Torsdag kväll i Berlin på Zentrale Randlage diskussion om culture jamming.

Stulet från utställningen Just Do It i Linz.

Von der Appropriation bis zur Anti-Copyright-Bewegung, vom elektronischen zivilen Ungehorsam bis zum korporativen Situationismus, von der Kommunikationsguerilla bis zum Rebellionsmarketing: Irritative Umdeutungen und Aneignungen von Images und Logos kommen in den letzten Jahren in Kunst, Populärkultur, Werbung und politischem Aktivismus vermehrt zum Einsatz. Ausgehend von der gleichnamigen Ausstellung im „Lentos Kunstmuseum Linz“ stellt dieses Text-Bild-Kompendium Materialien zu Geschichte, Praktiken und Kritik des Culture Jammings vor.

Notiser undrar hur man ser skillnaden mellan kommunikationsgerilla och gerillamarknadsföring nuförtiden när all subversion stjäls tillbaka av industrin så snart den sätter sin fot på gatan. Vi funderar på att gå dit och ställa kritiska frågor.

Fast egentligen är vi mest nyfikna på att träffa bloggaren Mercedes Bunz på Existentielles Besserwissen.

Eftersom det är sommar borde man kanske ge några sommarimpressioner här, om inte annat för att skryta lite med den värme som nu kommit över oss sedan förra veckan.

I helgen åkte jag till Potsdam med svenskt besök som ville se insidan av Sanssouci, det lilla, nästan lekfulla slott som Fredrik den store lät uppföra vid mitten av 1700-talet för att fly storstaden Berlin. Nu bidrar det till att göra Potsdam till en av de rikare småstäderna i denna landsände genom den aldrig sinande turistström som spatserar omkring i parkanläggningen och klättrar uppför trappstegen genom de inramande vinrankor som tillsammans med statyer och friser i Sanssouci hedrar vinguden Bacchus och det sorgfria livet.

(Radtour durch Mecklenburg)

Vi beslöt oss för att ta ett dopp på förmiddagen eftersom temperaturen klättrat upp emot 30 grader. Det finns en sjö en liten bit utanför stan, nästan på gångavstånd (jag säger nästan, för det beror på vilken form man är i och hur varmt det är). Heiliger See heter den. Förr om åren brukade man kunna slå sig ner var som helst längs stranden eller på de stora ängar som nästan andas toscansk torka och örtdoft. Här och var ett litet utstrött monument, en obelisk eller paviljong, som ger landskapet en än mer klassisk atmosfär. Et in Arcadia ego, vill man utbrista. Nåväl. Det var då. Nu har man satt upp förbudsskyltar med påskriften Keine Badestelle längs stranden och hänvisar badvilliga till bortre änden av stranden, där det finns en s.k. Liegewiese (liggäng) som alltså får beträdas. Men i hettan som rådde denna dag hade vi inte orken att ta oss dit utan slog oss ner på ett ställe där det redan fanns några gränsöverskridare. Vattnet var klart, jag såg en stor fisk som närmade sig strandkanten men snabbt försvann när jag satte ned foten - kanske en karp? - och ankorna verkade inte vara helt förskräckta över sällskapet.

Badförbudet bidrog till att platsen inte var överfylld som annars kan vara fallet i Berlins omgivningar. Man hade plats att sträcka ut sig och inga ljud störde en när man sjönk ner i middagstidens halvdvala efter en picknick på ost, korv, oliver, bröd och vin.

Några timmar senare hade några cumulusmoln skockats runt trädtopparna och vi bröt upp för att besöka slottet. Precis då kom de parkvakter långsamt vankande som är där för att se till att parken hålls precis så dekorativt tom på halvnakna människor som museistiftelsen vill. Men de var vänliga och vi var ändå på väg att packa.

