Postar detta här p g a längden.

När jag satt på bussen imorse och funderade lite mer över Bodils talko om kunskapssamhället, där förresten diskussionen utlovar att bli intressant, fick jag an aning av ett enligt min uppfattning genialt samband, men kanske bara struntartat.

Drar in det här men ska klistra in relevanta passager i kommentarerna hos Bodil.

Alltså. Jag vidrörde där det historiska sambandet kunskap-socialdemokrati:

Sedan finns förstås förbindelsen till den traditionella socialdemokratin (jag menar nu i början av 1900-talet) som tog till sig uttrycket “kunskap är makt”. Det bör alltså vara en maktpolitisk term.

Marita kommenterar senare:

Var det därför man så snabbt bytte ut ordet mot informationssamhället? För att det lät mindre hotande att referera till dataålderns snabba informationsutbyte, än till människors eventuella kunskap?

Blixtartad kombination av detta:

Maktpolitik var det förstås när socialdemokratin anförde kunskap som ett medel till makt, alltså reell politisk makt i form av representation. Därav hela folkbildningsrörelsen, som så framgångsrikt lyfte upp engagerade och begåvade medlemmar av arbetarklassen till höga samhällspositioner.

Men nu, när den “riktiga” klassen redan sitter vid makten behöver vi inte längre denna slogan “kunskap är makt”. Kunskapssamhället är inte heller en maktpolitisk fråga. Demokratin anses genomförd, med smärre undantag för den aldrig sinande strömmen av nya minoriteter som inte är representerade. Men de har oftast inte heller någon kraftfull organisation bakom sig. Kunskap har istället blivit till en produktionsfaktor.

Det handlar inte om kunskap för kunskapens skull. Inte heller om kunskap för inflytandets skull. I dessa båda mål med kunskapen som medel kan man åtminstone spåra en viss egennytta, det vill säga den som söker kunskap har själv omedelbar nytta av den, må det vara i form av högre medvetande eller mer inflytande. Fast det redan i andra steget handlar om en devalvering av själva kunskapsbegreppet - inte för sin egen skull utan för att uppnå politiskt inflytande. Om man i tredje steget ser kunskapssamhället som en produktionsfaktor - det handlar ju ofta om slagord för att illustrera vikten av att bibehålla försprånget före länder som Taiwan, Korea, Indien etc, alltså bibehålla västvärldens överlägsenhet¹ - så har jag som individ knappast någon nytta av att förvärva kunskap av den typ som där efterfrågas. Den är till inte för mig själv, inte för mitt eget inflytande. Allra högst för att jag ska slippa arbetslöshet.

Alltså har kunskap i kunskapssamhället degraderats till att bli en förutsättning för deltagande i produktionen. Detta är, tror jag, anledningen till att så många tänkande människor har ett problem med begreppet. Man urskiljer dunkelt en baktanke med det hela. Det handlar ju inte bara om nedrustning av det gamla bildningssamhället utan om uppkomsten av något nytt.

¹ VM i tillväxt kallar det Lena Hallengren, Förskole- och ungdomsminister, minister för vuxnas lärande

Tänk om man kunde konstruera en sådan här mackapär.

Elektroforen bildar elektriska spänningar, som i sin tur kan ge upphov till vackra bilder, de s.k. Lichtenbergska figurerna.

Wundersames Sammelsurium

Lichtenberg-Gesellschaft e.V.

Fascinerande att en osynlig naturkraft kan göras synlig genom att man strör ut damm på ett underlag och sedan låter elektriciteten attrahera dammkornen. De samlas då i små cirklar som är mycket vackra att se på. Samtidigt påminner de om andra livsformer. Galaxer, celler,stjärnor. Former som dyker upp i de mest skilda sammanhang.

Als ich später des öfteren den Schild [meint: den Deckel] an der Zimmerdecke hängen ließ, geschah es, daÃßder auf der Grundfläche liegende Staub diese nicht, wie zuvor den Schild, gleichmäÃƒß bedeckte, sondern sich nun an mehreren Stellen zu meinem groÃÅßVergnügen in kleinen Sternen anordnete, die anfangs matt und schwer zu erkennen waren, die aber, als ich mit Eifer mehr Staub darauf streute, sehr deutlich und sehr schön wurden und häufig getriebener Arbeit glichen. Es zeigten sich mitunter fast unzählbar viele Sterne, Milchstraßßgrößere Sonnen

Lichtenberg om den slumpartade upptäckten av figurerna.

