24. 03. 2005
Kent Nerburn om Red Lake:
I am very concerned about how it will be put forth in the media –”reservation poverty breeds culture of despair,” “Alienated goth student runs amok,” “tragedy in the heartland,” and so forth. The journalists can’t be faulted; they aren’t close enough to the event in time and culture to do any more. But maybe I can, because I know the people and the place.
So what I am offering you is something that I wrote several years ago when one of my students died. It will bring you closer to that reservation — both its poverty and its spirituality — than anything else you are likely to read. I have always wondered how it would see the light of day. Perhaps it was written just for this moment.
I don’t usually ask people to do this. But in this instance I’d like you to pass this on to others. For this brief moment people are looking at Indian reality. This entry will allow them the glimpse they need to see.
The Circle
Vi tar påskledigt och är tillbaka om en dryg vecka.

23. 03. 2005
Ibland, troligen när vissa signalsubstanser i hjärnan befinner sig i ojämvikt, krävs det väldigt lite absurditet innan vi börjar skratta hysteriskt. Det räcker med att klicka in sig på DN och läsa rubrikerna snabbt efter varann.
Kärnkraften splittrar fortfarande
Drogrika kaktusar lockar unga
Jämlikhet nytt mål för filmbranschen
Och i Aftonbladet får vi reda på att män inte har någon humor i sängen.
(Vi har inte ätit de där kaktusarna, men funderar på att undersöka de plantor vi har stående hemma efter eventuella inslag av hallucinogener.)
Vi undrar hur vi någonsin har kunnat försjunka i tristess och melankoli när världen runt omkring oss är så full av ofrivillig komik. När vi sedan ringer våra närmsta släktingar och pratar med ett monosyllabelt jollrande spädbarn och hör andetagen från ett annat spädbarn som försöker äta upp telefonen, inser vi att vi hittills har använt detta och andra föremål på helt fel sätt.
Men så minns vi hur vi tidigare i morse stod och väntade på bussen som var för sen. Igen. Som alltid är för sen och som berövar oss dessa dyrbara minuter av face time som vi kunde använda till att gå tidigare från jobbet. Medan vi tänker detta beslutar vi oss för att helt enkelt boka vänteminuterna på vårt arbetskonto. När allt kommer omkring är det inte vårt fel att bussen kommer för sent och varför ska vi alltid vara de som betalar för andras slarv? Lugnade kommer vi till jobbet och fixar en kopp te innan vi sätter oss här och använder arbetstiden till viktiga saker.
Vi undrar förstrött varför det mest intetsägande blogginlägget har fått de flesta kommentarerna och undrar om vi har missförstått något. Men så inser vi att det finns mer att säga om ingenting än om någonting. Är det inte i själva verket så medievärlden fungerar? Kanske t.o.m. världen i stort. Vi kommer säkert att få höra ett ytterligare exempel på det i eftermiddag när vi ska lyssna till den store hövdingen vid eftermiddagspow-wowen. Honom som vi suttit och smutskastat dagen innan vid middagsbordet. Inte vi personligen förstås, vi lyssnade bara intresserat till våra kollegor.
Vi har framgångsrikt lyckats sluta med snuset och är nu beroende av Nikotinell. En väninna föreslog att vi skulle försöka med vanliga tuggummin som placebo. Vi invände att vi inte visste om vi skulle gå på det. Lite som att spela schack med sig själv. Hon föreslog då att hon kunde ge oss ett paket nikotintuggummin, i en fin ask, eftersom de där Nikotinell-förpackningarna är så fula. Det får bli vår strategi.
22. 03. 2005
Aron skriver just nu intressant om museer och museipedagogik (om man får kalla det så). Kanske skulle han komma ner till Berlin och ta sig en titt på NS-museerna. Den tyske historikern Götz Aly kritiserade dessa ganska hårt nyligen.