Om man korsar stadscentrum på gågatan Brandenburger Straße kommer man fram till det stora gula Brandenburger Tor (inte att förväxla med dess namne i Berlin). Därifrån kommer man in på den lilla återvändsgata som leder till en av parkens portar. Här började vinden ta i och fåglarna pep förskräckt att regnet var på väg. Några blixtar och en stund senare muller signaliserade befrielsen ur denna tryckande hetta. Vi hade knappt kommit fram till den stora fontänen innan det började regna kraftigt och dammet yrde innan det bands av vattnet uppifrån. Så blev vi blöta en gång till, ofrivilligt denna gång. Inne i slottet droppade vi och avgav troligen alldeles för mycket fukt för att det skulle vara nyttigt för sidentapeterna och parkettgolven. Den som har varit i Sanssouci vet att det är ett litet slott med några storslagna rokokorum och en för svensken intressant byst av Karl XII, nämligen i marmorsalen, där de filosofiska samtalen ägde rum, bland annat med Voltaire.

Regnar det inte rekommenderas en längre promenad runt parken, t.ex. till det kinesiska tehuset, och längs lugnt flytande åar. Man kan också slå sig ner på någon bänk och känna stillheten omge en.

Men vi kom ut i ett ihållande lätt sommarregn som hade tvättat luften ren från damm och pollen vilket underlättade andningen. Regnet passar in i park- och slottslandskapet, de gula fasaderna lyser i det blågrå.

Vid sidan om slottet ligger Fredrik den Store begraven. Uppenbarligen tillsammans med sina 11 hundar, långt mer uppskattade än hustrun, som inte hade tillträde till slottet. En märklig anblick för den historiskt obevandrade var de två potatisar som någon lagt på gravstenen. Det kan tolkas som en förolämpning. Men bakgrunden är förstås att Fredrik inte bara verkade för att införa potatisen på de preussiska fälten utan överhuvudtaget engagerade sig i lantbruksfrågor. En resenär som färdas genom Brandenburg kan hitta spåren av hans härskarhand nästan överallt.

Och med bilden av de två potatisarna för ögonen lämnar vi parken.

Två mediala händelser sätter plötsligt fingret på litteraturens tillstånd år 2005.

Bachmann-priset, troligen det mest åtrådda inom tyskspråkig litteratur, tilldelades i år Thomas Lange. Man kan läsa texterna och se videos av pristagarna hos ORF. Die Zeit anmärkte:

Auffällig war die starke Hinwendung zu realistisch-distanzierten Schilderungen privater Themen. Die Hinwendung zu politisch- gesellschaftlichen Fragen wurde ebenso vermisst wie das literarische Experiment. Auch Jury-Sprecherin Iris Radisch wertete den Tonfall der Autoren als sprachlich »erstaunlich homogen«.

Als Erklärung für die Konzentration der Autoren auf sachlich-nüchterne Wirklichkeitsbeschreibungen vermutet die Literaturkritikerin: »Vielleicht passt das Experiment nicht in unsere schwierige Welt.« Dennoch wünscht sie sich mehr Mut, die Ränder der Sprache auszudehnen und »Poesie in der Prosa«.

Experiment och politisk-sociala frågor saknades i tävlingsbidragen. Poesin i prosan och mer mod, önskade Iris Radisch.

I ett debattinlägg i samma nummer av Die Zeit undrar författarna Martin R. Dean, Thomas Hettche, Matthias Politycki och Michael Schindhelm:

Was soll der Roman?
Alltså vad ska romanen vara bra för?

Något så uppfriskande och med jämna mellanrum nödvändigt som att ifrågasätta hela raskets existensberättigande kan fungera som en utrensning i en insomnad, urspårad, ideologisk eller alltför dekadent-artad litterär praxis. Eller som Ingeborg Bachmann säger det i

Föreläsning 1
Föreläsning 2
Föreläsning 3
Föreläsning 4 och 5

Som det ser ut har vi (…) nått fram till det tillstånd som Herrmann Broch gisslade med en kraftfull sats:’Moral är moral, affärer är affärer och krig är krig och konst är konst’. Om vi tillåter detta konst är konst (…) och om diktarna tillåter och underbygger det genom förlöjligande och genom att medvetet upplösa den ständigt hotade kommunikationen med samhället (…), och om samhället undandrar sig diktningen där en allvarlig, obekväm och förändringsvillig anda uppträder, då skulle det kunna likställas med bankrutt.