Man kan se ett fint urval figurer och apparater i den vetenskapshistoriska samlingen i Görlitz.

Så. Nu ska vi se. Fortsätter Thorvalds bokuppdrag.

Antal böcker jag äger

Vet inte. Många. Bokhyllorna fyller en hel vägg, fast det är förstås inte bara mina böcker.

Jag tycker om böcker. Jag tycker om att köpa böcker. Mer än kläder, möbler, gardiner och annat. Jag tycker om att äga böcker. Fast jag inte alltid läser dem direkt. En del böcker kommer jag kanske aldrig att läsa. Men jag vill ha dem ändå.

Senaste boken jag köpte

Titel: Richard Wagner: Die Walküre (ur serien Opern der Welt. Författare Kurt Pahlen.) En textbok med libretto och musikalisk kommentar plus tillkomsthistoria. (Heter det så? Entstehungsgeschichte!)

Senaste boken jag läste

Ja, i likhet med Bodil får jag säga att det inte fungerar så hos mig, utan snarare så här:

Böcker jag läser parallellt just nu:

1. Se under föregående fråga.
2. Nietzsche av Rüdiger Safranski
3. Sigismund av Lars Gustafsson
4. Ciorans samlade verk
5. Richard Wagners ‘Ring des Nibelungen’ und seine Symbole av Robert Donington
6. Ediths brev: Brev från Edith Södergran till Hagar Olsson med kommentar av Hagar Olsson
7. Something Happened av Joseph Heller
8. Wallenstein av Friedrich Schiller

Fem böcker som betyder mycket för mig

Ã…terigen: se Bodil. Det växlar. Bara fem? Ögonblicksbild eller kanske också tillrättalagd. Vad betyder ‘betyder’? Möjligen platsar en dålig kärleksroman här som jag inte nämner för att undvika att verka banal. (Fast OK, jag gillar Diana Gabaldon!)

Thorvald nämner Bruce Chatwins Songlines (Drömlinjer). Den har också betytt mycket för mig. Nomadiserande världsåskådning och intressant antropologiskt resereportage i ett. För tidigt avlidet geni.

Iris Murdochs hela författarskap, men framförallt The Black Prince. Den bästa beskrivningen av obsessiv förälskelse i modern litteratur.

Ingeborg Bachmanns Malina. För att det är den europeiska roman som bäst och mest ärligt och seriöst handskas med vår tids utmaningar vad gäller språk och form. Innehållet är så starkt att det kan trollbinda en oförsiktig germanist i flera år. Det finns germanister som aldrig lyckas ta sig ut ur Bachmanns romanvärld. Varning!

Kanske också Nikolaj Gogols Näsan. För att den är så jävla rolig. Eller Lars Gustafssons Herr Gustafsson själv, för översättningen av europeisk melankoli och kärleksskildring till svenska förhållanden? Eller Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt för det modigaste romanprojektet någonsin?

Jag lämnar pinnen vidare till:

Malte Persson

Jorun Boklöv

Aron Ambrosiani

Julio Sueco

Ali Esbati

Sommaren är här. Het, klibbig luft, avgaser, pollen, underbar stadssommaratmosfär! Och i natten på väg hem genom koloniområdet, kvackande grodor och ett spritt fågelkvitter. Mörker och värme, vi kom fram till att det var exotiskt och underbart.

Läser Sigismund (1976!):

- Man måste finna vägar att producera utan att gå omvägen genom dem som kontrollerar produktionsmedlen. Först då blir människan fri.

Men det är nog inte så enkelt. Är vi fria? Blir vi fria om vi fortsätter blogga?

Ska lusläsa länken jag postade på Thinking Garden idag.

Har lust att bli radikalare igen.

I helgen anordnas en stor, faktiskt en jättestor Pippi-Långstrump-fest i Fürstenwalde!

