som (märklig satskonstruktion).

Du bist das Haushaltsdefizit = du är budgetunderskottet.

Man ska inte spotta i motvind. Eller den som ropar i skogen… hur var det nu?

Hos Flickr finns det fler alternativa Du bist Deutschland-plakat.

Den här boken låg länge i en låda i mitt arbetsrum innan jag tog upp den, på rekommendation av en väninna som hade läst den.

Jag satte mig ner i soffan en söndag eftermiddag, läste omslagstexten som utlovade spännande och fängslande läsning - det klassiska “en bok man inte kan lägga ifrån sig” stod också någonstans.

Jag tycker om böcker som börjar med citatmotton. Den här börjar med två. Ett av Montaigne och ett av Pessoa. Det börjar bra, tänkte jag.

Ganska snart blir det klart vad som är romanens tema. Den otydlighet och de många olika önskningar, livsmöjligheter och vägval som varje människa står inför. Varför så och inte annorlunda? Hur hamnade jag här? Hur är minnet och friheten beskaffade?

Den klassiska figuren för dylika funderingar är en medelålders man. Mercier, som egentligen heter Peter Bieri och är professor i filosofi vid Freie Universität i Berlin, härstammar från Schweiz. Hans huvudperson, Raimund Gregorius, undervisar i klassiska språk på ett anrikt gymnasium i Bern och är en sådan medelålders man. Frånskild, en stor bokälskare, en som vägrar delta i det glittrande livet. Han är dåligt klädd och har ett par mycket tjocka glasögon som hindrar en klar sikt på världen runt omkring honom. Man kan säga att han lever i en liten bubbla.

Romanen börjar med att Gregorius värld får en stöt utifrån. Ordningen rubbas av en ung kvinna som står på en bro och ser ut att vilja hoppa. Det blir den första länken i en kedja samband som alla har en förbindelse med Portugal, portugisiska, Lissabon. Den sista länken är en bok av en okänd portugis som han symboliskt nog får till skänks av bokhandlaren med anmärkningen: Den kostade ändå knappast någonting. En text som vandrar in i romanen och blir till den gral handlingen rör sig runt. Det finns en bild på diktaren, Amadeu Ignaciu de Prado, längs bak.

Gregorius lämnar klassrummet och tar tåget till Lissabon för att erfara mer om den gåtfulle Prado. Prados liv rullas upp allt eftersom Gregorius träffar hans familj och vänner. Naturligtvis spelar här Salazar-regimen en viktig roll. Det blir till en bakgrund för figurernas handlingar, medan Prados text - fler av hans skrifter dyker senare upp på olika ställen - blir till den kompromisslösa diktarens ständiga dissektioner av det som hänt och av förhållandet mellan de inblandade. En filosofisk subtext inlindad i ett poetiskt språk.

Prado skriver t.ex. om besvikelse som kategori. På tyska är ordet för besvikelse Enttäuschung: ent - täuschung där ent är ett prefix som uttrycker de- eller av- (enthüllen betyder t.ex. avslöja) och täuschen som betyder lura, föra någon bakom ljuset, i reflexiv form också missta sig. Den tyska konnotationen visar bättre vad Prado menar, när han säger att erfarenheten av besvikelse är något vi bör tar vara på och lära oss av. Vilka förväntningar låg bakom besvikelsen? Hur beskriver det vår personlighet, våra drömmar? Spåren efter ett livs besvikelser kan alltså ge upphov till större självkännedom.

Som en tråd genom texten går filologen Gregorius citat av Markus Aurelius Självbetraktelser - en således uråldrig dröm om att känna sig själv och bryta upp från alienerande livssituationer. Fler manliga figurer i romanen varierar detta tema i sina funderingar.

Texten i texten är skickligt skriven, överhuvudtaget är romanen hantverkligt sett mycket bra. Jag läste den faktiskt i ett drag.

Ändå dröjer sig en viss tomhet kvar när man lagt den åt sidan. Figurerna lever inte riktigt. De blir till bärare av ideer eller information som ska föra handlingen, eller snarare Gregorius, framåt. Prado är ett sådant geni, en så entydigt intelligent och sensibel man att han förblir ett spöke. Språket, både rikt och välkomponerat ligger icke desto mindre ibland på gränsen till kitsch, den typ av melankolisk, europeisk kitsch som vi kan se hos t.ex. Kundera. Båda dessa författare tematiserar intressant nog detta begrepp. Hos Mercier får Prado säga, att kitsch är ett galler av förgyllda stänger som förfalskar varje äkta känsla.

Det finns ett par grova korn av sälta i romanen, tankar som lämnar vidare tankar i eftersvallet. Besvikelsen över romanen t.ex., vad döljer sig bakom den? Frågan ställer jag i Prados ställe. För mycket skönhet? För storartade figurer? För stor distans till livet? För mycket pompa? Vad förväntar jag mig då av en roman? Frågan ska inte besvaras här, bara antyda att romanens filosofiska undertext är lite av en utmaning.