Det är alltså en brännande viktig fråga, detta, Was soll der Roman?

Här några av de kommentarer de undertecknande författarna ger:

Die Epigonen des Familienromans, die raunenden Beschwörer des Imperfekts auf ihren Platz am Rand verweisen und die zwar unbequeme, aber aufregende Gegenwart zum zentralen Ort des Erzählens und des Erzählten werden lassen und sie so transzendieren. Sie verteidigen gegen belletristische Zukunftsängste und nostalgische Erinnerungsmümmelei. Eine neue Mitte konstituieren. Das wäre dann sogar ein Titel.

Att hänvisa familjeromanens epigoner, imperfektets orakelbesvärjare till sin rätta plats i marginalen och låta det visserligen obekväma, men upphetsande nuet bli till den centrala platsen för berättandet och det berättade, för att på så sätt transcendera det. Att försvara nuet mot skönlitterär framtidsskräck och nostalgiskt ältande av minnen. Att konstituera en ny mitt. Det vore t.o.m. en rubrik.

Wir sind zu jung, um unsere Erfahrung weiter in den stickigen Kathedralen einer selbstreferenziellen Literatur verglühen zu lassen. Gleichzeitig sind wir zu alt, um einem populistischen Begriff von Realität aufzusitzen, wie ihn die jüngere Generation zum Markenzeichen ihrer Pseudospontaneität gemacht hat. Die Popliteratur ist tot, vorbei der Versuch, Problemdarstellung über die Infantilisierung der Gesellschaft zu betreiben.

Vi är för unga för att låta vår erfarenhet förvandlas till aska i den självreferentiella litteraturens kvava katedraler. Samtidigt är vi för gamla för att gå på ett populistiskt verklighetsbegrepp, som de yngre generationerna gjort till symbol för sin pseudospontanitet. Poplitteraturen är död, försöket att skildra problem genom infantilisering av samhället är över.

Wer als Kritiker die existenzielle Dimension der Literatur nicht einklagt und stattdessen weiterhin das Lob der Bastelware singt, macht sich mitschuldig an der grassierenden Irrelevanz, die unser kulturelles Leben lähmt.

Den som i sin egenskap av kritiker inte utkräver litteraturen dess existentiella dimension utan fortsätter att berömma den ihopknåpade varan gör sig medskyldig till den grasserande irrelevansen som förlamar vårt kulturliv.

Denn wir sehnen uns nach nichts mehr als nach Büchern, die uns ergreifen, und sei es gegen unsern Willen!

För vi längtar allra mest efter böcker som griper oss, till och med mot vår egen vilja!

Was also ist die Haltung des Relevanten Realismus? Stilistisch gesprochen: eine Gratwanderung zwischen dem, was als Erzählen aus der Mitte erlebten Lebens heraus seit je einzig angemessen, und dem, was von der einstigen Avantgarde als Kunstfertigkeit übrig geblieben ist. Moralisch gesprochen: die beständige Sichtung unsrer untergehenden Welt und das Ringen um neue Utopien. Vielleicht sollten wir uns dabei mit dem Gedanken anfreunden, wir ewig Linksliberalen, dass wir am Ende wertkonservativ denken müssen, um des grassierenden kulturellen Kannibalismus Herr zu werden. Auch der Schriftsteller unserer Generation wäre damit wieder an einem Ort, den er jahrzehntelang aus guten Gründen gemieden hat und den er jetzt nicht länger meiden darf: im Brennpunkt des gesellschaftlichen Diskurses, dort, wo es nicht nur zu sichten und stilistisch zu gestalten gilt, sondern auch Partei zu ergreifen. Was wir jetzt vor allem brauchen, ist: Unduldsamkeit.

