17. 05. 2005

Görlitz i repris

Frestelsen att frossa i gränsmetaforer är stor i Görlitz. Staden anspelar själv flitigt på det geografiska läget i sin kulturhuvudstadsansökan för 2010. Medkonkurrent är den stora industristaden Essen i Ruhrområdet. En kamp mellan David och Goliath.

Få vet var Görlitz ligger. Namnet antyder ett litet näste någonstans i djupaste Östeuropa. Och det var fallet fram till 1 maj 2004. Görlitz låg 1945 mitt på Oder-Neißelinjen, bara några mil från Zittau vid nuvarande tjeckiska gränsen. En liten tysk blindtarm i utkanten av det förlorade Schlesien. Men EU-utvidgningen har delvis rehabiliterat den europeiska jämvikten. Mitt i Europa, så brukade man säga om Görlitz före kriget. Staden ligger där två gamla handelsvägar korsar varann. I nord-sydlig riktning går leden mellan Östersjön och Adriatiska havet.
I öst-västlig Via regia mellan Kiev och Santiago de Compostela. Kommer Görlitz åter att ligga mitt i Europa? Det är den östliga ändkoordinaten som avgör: Ukraina måste först integreras.

Gångbron över NeiÃß, förstörd av tyska trupper 1945 tillsammans med de sex andra stadsbroarna, återinvigdes 2004 efter mycket byråkratiskt kiv. Här, strax nedanför den mäktiga Peterskyrkan, har man båda sidorna i blickfånget. Polska Zgorzelec, en modern stad med ryggen mot väst. Bara en rad medeltida hus nere vid floden vänder sig mot tyska sidan. Hus glömmer inte så snabbt. Gamla träsnitt visar att större delen av Görlitz alltid legat på västra stranden med bara en kvarterlänga längs öster flodkant. Tyska Görlitz, en magnifik, oförstörd historisk stad vars silhuett bryts av uppåtsträvande gotiska kyrktorn. Här har funnits mycket pengar.

Lämnar man bron och promenerar in i gamla stan kan man botanisera i historisk arkitektur. Innerstaden besitter en sagolik medeltida värdighet. Det vackra barockbiblioteket instiftat av Oberlausitzer Wissenschaftsgesellschaft är ett måste. När hungern slår till går man kanske över bron till Zgorzelec och äter gott och billigt på en liten kantin innerstaden.

Denna cirklande rörelse över de två broarna (den andra bron längre söderut är öppen för biltrafik) utgör besökets kärna. Fram och tillbaka, hit och dit. Ett närmande och samtidigt en distanserande kontrast. Att förstå och göra sig förstådd i Zgorzelec blir till en utmaning. Luften är renare i Görlitz. Fler barn springer omkring på gatorna i Zgorzelec. Fler lokaler står tomma i Görlitz. En intensivkurs i europeisk integration. Zgorzelec är en vital motvikt som gör Görlitz mindre musealt. Utan Görlitz vore Zgorzelec ointressant.

Trots framgångar i integrationen vill man knyta städerna ännu närmre varann. EU:s övergångsregler försvårar detta. Görlitz, liksom hela östra Tyskland, löper risken att avfolkas utan nytt blod, som nog främst kommer från polska sidan. För närvarande får en polack inte bosätta sig i Görlitz utan vidare. Man talar också gärna om s.k. Privatiers, företrädesvis äldre människor från forna Väst, med tillräckligt kapital för att slå sig till ro i en egen stadsvilla. Så skulle en krets slutas: Görlitz var före kriget känt under det föga smickrande namnet Pensionopolis, men även som fin kurort. Gustaf Fröding vistades här på nervkur 1889-90, och skrev bl.a. Guitarr och dragharmonika.

Det viktigaste i kampen om Görlitz framtid finns redan: Människor som tror på staden och engagerar sig i dess utveckling. Mer kapital, ökad turism och fler invånare – detta hoppas man att 2010 ska ge om man lyckas slå Essen i finalen. Och då byggs säkert fler broar över floden.

Sista reseetappen

Det är nu dags att avsluta skildringen av mina påskresor, för att binda ihop åtminstone den tråden. Den sista etappen påbörjas morgonen efter det att Bodil och jag har tagit en slivo i Bad Muskau och somnat gott i det lilla halvlyxiga pensionatet (dusch på rummet!!)