Pessoa vandrar förstås också som en vålnad genom boken. Mercier har läst Pessoa. Möjligen ligger en del av romanens problem i att den är skriven 2004, i ett samhälle där faran och orättfärdigheten närapå eliminerats ur de stora sammanhangen, samtidigt som den existerar vidare i små kryphål. Det skulle kräva ett annat språk. Intressant nog tematiserar Mercier just hungern efter detta språk genom Prados undertext. Det är som om Nattåg till Lissabon varierar ett topos som i sig är livsviktigt, men inte riktigt klarar av att stiga ner i de djup detta kräver. Det blir lite av en skickligt ihopsnickrad kuliss.

Vore jag bokförläggare skulle jag snarast låta översätta romanen till svenska. Den har goda chanser att sälja just p.g.a. denna kombination av lätthet och tyngd, ytlighet och djup. Ett slags Sophies värld för vuxna, om man så vill.

En av våra välunderrättade källor beklagade sig över den låga kvaliteten på somliga svenska kommentarer kring det tyska valet. Kan inte Agnes ta upp det, undrade källan.

Jo, det kan hon. Med nöje.

Vi tar en titt på Karin Olssons kommentar i Expressen.

Karin Olsson: Ett svårt tyskt val

Ledaren för kristdemokratiska CDU i Tyskland, Angela Merkel, är en mycket märkvärdig kvinna. En gång i tiden kallade Helmut Kohl henne för “lilla flickan”. På söndag väntas hon bli landets nya förbundskansler.

Hon kallades för Kohls Mädchen. Lilla flickan är en märklig översättning.

“Flickan” är en baktung tant i prydlig dräkt, men huvudklappande patriarker har hon aldrig haft några problem med. Tvärtom. Det har visat sig mycket dumt att underskatta Merkel.

Vad har storleken på hennes bakdel med valet att göra? Eller med någonting för den delen? Är det inte lite gammalmodigt att kvinnliga politiker dissekeras m.a.p. sin klädsel? Kohl underskattade henne kanske en aning, men inte så grovt som Olsson beskriver det.

Få hade för några år sedan kunnat föreställa sig att kristdemokraterna kunde ledas av annat än stabila familjefäder i Lederhosen. Hon är både frånskild och omgift, men har inga barn och växte dessutom upp bakom järnridån - garanterat utan bayerska byxor.

Vad menar hon? Lederhosen är väl bara synonymt med Tyskland i amerikanska filmproduktioner som Ett päron till farsa. Om Olsson däremot menar att CDU hittills har styrts av bayerska män, stämmer det inte. De brukar hålla sig nere i det bayerska CSU. CDU har aldrig haft en bayersk partiledare (i modern tid iallafall). Så sett är Merkel inte ett specialfall. Inte på det sätt Olsson beskriver.

Till och med frun till den socialdemokratiske förbundskanslern, Gerhard Schröder, har offentligt diskvalificerat Merkel eftersom hon valt bort moderskapet.

Doris Schröder-Köpf kastade sig in i valkampen den sista veckan för att hjälpa till att ge bränsle åt SPD:s kampanjer. Hon sade om Merkel att denna inte förfogar över de viktiga erfarenheter som mor, som de flesta tyska kvinnor har att kämpa med. Merkel är inte ensam om detta. Ca 40% av akademiskt utbildade kvinnor har inga barn i Tyskland.

När Schröder i våras manipulerade fram ett misstroendevotum i riksdagen och förlorade såg Merkel återigen en chans att slå till.

Manipulerade fram? Schröder ställde misstroendevotum. Detta prövades av förbundspresidenten och författningsdomstolen och befanns vara giltigt. Sedan när är detta synonymt med att manipulera?

Kampanjen till nyvalet har präglats av en trött och identitetslös socialdemokrati som inte förmått svara på hennes aggressiva attacker mot den ekonomiska politiken. Försvaret har punkterats med ett enkelt konstaterande: Fem miljoner är arbetslösa. Likheterna med den svenska politiska debatten är stora.

Socialdemokratin har varken varit trött eller identitetslös. Tvärtom. Man har fört en hård valkamp, vilket resultatet visar. Schröder har varit en outtröttlig talare med brinnande engagemang. Socialdemokratin har mobiliserat sina klassiska målgrupper, delvis mot sina egna reformer, men ändå, trött har åtminstone Schröder inte varit.

Aggressiva attacker mot den ekonomiska politiken? När? Var?

Schröder har satt Tysklands fetlagda välfärdsstat på en försiktig diet, och den tungrodda ekonomin har sakta börjat återhämta sig. Men de omstridda reformerna är bara en trevande början.
Skattesystemet får den tveksamma förstaplaceringen som Europas mest komplicerade och måste göras om i grunden. Landets mest sålda böcker är guider som ger tips om alla kryphål.