Perlentaucher har publicerat hans essä med titeln Das Elend der Gedenkstätten i sin helhet. För den icke tyskkunnige sammanfattar jag kort hans kritik:
Det finns tre museer i Berlin som tematiserar den nationalsocialistiska tiden. Alla uppstod i det gamla Västtyskland. Det är
- Gedenkstätte für den deutschen Widerstand (Minnesmärke för tyska motståndsrörelsen) - ingen websajt;
- Topographie des Terrors (Terrorns topografi);
- Haus der Wannsee-Konferenz.
Alla tre har blivit till museer av sig själv, säger Aly. De är trista och innovationsfientliga. Till viss del saknas texter på engelska, framförallt är texterna föråldrade och katalogerna listar inte upp ny forskningslitteratur. Utställningen Topographie des Terrors, som befinner sig utomhus i väntan på nya byggplaner, består framförallt av foton. En stor del av dessa avbildar själva platsen, dess historia, bebyggelse och byggplanering. Intressant men irrelevant för temat, tycker Aly. Arkitekter och trädgårdsskisser tar upp plats till priset av NS-regimens offer, framförallt de utanför Tyskland. Likaså saknas den breda kontexten, t.ex. information om den genomgripande utplundringen av judisk egendom. Götz Aly har just kommit ut med en bok som tematiserar just detta.
När Holocaust-minnesmärket öppnas i maj kommer där i källaren att finnas en utställning som behandlar nationalsocialismen. Kanske kan detta sätta lite fart på de andra museerna, menar Aly, plus det faktum att staten just har tagit på sig ett större finansiellt ansvar för dessa museer.
Jag har faktiskt aldrig besökt dessa museer. Betecknande nog, för jag har varit i ganska många här under årens lopp, till och med det naturhistoriska, med sina fina samlingar av meteoriter och dinosaurier.
Topographie des Terrors, som ligger där Gestapohögkvarteret låg, i närheten av den demolerade bunkern, vars plats hemlighålls, har jag passerat på väg till Martin-Gropius-Bau, där det brukar finnas intressanta konstutställningar. Men orten lockar inte till någon längre vistelse. Det hela är rätt avslaget och ointressant presenterat. Däremot kan jag rekommendera det judiska museet i Kreuzberg, som har en mycket fint presenterad utställning om judendomen i Tyskland från medeltid och framåt. Daniel Libeskind är arkitekt för detta museum som öppnades 1998.
Ämnet borde vara en stor och intressant utmaning för vilken museumsplanerare som helst, eller? Det ska bli intressant att se hur Holocaust-utställningen ser ut i vår.
Via Ostblog:
Den ultimativa presenten till Berlinfans! Pappmodeller av berömda byggnadsverk i Östberlin. Eller vad sägs om tv-tornet, t.ex. stående på tv:n?
21. 03. 2005
Nej, det här är inte vad ni tror. Inte Johnson eller någon av de där gurusarna, vad de nu kan heta. Utan en fin liten bibliofil utgåva av en märklig skrift som kom ut 1945, författad av Bèla Hamvas (den uppmärksamme minns kanske att det var en av mina julböcker).
Jag läste den på balkongen igår eftermiddag, inlindad au Hans Castorf, lapandes sol, till en början helt utan förfriskningar, men det höll inte längre än till andra delen av den snarare filosofiska vinbetraktelsen. Då blev jag tvungen att dricka ett glas rött, förvisso inte så fantastiskt som de i boken beskrivna, dock inte utan att först ha täckt bordet med en duk, ty endast barbarer dricker vin vid ett bord med vaxduk. (Man undrar vad total frånvaro av duk skulle ge upphov till för epitet.)
I alla fall. Vad är det här för en liten bok? Hamvas skriver om vin, men han menar en god slags religiositet. Som bakgrund kan det vara intressant att veta att Hamvas böcker 1945 sattes på svarta listan och att han själv fick yrkesförbud och tvingades ta tjänst som lantarbetare (just det, precis som i den lite kitschiga filmen Varats olidliga lätthet), senare var han lagerarbetare och något annat trist jag har glömt.
