Är inte detta den perfekta blandningen av hightech-samhälle och atavistisk relikdyrkan?

PAPST GOLF !!! KULTAUTO !!! ( Ratzinger , Benedikt )
Golf IV von Josef Kardinal Ratzinger

Unbelievable! This is not an ordinary car. Your driving will always be save and blessed in it. You won’t belive it, but the former car-holder was our new pope Benedict XVI (Josef Kardinal Ratzinger). This can be proved by the registration document as you can see in the picture below.

Välinformerade källor uppger det verkliga andrahandsvärdet till högst 10.000€ - troligen lägre.

Vi kommer nu till andra delen av den recension jag påbörjade här.

I Våld och våldslegitimering hävdar Wijkmark att våld i meningen beredskapen att döda huvudsakligen är ett socialt beteende. Det grundar sig på ett citat av Lars Gustafsson, som i en av sina böcker berättar om ett samtal med en närstridsinstruktör i amerikanska marinkåren. Instruktören anförtror honom att cirka fyra procent av hans rekryter [..] visat en spontant positiv inställning till att döda. Även det klassiska elektrochockförsöket, där försökspersonerna hellre lyder order än att sluta ge sina “offer” chocker när de börjar visa tecken på smärta visar enligt Wijkmark på att det är gruppen, kollektivet som mest effektivt kan bryta ner de humana spärrar människan ändå tycks ha.

Detta är inledningen till en diskussion om nationalitet som en sådan kollektiv idè som både skapar överordnade intressen och förleder sina medborgare till att följa dem hellre än sitt samvete. Nationens verkliga eller förmenta intressen har alltså högsta prioritet och legitimitet i vår värld. Wijkmark kommer nu till kärnan i den kritik mot Sverige som återkommer även i andra essäer – och den kritiken går inte bara ut på vad Sverige gjorde sig skyldigt till under andra världskriget, utan även hur man handskas med denna skuld idag.

När Sverige och Schweiz 1938 uppmanade den tyska regeringen att införa J-passen, innebar det inte bara att vi vägrade släppa in judiska flyktingar vilkas hotade situation vi var medvetna om, utan också att våra makthavare aktivt konspirerade med naziststaten för att hindra dem att över huvud taget få en fristad utom räckhåll för sina förföljare. Det är med andra ord fullt berättigat att tala om en svensk medverkan till det våld som utövades mot judarna. Vi står här inför den mest infama förbrytelse som begåtts av svenskar, men detta har vi inte velat inse eftersom besluten fattades av vår demokratiska regering i förment nationellt intresse. [...] I förening med vår krigsförlängande malm- och kullagerexport utgör detta skrivbordsbrott en sorts folkhemmets ursynd eller trauma som vi ännu inte förmått göra upp med, och det är utan tvivel en av källorna till det flaggande med moralisk förträfflighet som verkar så frånstötande på omvärlden. Det har t ex omvittnats av diplomaten Ingemar Hägglöf vilken förvåning det väckte i de krigshärjade och nyss ockuperade länderna i Europa, när den svenska regeringen efter lysande affärer med deras plågoandar plötsligt ställde sig i spetsen för den demokratiska misstron mot Västtyskland!

I en annan essä skildrar Wijkmark Estoniaskandalen: Både politikerna som med ett lock av betong [ville] hindra sanningen från att komma ut, och media, vars uppgift det är att utan sidoblickar presentera också kontroversiella fakta och analyser, inte att krishantera enligt myndigheternas önskemål, men som tagit parti mot en oförvitlig journalistkollega, Jutta Rabe, och för svenska staten som velat häkta henne när hon bara gjort vad en undersökande journalist ska göra, efterforskat den sanning som mäktiga intressen vill dölja. Det är posthuma DDR-fasoner, och man skäms som svensk.

Även samhällets (både statens och den stora allmänhetens) bemötande av nynazismen i Sverige oroar Wijkmark. Men är det verkligen sant att skinheads åtnjuter en hemlig sympati eller åtminstone överseende bland vanliga medborgare? Jag är övertygad om att det förhåller sig så. Han kritiserar poliskåren för att utreda slarvigt: Samhället ger upp den plikt att skydda som legitimerar dess våldsmonopol.
Han ser här inte ett fenomen som bör förklaras eller förstås utifrån sociologiskt perspektiv. Det är inte primärt ungdomar på glid, utan terrorister inspirerade av en ideologi, politiska satanister. Det är människor som med full kännedom om andra värden har valt det onda.