OK.

CDU pläderar för sänkta skatter och en rejäl uppröjning i alla undantagsregler. Partiets ekonomiske talesman Paul Kirschhof vill på sikt införa platt skatt på 25 procent. Det ger friska impulser till hela den nationalekonomiska debatten i Europa.

Historia. Kirchhof is out. Dessutom heter han så. K I R C H H O F.

Merkel skakar om som mest när hon strider för att göra det lättare att anställa och säga upp personal för små till medelstora företag. Kollektivavtalens ställning ska luckras upp, vilket fått facket att utnämna henne till skräcktanten nummer ett.
Tysklands styrka och ekonomi är avgörande för hela Europa och det exportberoende Sverige i synnerhet. En borgerlig seger kan vara det som ger framtidstro och sparkar i gång den privata konsumtionen i landet.

Mpf. Det krävs nog lite mer än så för att “sparka igång” den privata konsumtionen, men OK.

Men Angela Merkel är inte någon järnlady som i Thatchers anda snabbt kommer att reformera Tysklands
elefantstat. Det sätter om inte annat partiets bayerska maktbas av socialkonservativa stopp för. Nåväl, det är bra att gå försiktigt fram.
Det finns ett annat, och betydligt viktigare, aber. Merkel använder sig ogenerat av en vulgär patrotism och har gjort motståndet mot turkiskt EU-medlemskap till en valfråga. Mångetniska samhällen fungerar inte, säger hon frankt.
Med en sådan ledare för en av EU:s jättar kommer bilden av unionen som en “kristen klubb” att förstärkas. Det gynnar knappast den framtidsdiskussion som EU är i desperat behov av efter haveriet med konstitutionen. Ur den synvinkeln vore Schröder ett betydligt mer sympatiskt alternativ.

Till att börja med, CDU är inte ett kristet parti i samma mening som de svenska kristdemokraterna. Inte heller ett liberalt parti, egentligen. Det finns ingen svensk motsvarighet till CDU. Kanske kan man bäst beskriva det som ett konservativt parti med sociala och liberala inslag. Det finns naturligtvis kristna strömningar, särskilt i katolska södern och i CSU. MEN, motståndet mot turkiskt medlemskap i EU har inte patriotiska grunder och bara i begränsad utsträckning religiösa. Det finns goda argument mot medlemskapet som inte bara framhålls av CDU. Det är med andra ord mycket förenklat att sätta likhetstecken mellan kristen/nationalistisk och motstånd mot turkiskt EU-medlemskap. Inte bara förenklat utan felaktigt. Dessutom kan man kanske hävda att EU:s “framtidsdiskussion” snarare gynnas av diskussioner kring författningen än av ytterligare utvidgning. Non?

Peter Wolodarskis kommentar har förvisso redan kritiserats bland svenska bloggare. Men vi vill gärna ge ett ytterligare perspektiv.

Ledarredaktionens Peter Wolodarski: Ett nederlag för hela Europa

Hela Europa? Nej, en liten by i… Äsch. Låt dem bilda en regering innan ni räknar ut dem helt, OK?

Ingen klar vinnare, inget ökat stöd för reformer, ingen snar lösning på Tysklands ekonomiska problem.

Så ser i sammanfattning det ledsamma resultatet ut från söndagens förbundsdagsval. Utgången är en besvikelse för CDU-ledaren Angela Merkel, som hoppades på ett tydligt mandat från väljarna. Men det är också ett nederlag för Europa som hade allt att vinna på en nystart för Tyskland.

Nu väntar i stället svåra förhandlingar om regeringsmakten. Förbundsrepubliken är blockerad. Väljarna har straffat såväl kristdemokraterna som socialdemokraterna och det saknas en politisk kraft som har möjlighet att driva igenom nödvändiga förändringar.

Här löper ett antal trådar samman. Det hade förvisso varit bättre om en koalition hade avgått med klar seger, om inte annat för att väljarna skulle få tillfälle att under de kommande fyra åren verkligen smaka på vad en sådan regerings politik faktiskt skulle gå ut på. Förbundsrepubliken är dock inte mer blockerad än den var innan. De reformer som genomförts de senaste åren beslutades med hjälp av CDU vars röster var nödvändiga för att få igenom lagförslagen i förbundsrådet.

Vem blir ny förbundskansler? Angela Merkel tycks leda det största partiet och försökte på söndagskvällen rycka åt sig initiativet. “Arrogant”, svarade Gerhard Schröder. Men även om Merkel ersätter honom väntar ett svagt parlamentariskt underlag för reformagendan.

Inte om det blir en stor koalition, något som blir mer och mer troligt.

Just när Tyskland behöver ledarskap sviker väljarna. I östra delen av landet gick var fjärde röst till det extrema vänsterpartiet, som blandar gamla kommunister med besvikna socialdemokrater.