Man vill försöka slå det gamla Guiness-rekordet där 753 personer hade klätt ut sig till Pippi.

Hittade en rolig blogg (?) runt temat Pippi och Sverige.

Rekommendationer till deltagarna:

rote Zöpfe (röda flätor)
Sommersprossen (fräknar)
Schürze mit Flicken (lappat förkläde)
1 Shirt (skjorta/t-shirt)
1 kurze Hose (kortbyxor)
2 verschiedenfarbige Strümpfe oder geringelte Söckchen oder Strumpfhosen (två olikfärgade strumpor eller randiga strumpbyxor eller sockar)

Tack för tipset, Arne!

Författaren Sven Olov Karlsson befinner sig just i Berlin på stipendium från Berlins konstakademi där han skriver på sin andra roman.

Hans första har jag precis avslutat, nämligen Italienaren. Landsbygdsskildring kallas den och har till och med fått Landsbygdens författarstipendium 2003.

Och visst är det en landsbygdsskildring. Vi följer en lantbrukarfamilj i byn Ã…lsvarta - ett väl valt ortsnamn - genom tre generationer. I centrum står Karl Erik Andersson, Italienaren. Tidsperspektivet är valt för att inrama honom. Hans mamma Anna och hennes livsöde inleder lite episkt historien, medan sonen Peter leder oss genom detta epos som en ciceron, och det är han som står kvar i slutet som samtidigt är en början, en öppning mot livet utanför denna bygd. Berättarperspektivet är främst sonen Peters, men det växlar ibland till allvetande författarperspektiv och ibland till inre monolog från andra personer.

Men Italienaren höjer sig över den blotta miljö- eller generationsskildringen. Det är framförallt en kärleksförklaring från en son till en far. De omständigheter som gör att sonen Peter konfronteras med sin kärlek till fadern utgör en händelsekedja. Italienaren är nämligen sjuk och kommer att dö i cancer. Det är delvis avskedet från honom men också frågorna kring den egna identiteten som Sven Olov Karlsson undersöker i detalj och med något jag skulle vilja kalla hjärta.

Landsbygden, dess gårdar, livsmönster och dess karaktärer utgör bakgrunden. Det är ingen sentimentaliserad bild av landet. Av den enkla anledningen att författaren själv är uppvuxen där och har jobbat som bonde. Skildringarna av hur bilmotorer fungerar eller vilka fel de kan uppvisa tillhör en värld som sjunker undan allt mer ur det allmänna medvetandet. Men rätt igenom skildringarna av motorproblem skiner nyfikenheten inför mekaniska problem och stoltheten över att kunna lösa något skenbart olösbart. Och vi har med en skicklig stilist att göra, som skalar fram den avgörande kärnan ur den mest vardagliga scen.

En av de starkaste scenerna utspelas i skogen, där Peter och Italienaren fäller träd. Italienaren beräknar med all sin erfarenhet utan svårigheter både hur han ska sätta an motorsågen och vart trädet kommer att falla. När den 15-årige Peter insisterar på att själv få försöka håller det på att sluta med en olycka.

Med ett irriterat vrål kom sågkedjan fram på andra sidan, mitt i riktskäret. Farsan skrek svordomar, Peter kunde inte höra orden genom knattret men rätade på sig. Granen svajade, bugade sig åt fel håll, två elakt hårda händer slet tag i honom och han snavade baklänges med den muttrande sågen i ena handen, snön hal under stövlarna, kvistar och grenar under snön, granen rasade åt fel håll in i andra stora granar och ett träd knäcktes på mitten och drog med sig ett annat stort och fyra mindre som sprack som porslin under den oerhörda tyngden och med flera kraschande brak slog stammarna i snömössan på ett flyttblock och splittrades. Motorsågen i Peters hand stannade med ett ryck. Som om den begrep att den borde hålla klaffen.

Italienaren skildrar också den mentalitet som ligger bakom det svenska (provins)kynnet. Att inte tro man är något förmer än andra är en så viktig livsinställning att man undrar vad i all världen som skulle hända om någon bröt mot detta bud. Straffet skulle blivit hårt, det framgår ur olika små inbakade livshistorier. Vad är dessa människor så rädda för? Karlsson har lyckats skildra den här mentaliteten både initierat och distanserat, så att blicken skärps för det nästan exotiska i miljön, samtidigt som det känns oerhört välbekant.