Men här brister det i förklaringsmodellen. Wijkmark vill förklara våldet med vi-anda. Men det ligger en en stor skillnad mellan Tysklands nationalsocialistiska massmobilisering under 30-talet, alltså mellan ett samhälle där individen från barnsben skulle vara med i organisationer som systematiskt bröt ned den enskildas privatsfär och istället band samman kollektivet i en stark s.k. ödesgemenskap, och mellan de grupper av nynazister som idag opererar i skymundan. Kanske med outtalat stöd från vissa skikt i allmänheten, men inte i den ideologiserade omvärld som då rådde. Jag tror nynazismen ligger på en helt annan nivå, särskilt som världen idag lever med vetskapen om vad nationalsocialismen var kapabel till. Det borde vara självklart att tillämpa de lagar mot hets mot folkgrupp som existerar och sluta gulla med de här grupperna.

Intressant är hur Wijkmark binder samman dessa tendenser med den idè om nationen och folket som trots att den är så ung fortfarande definierar nästan allas vår identitet. Är det inte dags att göra upp med begreppet folk och nation, undrar han. Wijkmark målar i ett tal i Oslo på temat Öppen stad upp ett scenario där städerna spelar den integrativa och multikulturella roll som kan rädda oss från idèn om etnicitet som avgörande kriterium för tillhörighet. Det finns enligt hans mening ingen sådan stad i Sverige i nuläget. Den ekonomiska och etniska segregeringen har gått för långt i Stockholm och staden själv har förlorat sitt offentliga rum, emedan bilarna tagit över innerstaden. Finns det i Sverige en urban kultur alls där oöverskådligt myller och svalkande anonymitet kan frodas, som Wijkmark kallar det? Han ser också en parallell mellan traditionellt förakt eller motstånd mot urban kultur och antisemitism.

Den frågor om samhällsarkitektur som här skisseras hör till essäsamlingens höjdpunkter. Etnicitet är både i Sverige (och de andra skandinaviska länderna) och i Tyskland fortfarande ett viktigt kriterium i den nationella självbilden. Tyskland är ett de facto invandringsland, fast inte alla partier har förstått det eller vill säga det högt. Men det är inte genom den politiska kulturen som avslappningen och multikulturaliteten realiseras positivt här, utan i de storstadsbiotoper där människor har frihet att helt enkelt leva som vill. Med elände och misär som följd ibland, men också med kreativitet och autonomi. Frihet innebär alltid en risk. Staten, och det är en viktig punkt hos Wijkmark, har som första uppgift att garantera medborgarna säkerhet genom lagstiftning och ordentlig brottsbekämpning. Staten har inte som uppgift att uppfostra, inskränka och ideologisera. Och här finns det en del gråa zoner, både i Wijkmarks resonemang och i aktuell debatt, kanske också teman som är livsviktiga för hur Europa i stort ska utvecklas. De samhällsmodeller som i germanska länder ser annorlunda ut än i anglosaxiska eller romanska, i hur stor utsträckning är det möjligt att hitta en gemensam nämnare, ett gemensamt demokratiskt arv som alla vill skriva under? Finns det redan? Är tron på marknadens saliggörande den gemensamma nämnaren?

I Tyskland har jag upplevt en mycket sund inställning till staten som jag aldrig träffade på i Sverige (fast det inte betyder att den inte existerar). Till exempel har jag blivit påmind om det ursprungliga samhällskontraktet mellan stat och individ: Individen betalar skatt och får i utbyte skydd av staten mot övervåld från andra individer eller andra stater. Det EU-förslag som nu går ut på att jag som medborgare skall kunna utvisas till ett annat EU-land, där jag brutit mot en lag som i mitt eget land inte innebär en lagöverträdelse är ett exempel på en punkt där staten bryter sitt kontrakt med mig. I Tyskland måste man ständigt ha med sig identifikation där ens adress anges. Ändå är det möjligt att försvinna, för i Tyskland finns inget personnummer. Nu får tydligen nyfödda barn ett slags nummer, så det är på väg att ändras. Överhuvudtaget är hela informationssamhället och de ökande kontrollmöjligheterna något som oroar fler människor här, jag skulle påstå i långt större utsträckning än i Sverige, fast det är på väg att förstummas. Och det beror på en avgörande punkt: Tyskar har upplevt vad en stat är kapabel till gentemot sina medborgare. Grundförtroendet är brutet. Men är det inte illusionärt att alls hålla sig med ett sådant grundförtroende? Just svenskarna har väl ofta skrutit med det (även så jag) men på vilken realitetsgrund vilar detta?