Väljarna sviker inte. De röstar så som de anser det vara i deras intresse. Det föreligger åsiktskillnader om intressen. Väljare har olika åsikter. Det extrema vänsterpartiet är väl ungefär lika extremt som den vänstra flygeln av svenska SAP. Det som gör dem oangenäma är den stora andelen f.d. SED-medlemmar och kanske en viss populism.

Angela Merkels uppriktiga, osockrade och realistiska budskap belönades inte. Signalen till Europas reformvänner är illavarslande: den som vågar ta svåra men nödvändiga steg löper en stor risk att straffas.

Merkel hade egentligen mest ett osockrat budskap: Momshöjning. För övrigt har det varit oklart exakt hur och vad som planeras efter valet. Men så är det ju i alla partier. Man kan lika gärna säga detsamma om Schröder. Han vågade ta svåra men nödvändiga steg, inte alltid de optimala kanske, och han ansåg att han straffades av väljarna.

Den enda glädjen från valet är att det åtminstone finns en chans att Schröder avgår som förbundskansler. I raden av landets efterkrigsledare är han en dvärg: ständigt på fel sida om historien. Han motsatte sig återföreningen, eurons framväxt och kritiserade de amerikanska missilerna på tysk mark, som var ett svar på Sovjets SS-robotar.

Han motsatte sig inte återföreningen, knappast heller euron (se Sverige förresten). Och vad angår missilerna, vem hade inte protesterat mot dem? Ärligt? Att han befann sig i utkanten av 68-rörelsen (inte i dess mitt, som t.ex. Fischer) kan man väl knappast klandra honom för, snarare tvärtom med tanke på hur det såg ut i Tyskland och Europa 1968. Måste vi verkligen bli mer konservativa än våra föräldrar?

Med Göran Persson som statsminister.

Mediekommentarer spekulerade på söndagen i Schröders avgång. Men han var segerviss och talade hellre om sin formidabla valrörelse. Dessvärre kan han inte räknas ut.

Massarbetslöshet, ekonomisk stagnation och offentliga underskott till trots misslyckades CDU och liberala FDP att samla en majoritet bakom sig. Tyskarna önskade sig förändringar men svek förändringsbenägna politiker. Ett dystert resultat för hela Europa.

Det finns bara ett parti som inte är förändringsbenäget i Wolodarskis mening och det är Die Linke. Alla andra partier har olika alternativ, men dock alternativ för reformer. CDU blev bortvalda på goda grunder 1998. De 16 åren under Kohl präglades i långt större utsträckning av stillastående och reformovilja och fortsätt-så-politik. Den uppgift som ligger framför en tysk regering är inte av det slaget att den kan lösas på några år. Det kommer att ta minst två valperioder innan de nödvändiga reformerna slår igenom. Vad gäller arbetslösheten har CDU och SPD liknande svar och siffrorna hade knappast sett annorlunda ut med en CDU-förd regering under de senaste åren.

Sammanfattningsvis kan man väl undra om det inte vore på plats med lite mer djupgående kunskaper om Tyskland innan man sätter sig och skriver en artikel om detta land. Vi har även läst rapportering i engelspråkig press men sällan stött på så klichèartade beskrivningar, som väl ska vara humoristiska men bara blir fel. Den mer seriösa Wolodarski har en åsikt och det ska man ju ha i ledare, men vi tycker inte att det ligger alltför mycket substans bakom hans åsikter. Varför utpekas Schröder felaktigt som motståndare mot återföreningen? Kan Wolodarski ha blandat ihop honom med Lafontaine? Pinsamt isåfall.

Här följer A.:s skildring av besöket i Weißwasser och Neuzelle. Han beskriver tiden som sanitetssoldat, eller vad man nu kallar det, i DDR på ett så fängslande sätt att vi fick be om lov att publicera skildringen.

Bilderna finns här, här och här.

11. September 2005

[Wir waren] gerade aus Schweden zurückgekommen, und hier zu Hause fanden sich die ungelesenen Spiegel der Urlaubswochen. In einem fand ich ein Foto, das mich elektrisierte: Plattenbau-Abriss in WeiÃßasser.

WeiÃßsser, Bela Woda, jener elende Ort, an dem ich anderthalb Jahre meines Lebens verloren habe. Mein Ziel für den elften September stand fest. Ich hatte seit zwanzig Jahren einen groÃÅßBogen um die mir verhasste Gegend gemacht. Selbst als Lena mit einer Freundin aus Schweden im Frühjahr schwärmend aus Bautzen und Görlitz zurückkam, willigte ich nur widerstrebend ein, später mal dorthin zu fahren. Der elfte September würde ein guter Tag sein, zurüüin Weißwasser ankamen, hatte der Himmel ein Einsehen. Es hörte auf zu regnen und wurde freundlich und warm. Anders hätte ich es wahrscheinlich auch nicht ertragen.