Det är alltså inte svårt att inse vilken typ av ateism han vänder sig emot. Lite alkemistiskt ställer han upp en ordning, där vin bland annat förbinds med Saturnus, svart, tonen h och lördag. Charmen med boken är att den är aningen inkonsekvent och på intet sätt stringent. Den stora behållningen består i att få reda på vilka viner som passar bäst när man tillbringar en kväll i manligt sällskap och vill samtala, vilket vin som absolut bör drickas i ensamhet och vilket som är så vist att det bäst avnjutes när man kommit upp i en högre ålder. Även skillnaden mellan slätt- och bergsviner, samt vin- och snapsfolk beskrivs träffande.
Kvinnor tar upp nästan lika stor plats som vinet i denna bok. Helt rätt har Hamvas i sina beskrivningar av kvinnor och det finns en hel del att lära för dem som lägger vikt vid dylik insikt. Exempelvis att kvinnans kärlek/libido inte kan uppfyllas helt av mannen och att de klassiska dionysiska tillställningarna var som heligast när kvinnor släppte loss (i vinrus förstås), varvid männen förbjöds att delta. Varje vacker kvinna ett sakralt väsen alltså. (De fula diskrediterar han ganska rejält.) Att dricka ett vin och kyssa en kvinna är de handlingar som för mannen närmast mot det gudomliga. Det är de doftande oljorna, essensen, som vinet respektive kvinnan utströmmar i sin mest perfekta form - här finns också tips om vilka ställen på en kvinnas kropp som bäst lämpar sig för kyssar. Man undrar förstås vad vi kvinnor kan göra, innan man inser att vi inte behöver göra något alls, förutom att hänge oss åt vår egen skönhet, möjligen helt enkelt dricka vin och låta oss bli kyssta, alternativt förstås förälska oss i andra kvinnor.
En underbart arkaisk, antimodern och kabbalistisk övning i hur livet bör levas. Ingenting för politiskt korrekta, kan däremot avnjutas av båda könen.
Ungerska manliga författare har en allmän dragning till vin och kvinnor, något som jag härnäst tänker fördjupa mig mer i.
19. 03. 2005
Vad gör man medan man väntar på att bröddegen jäser? Det lönar sig knappt att dyka ner i någon bok som man sedan inte vill lägga ifrån sig. Dagens promenad är redan avklarad.
Alltså sätter jag mig vid datorn och reflekterar över den märkliga tid jag lever i, när en sån som jag hellre sitter och skriver ut i tomma luften än att t.ex. ringa mamma eller bjuda grannen på kaffe. Är det solipsistens perfekta önskedröm som besannats? Eller är det ett realiserat utopiskt samtal med likasinnade? Dessa och andra frågor dyker upp som små mörtar en klar sommarkväll, för att sedan förvinna igen, lika snabbt.
Jag förbereder en middag till ikväll. Det ska bli en klar consommè med små grönsaksfragment, en dansk rätt, vars namn inte görs rättvisa i skrift, med fläskfile, cognac och plommon. Till efterrätt en semifreddo med persikosmak. Det blir en tjejmiddag. Det låter fånigt på svenska. I Tyskland använder man gärna ordet Frau, alltså kvinna, för att beteckna personer av detta kön. Utan att det låter pompöst eller formellt.
Det var tänkt som uppmuntran för en väninna som hade bestämt sig för att avsluta sitt förhållande. När planerna för den här stöd- och klapp-på-ryggen-kvällen var klara, ångrade hon sig. Så nu firar vi väl helt enkelt vårens ankomst, fast den tydligen också fått kalla fötter och dragit sig tillbaka idag - snöflingor svävade i luften när jag på förmiddagen cyklade till vinaffären för att köpa några flaskor.
Så är det här i livet. Man vet inte vad som är rätt eller fel, ibland vet man inte ens vad man vill och vad man behöver mest. Så man kryssar mellan alla dessa hinder och klippor i sökandet efter öppet vatten. Ibland tittar man åt fel håll, in mot land. Kommer man ut på öppet vatten märker man att det är blåsigt och att sjön är hård. Det är ingen lätt sak att segla ut ensam på oceanen. Men känslan av att klara av det är oslagbar.
Nu tror jag degen har jäst klart…