Det är glömskan som sätter in. Minnet är den instans som Wijkmark, tillsammans med kunskap, utnämner till primär moralisk värdeinstans. Hugin och Munin. Minne och kunskap. En gång viktiga, nu nedvärderade, både av marknaden och bildningssystemet, säger Wijkmark. Istället för kunskaper ska eleverna lära sig var man hittar information. Men kunskap och minne är personlighetsskapande, mer än något annat. Ska man ta fram ett credo i denna bok är det att inte ge upp vare sig minne eller kunskapstro.

Wijkmark är inte rädd för att moralisera. Det verkar inte alltid övertygande. Ibland går det överstyr. Det finns en hel del motsägelser i hans essäer, och det är inte den litterära essäformens typ av motsägelser. Wijkmark har åsikter. Ibland har han åsikter om ett helt folk. Ibland finns det inget ‘folk’. Hans grundläggande radikalhumanism, som det heter på bokomslaget, leder ibland till förenklingar. Hur går trossatsen om varje människas lika värde t. ex. ihop med förslaget att sätta en kontraktmördare på Saddam Hussein, må vara för att spara civila människoliv? Där hotar Wijkmarks humanism att bli lika plakativ som hos dem han kritiserar. Ibland känns Wijkmark alltför idealistisk.

Men han tar på sig en roll som intellektuella i Sverige nästan har gett upp: Att uttala sig i värdetermer om samhällets utveckling. Det går att debattera allt han säger, men det är viktigt att det alls sägs och frågorna är i sig av stor vikt.

I litterär mening är de bästa essäerna de porträtt han gör av bl. a. Jan Berg och Harry Schein – två människor han träffat personligen. De är inte så säkra i tonen. De frågar mer och svarar mindre. De tillåter den öppenhet som är essäformens egentliga styrka. Samtiden bakom oss är en ögonblicksbild av Wijkmarks befintlighet sent 90-tal och tidigt 2000-tal. Han visar på brottlinjer och omvälvningseffekter. Det återstår att se om det är den gammelmodige moralistens svanesång eller en tidig röst i en kommande värderenässans. Kanske ingetdera.

I likhet med andra kontinentaleuropeer vill vi också hylla denna fantastiska gröda, som nu i dagarna, alltså lite senare än i Wien, har skördepremiär.

sparris, skalad

Vi pläderar för den dödliga kombinationen sparris, kokt potatis och Sauce Hollandaise - hemgjord med flera kilo smör förstås!

Jag beskrev i Recension: Samtiden bakom oss - 2 Tyskland på 30-talet som ett samhälle där organisationer [...] systematiskt bröt ned den enskildas privatsfär och istället band samman kollektivet i en stark s.k. ödesgemenskap.

I En tysk mans historia: minnen 1914-1933 (Utkommen i på svenska för första gången 2002, två år efter den första tyska upplagan som alltså bygger på bevarade anteckningar från mellankrigstiden) skildrar Sebastian Haffner redan före kriget hur nazismen uppstår i Tyskland. Det är en av de bästa skildringar jag läst om den här tiden. Den är skarp, analytisk, oeftergivlig och kompromisslös i sin borgerliga och liberala människosyn. Denna anda hör också till det tyska arvet, fast den tagit oerhörd skada sedan Weimarrepubliken. Men den är inte försvunnen.

Leipziger Buchpreis zur Europäischen Verständigung 2005 (tyska).

Kristi Himmelfärd som den firas här i trakten (vet inte hur det ser ut i andra landstreck) är Männens Dag. Herrentag kallas den också.

Detta ska man inte förväxla med Kvinnodagen, som mer går ut på att slippa diska och att diskutera varför kvinnor fortfarande inte har lika mycket makt som män.

Herrentag går ut på något helt annat. Nämligen för att säga det direkt: festande.

En intet ont anande fotgängare på en lantlig väg kan på Herrentag hamna rätt inne i en skock cyklande och öldrickande män, som skrålar glada sånger och rent allmänt ser ljust på livet. Just då. Det är cyklar, det är öl och det är gemenskap som gäller den här dagen.