Romanen går in på upploppet och Italienaren blir allt sämre. Snart ska han vara oförmögen att alls tala och försvinna allt mer in i en egen värld. Med en rejäl känga mot sjukvården beskriver Sven Olov Karlsson den sista tiden balanserande så försiktigt mellan emotion och kontroll att det blir till en av de mest berörande skildringarna av en långsam död som jag läst.

Det är en autobiografisk roman som ska ha upprört en del sinnen i den reala byn. Samhällskritiken svider rejält. Men bakom allt detta finns ett författaröga som intresserat observerar sina romankaraktärer och inte lämnar dem i sticket annat än om de förtjänat det. Kärleken är den drivande kraften bakom historien, både den till fadern och den till bygden. Som all kärlek är den fylld av smärta över det som måste gå förlorat.

Tillbaka till rötter och sånt.

Alltid när jag tänker på rötter, migration och människor med problematisk inställning till främlingar försätts jag tillbaka till gymnasiet där jag jobbade två år som lärare. För övrigt var det där jag lärde känna Bodil, som vid den tidpunkten också var lärare där.

Detta var 1991-1993. Ett högvattenmärke i utlänningsfientligheten i Sverige. Minns ni Ny demokrati? Lasermannen? Alla attacker på utländska medborgare och journalister som rapporterade om nynazism?

Jag minns det. Särskilt svårt är det att glömma en del av mina elever, som öppet bekände sig som rasister. De visste exakt vad det innebar och gjorde det med öppna ögon. Glömma kan jag inte heller hur det var att undervisa en helmanlig klass bilmekaniker med en enda elev från Eritrea som satt längst ner och teg till all skit som sades under lektionerna och som jag aldrig, trots att jag röt till så gott jag kunde, lyckades få slut på. Jag minns också BSS-graffitin som aldrig avlägsnades, trots att jag talade med rektorn om det.

Det var då jag förstod att den svenska skolans instrument för att komma tillrätta med rasismen bland eleverna fungerade dåligt. Eller inte alls. Vi gick och såg Suzanne Ostens film Tala det är så mörkt. En fantastiskt bra film. Men den uträttade ingenting alls i mina bilmekanikerklasser. Som svensklärare var jag ansvarig för den gruppdiskussion som skulle behandla filmen och idealt sett komma fram till att antisemitism är dåligt och tolerans är bra. Behöver jag säga att det inte lyckades tillnärmelsevis? Att diskussionen hela tiden drog iväg mot att attackera utlänningar som “kommer till Sverige och kostar pengar”?

Vad jag helst hade velat göra? Inte diskutera. Ställa upp den rasistiska eleven och örfila honom så att det kändes. Men huvva, det går ju inte för sig. För det var så här: ingen rationalitet biter på värdeomdömen som har sina rötter i irrationalitet. Inga argument kan övertyga en som inte vill bli övertygad. Och andra lösningar hade jag inte. Har det fortfarande inte.

De här erfarenheterna, bland andra, bidrog till att jag föredrog att inte arbeta vidare som gymnasielärare. Jag hade helt enkelt inte nerver nog för att handskas med de provokationer som förstås kom när man märkte att jag blev arg.

Jag minns också en isolerad, nästan drömlik händelse i samma stad. Det var en tidig sommarkväll, eller var det höst? Jag var på väg hem och stod vid en röd gubbe och väntade. En ung man, eller snarare pojke, kom gående. Han hade långt hår och skinnjacka. Han frågade mig om jag hade tid att prata en stund. Eftersom han såg foglig och ganska ledsen ut, dock inte helt nykter, sade jag ja, och så började han berätta där på stället att han just kom från en fest där man hade börjat komma med rasistiska uttalanden. Han hade till sist inte orkat lyssna längre utan gick därifrån. Det var en fullt normal småstadskille. Han gjorde inte intryck av att vara särskilt begåvad eller välartikulerad. Men han hade en känsla för anständighet som jag saknat hos många andra, mer sofistikerade människor.