Der Spiegel schrieb über den euphemistisch “Stadtumbau Ost” genannten Zerfallsprozess der Stadt. Von 37.000 Einwohnern der Wendezeit sind noch 22.000 übrig. In 15 Jahren sollen es noch 19.000 sein. Die Jungen und Klugen gehen, zurück bleibt – mal wieder – Der Doofe Rest. Weißwasser, das ist ein aufgehübschtes langes Sterben, und das hat die Stadt nicht verdient.

Ich plädiere deutlich für die schnelle und thermonukleare Lösung.

Die Wohnhäuser sind größtenteils renoviert, ein Nebeneinander von Bürgerhäusern und polierter Platte. Die Straßen sind neu, es gibt ein Schwimmbad und selbst das Hotel Kristall steht noch, das mir damals eine Möglichkeit gab, ein Wochenende außerhalb der Kaserne zu verbringen, obwohl mir die Heimfahrt nach Berlin nicht erlaubt worden war. Wer da heute übernachtet, ist mir allerdings schleierhaft.

Vor dem Bahnhof haben heimatbemühte Honoratioren ein Glasbläser-Kitsch-Denkmal mit praktischer Beleuchtungs-Funktion wieder errichtet, dessen Zerfall oder Abriss vielleicht die einzige gute Tat des Sozialismus in Weißwasser war.

Neben dem Erneuerten gibt es auch viel Verfall. Auf dem Bahnsteig kam mir jede Bodenplatte bekannt vor, und im Industriegebiet kann man unter Schildern gewendeter und wahrscheinlich längst bankrotter Firmen ihre VEB-Vorgänger entziffern.

Wozu das alles? Wozu diese Imitation blühender Landschaften? Wozu erst für viel Geld die Platte aufhübschen, um sie kurze Zeit später “zurückzubauen”?

Hier wirkten die Wahlplakate noch weiter vom Leben entfernt als sonst schon.

Menschen haben wir nicht so viele gesehen. Es war Sonntag, aber trotzdem. Die, die wir gesehen haben, leben noch immer in den Achtzigern. Ossis mit Euros eben. Sie nennen ihre Cafès ungestraft “Mandy” und setzen Würzfleisch auf die Speisekarte. Und sie sprechen immer noch dieses Gemisch, das ich damals schon abstoßend fand.

Exkurs: Deutsch in der Oberlausitz

Was dem Normalohr Befremden verursacht, erfreut den Phonetiker. So schlagen zwei Herzen in meiner Brust, wenn ich auf einen “Eberlausitzer Roller” treffe. Der spricht nämlich, als hätte er permanent eine heiße Kartoffel im Mund, was vor allem dadurch kommt, dass er das R im Prinzip wie ein Engländer bildet. Und zwar tut er das durchgängig, also auch dort, wo andere Sprecher das R vokalisieren, z. B. in der Endung –er.

In der Gegend von Weißwasser ist diese R-Realisierung nicht so häufig, kommt aber vor.

Um sich gut an Weißwasseraner Sprechgepflogenheiten anzupassen, muss man vor allem vermeiden, das A klar auszusprechen. Es kommt hier nur rückverlagert und verdumpft vor – in Richtung O oder U also. Mein Name klingt daher fast wie Urne. Möglicherweise stammt daher auch meine Abneigung gegen die schwedische Aussprache von Arne.

Im Gegensatz zum Berliner, der unbewusst zwischen sprachhistorisch altem und neuem Ei zu unterscheiden weiß (”mein Meesta”), zieht der Lausitzer das Ei unterschiedslos breit (”breet”), wo er nur kann.

Das Wort “nicht” wird grundsätzlich ohne Endung realisiert. Wollte der Lausitzer gegen diese Behauptung protestieren, sagte er: “Orne, dis is jo gorni wohr.”

Schließlich noch eine Eigentümlichkeit in der Wortbildung: Der eingeborene Sprecher kennt ein Imperativmorphem für die 2. Person Singular, nämlich –ock.

Lassock stecken, den Exkurs, Orne!

O.K., O.K. genug davon.

Den Weg nach Haide habe ich schwer gefunden, obwohl ich ihn doch so oft gefahren war, damals. Nur war es meistens dunkel, wenn der Zug aus Berlin in Weißwasser ankam, und wenn man Glück hatte, kriegte man ein Taxi. Wenn nicht, kriegte man von Einheimischen Prügel angeboten, auf Sorbisch, aber unmissverständlich, bevor sie das letzte Taxi enterten, obwohl man selbst schon eine Stunde darauf gewartet hatte und sie selbst erst kurz vor dem Taxi angekommen waren. Dann war Warten (in meiner Erinnerung immer in der Kälte) angesagt, bis einen mitten in der Nacht eine Streife mitnahm oder man morgens mit dem Berufssoldatenpack-Frühbus “ins Objekt” einrücken durfte.

Ich weiß nicht, was ich erwartet habe. Gehofft hatte ich, dass nichts mehr steht von den Häusern und Baracken, von der Welt, in der sie mich so lange eingesperrt hatten.

