Sommaren är snart över. Men inte än, inte riktigt. Imorgon har Notiser semester! Och vi tar en välbehövlig paus från detta vimmel, tänker inte gå online alls under de närmsta veckorna. Kanske lite snabbt för att kolla postfacket, men det är allt.

Och vi tänker inte blogga, inte tänka på bloggandet, genast hindra oss själva när vi öppnar munnen för att säga: Det här borde man blogga om.

Det här borde man blggggg…
Det här borde mmmmpfhm…
Det här…

Så enkelt är det!

Vi vet, det blir svårt för er. Men nya läsare kan ju alltid ta en titt på arkivet. Vi rekommenderar särskilt

http://agnesoftheislands.blogg.de/index.php?cat=Den+tyska+g%E5tan++-+ongoing

men det finns mer.

Bis bald!

Det finns filmer som man ser en gång och aldrig glömmer. Dit hör Harold and Maude, en film som jag rekommenderades för åratal sen, men inte kom åt att se förrän nyligen.

Om regissören:

This film was originated as a 20-minute script written as a graduate thesis by UCLA student Higgins. He later showed it to his landlady, Lewis, the wife of a film producer, and the two formed their own production company to make the film. Higgins went on to become a writer-director best known for films such as FOUL PLAY, NINE TO FIVE, and THE BEST LITTLE WHOREHOUSE IN TEXAS. He died in 1988 from AIDS complications.

Den inledande scenen visar en opulent men konservativt möblerad salong. Vi ser ett par fötter i välputsade skor som rör sig i rummet. De går fram till en grammofon och lägger på en skiva. Tänder ljusen i en kandelaber. Stiger upp på en pall. Först när pallen sparkas bort förstår man att det hela var en inscenering av ett självmord. Men det visar sig att det handlar om en fake. Så kommer vi in i den unge Harolds liv.

En deprimerad, nästan stum ung man - i början ser han ut mer som ett barn - som tydligt lider under den kvävande konvention hans mor och inte minst familjens rikedom förväntar sig av honom. Harolds reaktion är att gång på gång låtsas ta livet av sig. Han besöker också gärna begravningar, och står längst bak bland de sörjande iklädd svart, med blekt ansikte.

Här dyker Maude upp, först med en ljudlig nysning. Maudes intresse för begravningar är också stort, men av andra skäl. Det är livets cirkel hon älskar att beskåda. Död, liv, tillväxt, återväxt, förmultning. Hon drar in Harold i sin magiska livskrets och de två blir vänner och slutligen ett kärlekspar. Ã…lderskillnaden som väl ska verka chockerande utvecklas i filmen ur en inre, fullständigt övertygande logik. Maude är en äkta subversiv människa som har funnit vägen till friheten och visar att det inte är så svårt som vi vill inbilla oss.

Historien är fantastisk. Även bildspråket och klippningen är uppfriskande “oglatt”. Det är intressant att se skillnaden i produktionsdesign - samtida film, även lågbudget, smittas allt mer av Hollywoods “streamade” design. Harold and Maude är befriande oestetisk, rörig och spontan, utan att vara ogenomtänkt. Minimalism i dialogerna, tillräckligt med plats för åskådaren att själv dra slutsatser och tänka vidare.

En scen rörde mig särskilt. Harold och Maude sitter på en brygga i solnedgången (ingen kitsch tillåts) och Harold tar Mauds hand. För ett kort ögonblick skjuts hennes ärm upp och man ser för en sekund att ett nummer tatuerats in på baksidan av hennes arm. Harold ser det också, men lägger bara ordlöst armen om henne. I ett slag förstår man storheten i Maudes livsbejakelse och skäms lite över den egna bortskämdheten. Ingenting är omöjligt är sens moralen. Liv, kärlek och frihet - dessa abstrakta ord blir mycket konkreta i Maudes version.

Detta är året då konflikten mellan öst och väst plötsligt och inflammerat övertar valkampen.

Det började med att PDS och WASG beslöt sig för att ställa upp med en gemensam lista. Se även min artikel i Expressen (!):

http://expressen.se/index.jsp?a=401664

Deras opinionssiffror har sedan dess retat gallfeber framför allt på CDU-politiker. Det senaste utfallet från Stoiber (Bayerns ministerpresident från CSU) underströk hur långt det är mellan denna ganska välmående region och de fattiga östra delarna. Vi kan inte låta de frustrerade i öst bestämma vem som ska bli kansler, sade han i ett välplanerat schackdrag, som ska locka ännu fler väljare till CSU i Bayern och samtidigt skada Angela Merkel - en hämndaktion för att hon lyckats tränga bort honom i konkurrensen om kanslerkandidatposten.

Det fruktansvärda mordfall i Frankfurt an der Oder som för några veckor sedan upptäcktes - en mor hade dödat nio av sina spädbarn och gömt deras kroppar i blomkrukor - föranledde Brandenburgs inrikesminister Schönbohm (CDU) att söka orsaken i en påtvingad proletarisering i lantligt strukturerade regioner, kort sagt i “DDR-mentaliteten”. Han tvingades be om ursäkt för sitt yttrande efter kritik från Merkel.

Det är svårt att bedöma vad som är medveten populism i debatten som följt, och vad som snarare speglar ett behov av att öppet börja tala om den misslyckade återföreningen.