Vad är alltså den relevanta realismens hållning? Stilistiskt: en balansgång mellan det som alltid berättats ur livets mitt och det som blivit över från det förra avantgardets konstfärdighet. Moraliskt: det oupphörliga genomsökandet av vår undergående värld och brottandet med nya utopier. Kanske måste vi, de eviga vänsterliberalerna, långsamt vänja oss vid tanken på att bli värdekonservativa för att kunna överbemanna den grasserande kulturkannibalismen. Även vår generations författare befunne sig därmed på en plats de undvikit med goda skäl under flera decennier, men som nu inte längre får undvikas: i samhällsdiskursens brännpunkt, där man inte bara måste ordna och gestalta stilistiskt utan också välja sida. Vad vi framför allt behöver nu: otålighet.

Sehr geehrter Herr X,

wir haben Ihr Schreiben vom 8. Juni 20XX erhalten und bitten Sie zunächst zu entschuldigen, dass wir Ihre Qualitätserwartung in diesen beiden Fällen nicht erfüllt haben und Ihnen dadurch Unanehmlichkeiten entstanden sind.

Zur Frachtbriefnummer X ist zu sagen, dass die von uns veröffentlichten Laufzeiten Erfahrungswerte sind. Da der Versand nicht völlig frei von äußeren Einflüssen ist, die sich unserer Planung und Kontrolle entziehen, kann es im Ausnahmefall leider vorkommen, dass eine Sendung nicht in die Samstagsauslieferung gelangt. Wir bitten dies zu entschuldigen.

Bei der Sendung mit der Frachtbriefnummer Y ist aufgrund eines sehr seltenen operativen Versehens im gröÃßenteils automatisierten Transportsystem die Postleitzahl des Absenders mit der Postleitzahl des Empfängers vertauscht worden.

In Anbetracht der von Ihnen geschilderten Umstände haben wir veranlasst, dass die entstandenen Transportkosten auf Ihrem Kundenkonto storniert werden. Wir bitten allerdings um Ihr Verständnis dafür, dass sich aus dieser Gewährung aus Kulanzgründen kein weiterer Anspruch ergibt.

Für die Zukunft hoffen wir, Sie wieder zu unseren zufriedenen Kunden zählen zu können.

Mit freundlichen GrÃüß

X Kundenservice

Odile Kennel, författare till Wimpernflug, bloggar från Berlin.

Wimpernflug ist die Geschichte der neunjährigen Cecile, die zwischen zwei Sprachen, zwischen zwei Kulturen aufwächst. Für alle Dinge gibt es zwei Worte, ein französisches und ein deutsches. Es ist gar nicht so einfach, bei diesem Wort- und Gefühlsgewirre den Ãœberblick zu behalten und bei sich zu bleiben. Ceciles Verwirrung überträgt sich auch auf andere, die sie manchmal für einen Jungen halten. Nicht leicht mit einer schlingernden Identität! Schnell muss man sein, um zwischen zwei Sprachen hin und her zu springen, um zwischendurch Luft zu holen, schnell auch, um mit dem Wirbel der Worte mitzuhalten und sich nicht darin zu verliere. Atemlos ist deshalb auch das Mädchen, das seine Geschichte erzählt.
Edition Ebersbach

Bokhandeln Anakoluth

Eine Webseite habe ich nicht, dafür nun einen Blog (Wo ist eigentlich das “We” vor dem “blog” abgeblieben?). Was das heißt, wird sich zeigen. Es sind meine Neugier und Spielfreude, die Oberhand gewonnen haben Ãüer den ersten Impuls: Wen interessiert, was fulano tal, was Herr X und Frau Y denken? Wen interessiert, was ich denke? Gibt es nicht genug Information auf dieser Welt?
Aber das virtuelle Universum scheint, was sein Fassungsvermögen angeht, keine Grenzen zu haben.
Ich bin gespannt.