Schon an der Bushaltestelle war die Hoffnung verflogen. Sie stand noch. Vor meinem Auge humpelten Kompanien auf ihren blasenverzierten Füßen nach dem “Härtetest” an der Haltestelle vorbei Richtung Schlagbaum, um auf der “Sturmbahn” ihr Letztes zu geben. Damals war ich Teil eines eigenartigen Wettbewerbs. Ich hielt als Sanitäter Ausschau nach Menschen, die den Strapazen erkennbar nicht gewachsen waren, um sie aus dem Rennen zu nehmen, während erfolgshungrige Kommandierende befahlen, die Erschöpften mitzuschleppen und vor Leuten wie mir zu verstecken, damit sie auch ja ohne Verluste ins Ziel kamen.

Den Schlagbaum gibt es nicht mehr, aber das Wachlokal steht noch. Dort hatte mich Oberfähnrich Sittig (Soldatenspott: Mein Name ist Sittig. Ich gehöre in den Käfig.) rundgemacht, weil meine Freundin unangemeldet an einem Sonntag zu Besuch gekommen war. Wir durften uns dann doch in ein enges überheiztes Zimmer mit vergittertem Fenster quetschen, den “Besucherraum”.

Vor dem Stab 1 standen jetzt Polizeiwagen. Im Frühjahr 1985 hatten wir Soldaten hier illegal unsere bevorstehende Entlassung begossen (es gab eine Sauna, die zu von uns bedient wurde, und im Stab soff es sich ohne Gefahr von Entdeckung). Gemeinsam mit meinem Freund Ulli schwankte ich ins Freie, und er übergab sich direkt vor den Eingang. Es gab noch kein Gras, das die Spuren überdecken konnte, ich dachte also, ich müsse sie beseitigen (Ulli war erkennbar nicht in der Lage dazu). Undeutlich hatte ich das Bild eines Besens und Scheuerlappens vor den Augen, das sich ein einen belaubten Ast verwandelte. Nun gab es zwar Äste, aber Laub hatte noch keiner. Also brach ich aus einem Gebüsch einen unbelaubten und versuchte mit ihm, Ullis Kotze in Golfmanier zu verteilen. Ich glaube, sehr erfolgreich war ich nicht und weiß nur noch, dass wir auf dem Weg in unsere Unterkunft von einem Unteroffizier angehalten wurden, weil Ulli lauthals Schmähungen gegen die NVA blökte. Doch der Versuch des Uffz., ein letztes Mal Gehorsam herzustellen, prallte an unserer Heimgangslaune einfach ab. Er weinte fast, als er in seinen Bau zurückschlich.

Ich wäre jetzt diesen Weg gerne noch einmal gegangen, aber die ehemalige Kaserne “Rudolf Egelhofer” ist auch jetzt ein militärisches Objekt. Noch immer fahren Panzer über den Truppenübungplatz, der von dort aus verwaltet wird.

Uns blieb also nichts übrig, als am Zaun das Areal zu umrunden Am Hintereingang enden noch immer die Eisenbahngeleise an der Rampe für die Panzerverladung. Um alles ist ein neuer Zaun gezogen, der Technik-Park existiert noch. Doch dann sah ich Schutt von abgerissenen Gebäuden, und mir wurde wohler.

Es war gut, hierher zurückzukehren, denn erst jetzt weiß ich wirklich, dass ich gewonnen habe. Damals habe ich nicht geglaubt, dass dieses kranke Land in meiner Lebenszeit untergehen würde. Und trotzdem habe ich mich nicht mit denen gemein gemacht, die mich auf die Siegerstraße des Sozialismus zerren wollten. Damals habe ich gedacht, ich würde ihnen immer unterlegen sein und sie würden immer die Macht haben, mich wieder einzusperren. Aber sie würden mich nicht dazu kriegen können, mit ihnen Frieden zu machen.

Und ich habe gewonnen.

Von Haide fuhren wir Richtung Cottbus durch die vernarbte Tagebaulandschaft der Lausitz und weiter, bis – wie eine Oase – Neuzelle auftauchte. Ich war zuvor nie dort, aber ich kannte Neuzelle dennoch. Ullis spätere Frau stammte von hier, und hier hatte der Arbeiter- und Bauernstaat nicht so viel zu sagen.

Neuzelle ist ursprünglich ein Zisterzienserkloster, das Anfang des 19. Jahrhunderts aufgehoben und in eine Stiftung überführt wurde. Es blieb im protestantischen Brandenburg immer eine katholische Enklave. Anfang der 50-er Jahre enteignete die DDR unter Bruch ihrer eigenen Gesetze die Stiftung und richtete ein Lehrerseminar ein. Nach der Wende zog ein Gymnasium ein, das noch heute existiert.