Efter en lugn frukost i fullständig avskildhet beger vi oss till slottet i Bad Muskau, vars stora parkanläggning har satt denna lilla ort på världsarvskartan. Men det finns inte mycket i blomsterväg att se, eftersom det är så tidigt på året, och det stora renässansslottet renoveras och kan inte besökas. Vi beslutar oss för att åka uppåt längs Oder, innan vi viker av mot Berlin ungefär i höjd med Frankfurt. Det finns nämligen ytterligare några mål på resan.

Vi kör långsamt norrut på smala vägar förbi byar och fält. Bodil som läser kartan föreslår att vi ska stanna till i Neuzelle. Det ligger vid vägen så det är ingen omväg, säger hon pragmatiskt. Det ska finnas ett kloster där. Eftersom jag älskar kloster är jag genast med på det. Finns det något mer pittoreskt och liksom vördnadsinbjudande än att bese en arkitektoniskt intressant gammal byggnad där dessutom asketiska och introverta människor har levt? De hade ofta blick för vackra landskap dessutom.

Så när vi närmar oss Neuzelle lättar jag på gasen och vi tittar efter avfarten som inte är svår att hitta. Det tar inte många sekunder att inse att detta är väl värt att stanna till för. I slutet av en uppfart ligger en solgul barockkyrka som hör till klosterområdet. Vi parkerar och går in på gården. Det är en katolsk kyrka - katolikerna förföljer oss fortfarande - och en svartbandad bild på påven hänger på ena väggen, en påminnelse om att han just dött.

Vi går in i kyrkan och tvärstannar nästan av överraskning. Detta överdåd hade vi inte förväntat oss. Jag tänker inte posta några bilder här för de kan inte göra verkligheten rättvisa. Men det är en barock prakt som knappast finns att se i särskilt många andra kyrkor så långt norrut. Marmor i olika färger, bladguld, utsirningar, stuck, små rosa, tjocka änglar.

Neuzelle är känt framför allt för sitt öl som man kan köpa i de flesta affärer i Berlin. Det bryggs både mörkt och ljust. Vi vill förstås smaka på den färska varianten och letar oss fram till en restaurang med integrerat hotell där vi beundrar matsedeln som är mycket intressant. Man satsar här på lokala specialiteter som samtidigt moderniserats och tillagas av ekologiskt odlade växter och djur (inte odlade förstås). Jag väljer en sorbisk gurkkruka (grovt översatt) och det ljusa Neuzeller Klosterbier som smakar mycket gott.

Klosterhandeln bjuder på specialiteter som senap, honung och - naturligtvis - öl.

I Neuzelle kan man för övrigt ta ölbad - i kosmetiskt och medicinskt syfte förstås.

Sålunda förfriskade fortsätter vi resan förbi Eisenhüttenstadt som vi bara tittar på genom bilfönstret - här fanns ett stort kombinat som fördystrar landskapet rejält - kommer fram till Frankfurt där vi svänger av inåt landet och lämnar flodlandskapet vi färdats genom sedan Görlitz.

Vi är nu på väg till Seelow. För den som är krigiskt bevandrad låter det nog bekant. Här vid Seelower Höhen, de Seelowska höjderna, ägde ett stort slag rum i april 1945, den stora offensiven mot Berlin. Precis här finns en stigning i landskapet där slätten från floden plötsligt stöter på en brant. Det var denna höjd som ryssarna kämpade för att inta, med stor blodspillan som resultat på båda sidor.

Det finns flera saker som fäster sig i minnet på denna plats. Det första jag lägger märke till är att monumentet byggdes och invigdes redan i november 1945. Bara några månader efter krigsslutet tyckte någon att det var en prioritet att ställa upp en mastodontsoldat på en kulisskulle som står på den reella kullen. Det säger en del om hur freden skulle komma att se ut.

Sedan förstås antalet döda. Över 30.000 döda sovjetiska soldater. Ca 12.000 döda tyskar. Att stå här och se granatkastare, strålkastare och annat krigsmateriel och inte riktigt inse, men åtminstone försöka känna, att här har dött så många unga män, det är en trist övning i meningslöshet. Nu så fredligt, fridligt, fågelsång i barrträden och en lite kall vind från öster. Den stora kartan i ett hus (där toaletterna finns) visar antalet museibesökare från hela världen. De flesta kommer från Tyskland och GUS. Flera hundra tusen har varit här. Från Sverige om jag minns rätt, några hundra.

Vi lämnar höjden och sedan vi tagit oss en titt på den ganska flitiga och blomstrande lilla staden Seelow åker vi vidare hemåt.