Läste veckans Spiegel på balkongen igår efter arbetet. Titelsidan och veckans tyngdpunkt handlar om diethysterin, som man kallar det. Det var underhållande och intressant.

Förvisso är jag inte den som sysslar med dieter. Men man snappar ju upp det ena och det andra i förbifarten. Och med allt snack om fetma som hälsofiende nummer 1 med påföljande kostnader för samhället börjar man utan att vilja det observera sin vikt och lägga märke till tilltagande midjemått. Man känner sig fördärvad för att man äter vitt bröd och inte så mycket frukt som man borde. Dessutom dricker man inte 2 liter vatten om dagen.

I Spiegel alltså görs det upp med de flesta av dessa dietnormer. Allt relativeras, särskilt i intervjun med livsmedelsexperten Udo Pollmer. Tyvärr är artikeln spärrad så jag kikar efter andra källor. Här t.ex.

I princip vänder Pollmer upp och ner på vår tids mantran. Fullkorn? Förorsakar gas i tarmarna och är hårdsmält. Råkost? Råa grönsaker innehåller av naturen gifter som kan påverka matsmältningen i otrevliga riktningar. Äta mycket frukt och grönsaker? Det finns inga studier som bevisar att detta förlänger livet. Och så vidare.

Väldigt avslappnande och pragmatisk läsning. Sens moralen är: ät det som smakar gott och undvik färdigprodukter. Lita på din smak. Är du sugen på kött betyder det att du behöver en bit. Smakar broccolin inte gott betyder det att du inte tål de giftämnen den innehåller av naturen.

Vad gäller övervikt, hjärtproblem och så vidare. Vi lever i genomsnitt mycket längre nu än för hundra år sedan. Den största delen av vår hälsa är kanske genetiskt betingad. Hjärtproblem kan ha mindre med stillasittande än med predestination att göra. (Jag vill för all del inte tänka på vad som händer med medicinen och med oss när detta blir allmänt accepterat.) Vissa etniska grupper tenderar att bli rundare än andra. Medelhavskvinnor sväller ut när de når klimakteriet. Det är ingenting att hetsa upp sig över.

Att barn blir sjuka av fetma är en annan femma. Kanske krävs det mycket fler undersökningar innan man kan konstatera vad det beror på. Eller helt enkelt sunda förnuftet. Lite motion, lite bra mat, lite frisk luft. Vad vet jag.

Notiser envisas med att uppsöka samma gamla vattenhål hela tiden. Därför händer det så sällan något nytt här. Vi citerar nu än en gång Klubben för polska förlorare och för att slippa säga något eget idag översätter vi det hela till svenska.

Unsergleichen gibt es nicht viele in der Stadt.
Ein paar nur, vielleicht einige zehn.
Der Rest, das sind Menschen des Erfolgs,
kühle und kaltblütige Spezialisten –
was immer sie auch tun, das tun sie bestens.

“Demiurg verehrte die ausgesuchte, vollkommene und komplizierte Materie,
wir bevorzugen den Schund”

Det finns inte många som oss i stan.
Ett par bara, kanske tio eller så.
Resten är framgångsrika människor,
kyliga och kallblodiga specialister -
vad de än gör, gör de det bra.

Vi - de svaga, mindre begåvade
kan knappt uträtta något;
mjölk försöker vi köpa på apoteket
och hos frisören ett halvt kilo ost.
Bilar tutar på oss,
vi snubblar på släta gator,
hela tiden trampar vi i hundskiten
utan att den någonsin bringar oss tur.

Vi genomlider de andras perfektion.
Deras närvaro gör oss försagda.

Det tycker de är bra, för de lever i rädslan
att förlora det monopol på skapande
som de reklamerar för sig själva.

Vi tenderar att erkänna deras företräde, men ändå vill vi förbli skapande,
fast efter våra möjligheter, på en lägre nivå.

“Demiurgen förärade den utvalda, fullkomliga och komplicerade materien,
vi föredrar skräpet.”