Die Mönche sind längst weg, aber sie haben ihr Braurecht hinterlassen. Und so ließen wir den Tag bei Neuzeller Bier zu gutem Essen ausklingen.

Det finns många idiomatiska uttryck och vitsar som är DDR-specifika och bara förståeliga om man har en liten aning om denna f.d. folkrepublik.

För den som är intresserad av en ordlista kan möjligen denna rekommenderas.

Vi är särskilt förtjusta i dessa uttryck:

Quo vadis? Wem nützt es?
Quo vadis? Vem har nytta av det?

Sagt av Walter Ulbricht, vi vet inte när och var, men iallafall. Det lustiga är förstås felöversättningen.

Wie’n Westpaket uffreissen.
Slita upp som ett västpaket.

Används gärna i familjekretsen när någon har födelsedag och ivrigt vill titta efter vad som finns i paketet. Påminner om de ljusa barndomsstunder, då någon västsläkting kom på besök med paket från väst.

Der Letzte macht das Licht aus.
Den siste släcker ljuset.

Syftar på DDR-befolkningens exodus ur DDR och på att ingen troligen skulle bli kvar i längden. Används nu gärna i företagssammanhang där folk avskedas.

An die Erntefront!
eller
Auf zur Ernteschlacht!
Till skördefronten! / Till skördeslaget!

Ja, de hjälpinsatser ute på landet som var obligatoriska för ungdomar särskilt på 50- och 60-talet - man skördade potatis, morötter och annat - fick faktiskt militära termer. Man föreställer sig kontrarevolutionära rödbetor som gömmer sig i underjorden.

Tal der Ahnungslosen
De oanandes dal

Litet område på gränsen till Polen/Tjeckien där man inte fick in väst-tv. Där levde man alltså helt utan aning om världen. Används gärna fortfarande om saxer från denna region. Av icke-saxer alltså.

Weißer Elephant
Vit elefant

Elefanter är stora och om de är vita är de iögonenfallande. Detta är ett uttryck för de uppenbara brott mot den politiska censuren som medvetet monterades in, särskilt i rockmusik-texter, för att resten av mer subtil karaktär skulle gå igenom censuren.

Das Flugwesen entwickelt sich.
Flygväsendet utvecklas.

Ironiskt om något som är förljuget och/eller oförståeligt. Härstammar från Michail Sostjenkos text Kon i propellern (tysk översättning från ryskan).

Niemand hat die Absicht, eine Mauer zu errichten.
Ingen har för avsikt att bygga upp en mur.

Sade Walter Ulbricht den 15 juni 1961. Används nu gärna i nya sammansättningar så snart det är uppenbart att något kommer att ske, trots alla bedyranden om motsatsen.

Fler bidrag mottas gärna!

Vi har nu haft en vecka på oss att vila ut från de ständigt förbisvischande opinionsundersökningarna, valvakenervositeten, alfahanarnas morrande och det diskursiva (!) förytligande som smittar av sig på ens egna yttranden, vare sig man vill eller ej.

Det är dags att ta en titt på läget.

Det är fortfarande oklart vilken typ av koalition som kommer att bildas. Den s.k. Jamaikakoalitionen har handlats högre än trafikljuskoalitionen. Jamaika har blivit till ett signalord som är mycket produktivt för folkhumorn. Den stora koalitionen är dock fortfarande inte i sikt.

Mitt i allt detta förhandlande som ju sker bortom folksuveränens insyn började det normala livet fortsätta sin lunk och just nu verkar stämningen vara ganska normal, nästan lite munter. Vi har fått underhållning på hög nivå, ledande politiker har blottat sitt inre i tv-rutorna och sedan ångrat sig, och under tiden börjar de mer seriösa veckotidningarna (de som känner oss vet vilken vi menar) fråga sig hur medierna har förhållit sig under valkampen.

Att det nu finns tre partier som ligger mellan 8 och 10% och därmed försvagar de två stora s.k. folkpartierna anser vi vara bra. Det speglar samhällsutvecklingen bort från stora lösningar, hän till mer nyanserade och varierade gruppintressen och livsstrategier. Vi har förvisso häcklat radarparet Lafontaine och Gysi, men att det nu eventuellt finns ett nationellt vänsterparti som kan komma att överleva nästa valperiod och etablera sig som vänsteralternativ, splittrat från SPD, kan väl bara vara av godo. FDP:s framgångar är glädjande och de Gröna har för andra valet i rad uppnått de högsta siffrorna sedan de bildades. Må de förbli en viktig del av det politiska landskapet. Vi skulle förresten rösta grönt om vi fick, så nu vet ni det, ifall ni har undrat.