För att den misslyckats är de flesta överens om, förutom möjligen att litet antal blint optimistiska nationalister. Industrisubventionerna till öst (ofta till västföretag), som under de första åren gav upphov till ett slags guldgrävarstämning, har visat sig nästan helt verkningslösa - annat än som urholkning av statsfinanserna. Arbetslösheten stiger trots stor utflyttning, och nu kommer konkurrensen från billigare arbetskraft från Polen och Tjeckien som ytterligare försvårar läget i öst. Den modell man valt för återföreningen: att med politisk vilja försöka införa det västtyska systemet i förra DDR utan att ta hänsyn till produktiviteten, har visat sig fatal.

Följden: Många f.d. DDR-medborgare har slutat tro på systemet, t.o.m. på demokrati som statsform. Det handlar om 30-40%, och det stämmer väl överens med de drygt 30% som nu anger att de tänker rösta på Vänsterlistan PDS+WASG. Ett rent protestparti, vilket de själva medger.

Liberala kommentatorer höjer sina röster allt mer för att kritisera BRD-systemet i sin helhet. Så länge staten anser sig vara ansvarig för folkets välmående och jämlikhet mellan regioner, grupper och klasser, utan hänsyn till vad som faktiskt produceras i form av välstånd, kommer problemet att förvärras säger t.ex. Reinhard Sprenger i sin bok Der dressierte Bürger (rekommenderas även svenskar). Staten gör medborgarna till offer och klagar sedan över att de uppför sig precis så. Även Wolfgang Herles i Wir sind kein Volk är ohämmat kritisk till Kohls återförening och till det han kallar nationalpatriotism.

Debatten i kvalitetsmedia och bland människor jag känner i Berlin har sedan lång tid legat flera mil framför politikernas debatt. Detta bidrar till skeptisismen angående huruvida nyvalet ska ändra något grundläggande. Intressegrupper som fackföreningsrörelsen, hantverksskråen, industriförbanden och andra som tjänar på statliga näringslivssubventioner, blockerar effektivt alla beslut som skulle kunna upphäva omfamningen mellan stat och näringsliv och frigöra småföretagande och risktagande, och därmed ge fler arbetsplatser. Men även tjänstemannakåren är en stark part med stort ekonomiskt intresse av status quo. Sedan normala människor för länge sedan börjat känna av osäkerhet på arbetsplatsen, sjunkande reallöner och byråkratisk förlamning, för att inte tala om hur pensionerna kommer att se ut för alla som är yngre än 55-60, verkar den politiska klassen fortfarande tro att den gamla modellen fungerar i stort. Och myten om att staten ska producera arbetsplatser håller i sig.

Prognos: CDU kommer inte att skrapa ihop en majoritet. Det blir en koalition mellan CDU och SPD. I övrigt kommer de närmsta fyra åren inte att innebära några stora förändringar. Några reformpaket, lite fler regler och förordningar, kanske försiktiga nedskärningar i vissa bidrag, t.ex. till egnahemsägare och pendlare. Skattehöjningar och pensionssänkningar. Så ungefär. CDU och SPD står varann närmre än någonsin.

Lautgeben dazu.

Masoud Vatankhah skriver om flykt och död:

Flykten drog med sig främlingskapet för mig, vilket kom att bli min gåva i livet. Jag hade fått chansen att göra mig av med min kollektiva järnbur. Det som kan te sig så förödande hade blivit befriande för mig.

Främlingskapet innebär att leva med det socialas friktion: främlingen måste lära sig bli vän med förödmjukelsen. Det är påfrestande att hela tiden mötas av hinder i sin omgivning och det är tärande att belastas för handlingar man inte begått. Man måste acceptera att ständigt associeras med en asocial ickegrupp, att vara den oönskade Andra. Men främlingen avskyr den kollektiva erkänslan, att heta någonting och att tillhöra någonstans.

Den mest tilltalande definition som jag har hört talas om människan är att hon är ett döende djur. Människan är ett djur som är medveten om sin dödlighet. Främlingskapets gåva innebär att ideligen påminna det sociala djuret om döden. Gåvan gör djuret mänskligt. Kom ihåg att du ska dö!

Hela texten

Det börjar regna. Vi tar vägen genom Alexpassagerna. Oh! Här pågår just en fantastisk utställning - The Barbie Story - med barbiedockor som iklätts designade dräkter av de mest sagolika slag. Long live kitsch!

Hur kommer man på idèn att göra en jättestor tom plats, undrar snubbe på promenaden över Alex. Det är fult och man känner sig illa till mods här.

Jag tycker att det är bättre nu med alla byggarbeten, säger jag. Det är så postmodernistiskt.

Men när de byggde Alex ville de nog uppnå en liknande effekt som katedralmästarna med sina gotiska valv. Man ska känna sig liten. Fast här är det inte frågan om vertikal obetydlighet utan horisontell. Sekulariserad alltså. Den pyttelilla individen i massan.

Men här har aldrig varit några massor, säger snubbe. Det har alltid varit tomt!

Men titta, nu är det inte tomt längre, säger jag.

Vi går till fontänen där ölmännen håller till.

Och en dansföreställning av märkligt slag - kanske en regndans - eller vill hon eller han försöka få tag i en av flaskorna som simmer omkring?

I bakgrunden tömmer de oranga männen papperskorgar rätt ner på lastbilsflaket.

Lånar flera dvd:s av B. Svarta hingsten av Francis Ford Coppola rekommenderar hon särskilt. (B. är hästälskare.)

Jag: Titeln låter som en porrfilm.
B.: Det är en fantastisk film. Koncentrerar sig på relationen mellan pojken och hästen. Inte en massa onödig handling.
Jag: Sa jag ju, det låter som en porrfilm.