Lite mer bildat folk, till vilket vi förstås hör, ser ned på denna sed som proletär och lite smaklös. Det är faktiskt mest hantverkare och annat icke-akademiskt folk som ägnar sig åt att fira Herrentag. Särskilt roligt är det när hantverkarna klär sig i sina skråkläder - snickare t.ex. har fina byxor med hängslen, en väst och hatt på sig.

En kollega till mig meddelade att han ska åka ner till Tjeckien, som vanligt, lät han påskina, och där dricka öl med sina polare. Han skickade länken till det ställe de brukar besöka. Burg Schreckenstein heter det, en biltimma från Dresden ungefär. Hrad Strekov, på tjeckiska, eftersom Böhmen numera är just det, tjeckiskt.

Roligt är det att läsa skildringen av borgens historia! Den är full av utropstecken! Man tror knappast att så mycket! Har hänt! Under dessa århundraden! För den svenske läsaren en påminnelse om mindre ärofulla historiska moment:

Zu Beginn des 17. Jahrhunderts
verfiel die Burg jedoch zusehends!
Um 1630 - während des Dreißigjährigen Krieges -
wurde sie 4 mal von schwedischen Truppen
erobert, geplündert und besetzt!
Die Schweden sprengten auch die Felsen im
Flussbett unter der Burg, damit Schiffe mit
gröÃßrem Tiefgang die schwedische Kriegsbeute
besser abtransportieren konnten.

Fyra gånger plundrade och ockuperade svenskarna borgen! De sprängde också klippan i flodbädden under borgen så att skepp med större djupgång bättre kunde transportera bort krigsbytet!

Fy skäms! Det är väl ändå inte så man beter sig mot sina europeiska grannar! Girigt och destruktivt vill vi kalla detta beteende.

Den andra grejen med Schreckenstein är att Richard Wagner här 1842 under en kort vistelse inspirerades till Tannhäuser! (Nej, nu får jag sluta med dessa utropstecken! Det blir inflationärt! .)
Tannhäuser, som den bildade läsaren vet, utspelar sig egentligen på Wartburg, men spelar roll. Borg som borg! Ursäkta.

Jag tror minsann att Hrad Strekov är värt en liten resa. Men inte till Herrentag. En annan gång, när bildat folk kan få vara i fred.

En av de viktigaste politiska och kulturella frågorna i Tyskland de senaste åren har varit….. hur man ska skriva! En ny ortografi har införts, trots protester, trots kritik och trots att hela reformen i sig är en dålig kompromiss. Tyskar älskar att debattera denna fråga. En stackars utlänning har ibland svårt att navigera mellan alla argument och tycker kanske att t.ex. versaler i början av substantiv inte är så där jätteviktigt, men det har ju också en viss charm. Lite annorlunda är det allt.

Rolig liten illustration fick jag idag per eMail och klistrar in det här, fast jag inte vet varifrån det kommer ursprungligen.

NEUE RECHTSCHREIBUNG

Erster Schritt: Wegfall der Großschreibung. Einer sofortigen einführung
steht nichts im wege, zumal schon viele graphiker und werbeleute zur
kleinschreibung übergegangen sind.

zweiter schritt: wegfall der dehnungen und schärfungen. dise masname
eliminirt schon die gröste felerursache in der grundschule, den sin oder
unsin unserer konsonantenverdoplung hat onehin nimand kapirt.

driter schrit: v und ph ersetzt durch f; z und sch ersetzt durch s. das
alfabet wird um swei buchstaben redusirt, sreibmasinen fereinfachen
sich, wertfole arbeitskräfte könen der wirtsaft sugefürt werden.

firter srit: q,c und ch ersest durch k; j und y ersest durch i. iest
sind son seks bukstaben ausgesaltet. die sulseit kann sofort fon neun
auf swei iare ferkürst werden, anstat aktsig prosent rektsreibunterikt
könen nüslikere fäker wi fisik, kemi, reknen mer geflegt werden.

fÃüfter srit: wegfal fon ä-, ö- und Ãüseiken. ales uberflusige ist iest
ausgemerst, die ortografi wider slikt und einfak, naturlik benotigt es
einige seit, bis dise fereinfakung uberal riktig ferdaut ist. fileikt
sasungsweise ein bis swei iare. anslisend wird als nakstes sil die
fereinfakung der swirigen gramatik anfisirt.