Den tendens vi själva har haft att längta efter radikala reformer och lite militärisk genomslagskraft är förstås en illusionär och förkastlig tendens. Den uppstår ibland i situationer där mångtydighet och komplexitet blir lite för mycket att handskas med. Man vill då gärna ha “hårdare tag”, själv arbetar man ju i sitt anletes svett (säger man iallafall) och man tycker inte att man vill underhålla parasitära latmaskar. Men vi har nu nyktrat till och inser att det är en dum och enfaldig inställning. Faktum är att vi istället ska försöka ge oss på jakt efter det som ligger bortom ideologierna. Vi förkastar antingen-eller-tänkandet. Neoliberala och socialister kan få fortsätta slåss med varann i sandlådan. Vi letar efter lösningar, förslag, ideer, insikter som springer ur intelligenta resonemang kring verkliga förhållanden, inte kring vad think tanks ger ut.

Ett sådant resonemang är det kring staten. Mycket stat, ropar en del. Lite stat, ropar andra. Vi har i en artikel (inte för första gången) läst ett intressant resonemang om att det inte spelar någon roll om det finns mycket eller lite stat. Den springande punkten är att det är en aktiv stat som gör det den ska. Nämligen investera i viktiga mål. Dit hör utbildning, hälsa och infrastruktur, t.ex. Skandinavien hyllas ofta här nere som en region där sådana reformer har lyckats väl. Vi vet att det inte är riktigt så rosigt som det ser ut härifrån, men riktigt så illa är det kanske inte heller. UK är en annan modell som också verkar fungera vad gäller just utbildning och arbetslöshetstal. Nu är det ju så att tradition och kultur spelar en stor roll för vilken typ av politiska lösningar man väljer. Man kan väl förmoda att den anglosaxiska traditionen inte kommer att slå igenom i ett land som Tyskland eller för den delen Frankrike.

Vad finns då att göra? Det finns några riktigt stora kolosser som behöver förändras i Tyskland. Jag skulle nog sätta federalismreformen på översta positionen. Den oklarhet som ofta råder om vem som har ansvar för vad blockerar andra reformer. Skatteutjämningen mellan förbundsländerna leder till skev konkurrens. Vi vet också att den som har en budget tenderar att ge ut de pengarna för att inte få en lägre budget året därpå. Utbildningen är också ett område där förbundsländernas kompetenser är starka vilket försvårar nationella satsningar på utbildningskvaliteten. Antingen alltså ett verkligt federalt system, där skillnaderna mellan regioner växer, eller ett nationellt.

Sedan bör skattesystemet förenklas. OK, flat tax är kanske lite väl radikalt, men det finns ju flera bra förslag i pipe-linen.

Koppla bort socialsystemet från faktorn arbete en aning. Det fungerar inte att ha ett system där sociala system finansieras över löner när arbetslösheten är så hög, dessutom kommer den demografiska förändringen att förvärra problemet.
Det borde räcka för de närmsta tio åren, plus några småsaker här och var, t.ex. den idiotiska Ehegattensplitting, en skattelättnad för gifta par där den ena tjänar jättelite eller inget alls. Gissa vilka effekter det har på kvinnors deltagande i arbetslivet. Hit hör också en utbyggd barnomsorg, privat eller kommunal spelar ingen roll.

Ã…terstår att se vad som blir av dessa, i vårt tycke fullständigt pragmatiska förslag. Under tiden verkar ekonomin gå bättre, tyvärr är det en jobless growth hittills. Företagsvinsterna har ökat, men det leder knappt till fler jobb.

Vi tror att det finns goda chanser, särskilt med detta valresultat, att vi under de närmsta åren får se en långsam förändring av byråkratikolossen Tyskland i riktning mot en lättare men mer agil stat. Det gäller att balansera risk och säkerhet. Just nu bär en stor del av befolkningen alltför stora risker utan hopp om förändringar. Det vore tragiskt om en auktoritär hårda-handsken-politik piskar upp antagonistiska stämningar, men vi tror inte att det kommer att hända. Tyskland, med all sin melankoli och självkritik, är faktiskt ett mycket fint land att leva i.

Hela tiden är det termer som likhet-olikhet, risk-skydd, fördelning-konkurrens som återkommer. Vi tror det skulle vara produktivt att ta sig en titt på kvalitativ forskning kring detta, vilket vi ska göra och sedan presentera här i någorlunda överskådlig form.

Vi vill avsluta med ett citat av den indiska etnologen Shalini Randeria, som härstammar från Delhi, har en bostad i Berlin och för närvarande arbetar i Zürich.

Shalini Randerias forskning kring den statliga suveränitetens fragmentering drivs av en dubbel oro: att staten mister sin handlingskraft gentemot internationella organisationer som WTO och multinationella företag; och att suveränen inte längre kontrollerar den stat som låter sig styras utifrån. (…) De mäktiga låtsas gärna vara svaga eller låtsas demonstrativt bli maktlösa (in Ohnmacht fallen). Den “listiga staten”, som Randeria kallar den, spelar ut sin svaghet gentemot de internationella organisationerna för att slippa stå till svars.

(Die Zeit, 39 S. 44: Eine Welt im Kopf. Tyvärr inte online)