Vår hormonbalans har normaliserats och vi kan med återkämpat lugn se att vi har gjort en del förenklade antaganden. I en värld full av sinnesintryck är det kanske ett under om så inte sker ibland.

Vi vill kritiskt anmärka att uttrycken ‘kulturmaffia’ och ‘kulturelit’ i förra inlägget användes på ett mycket subjektivt sätt. Det ena skulle framkalla negativa känslor, det andra positiva. När det i själva verket troligen handlar om ungefär samma slags människor.

Vi vill också kritiskt anmärka att det nog inte är dessa människor som spärrar utgivningen av icke-engelskspråkig litteratur. Det är helt enkelt så att det inom bokbranschen, precis som i alla andra branscher, finns en bottom-line. Och den består i att inte gå i konkurs.

Så sett är det väl förståeligt att ett förlag hellre ger ut Harry Potter än en obskyr ungersk kulturfilosof. Förståeligt, men därför inte glädjande. (Vi har tagit två extrema exempel.)

Vi vill också kritiskt anmärka, att det nog inte är något nytt under solen att det förhåller sig på detta sätt. Under helgen har vi med stor behållning dykt ned i den utmärka studien av Rüdiger Safranski med titeln Schiller oder die Erfindung des Deutschen Idealismus och där fastställt att Schiller också hade problem med att bli utgiven och tjäna något på sina tidiga verk. Han var faktiskt skyldig både den ena och andra en hel del kosing för skrifter han till slut gav ut i egenförlag och andra projekt som säkert var högintressanta men tyvärr inte bar sig.

Men vi envisas ändå med att se ett problem i bokutgivningsbiotopen - och vi vill försöka påtala detta på ett mindre förenklande sätt. Vi väljer, av pedagogiska skäl, att ta våra egna erfarenheter som felbar individ som utgångspunkt.

Populärkultur. Hollywood. Ni vet, allt det där man som intellektuell förväntas antingen förakta eller undersöka i diskursiva¹ doktorsavhandlingar.

Vi tycker om att gå på bio och se smala filmer, som t.ex. afganska dokumentärer om kvinnor i en by, judiska familjehistorier eller afrikanska upplysningsfilmer. Men ändå gör vi det sällan. Varför? Det är - kanske i led med nätverksteorin om starkare noder - som om de flitigt annonserade filmerna har en starkare magnetkraft. (Fast till stor del är det vår sambos fel som envisas med att dra med oss till filmer som vi annars hade förvägrat oss.) Vi går t.ex. och ser Spiderman, fast vi inte egentligen intresserar oss för seriefigurer. Vi går och ser Titanic, fast vi nästan kräks över det oerhörda patoset.

På samma sätt läser vi Harry Potter, fast vi redan i första bandet lade märke till att den är litterärt undermålig. Vi läser av samma skäl andra författare som vi egentligen föraktar.

Varför? Är vi på något undermedvetet, oroande sätt påverkade av alla de miljoner i reklambudget som synliggör dessa pekoraler? Eller är det så att vi helt enkelt bara vill ha lite kul, som vår tids mantra lyder? Men vi har ju inte odelat kul. Ja, ibland har vi det, får vi nog medge. Men att ha kul är ju inte meningen med livet.

Vi tror alltså att det finns ett slags dragkraft - om inte annat för att undvika alltför stor mental ansträngning efter en typisk arbetsvecka - som gör att bestsellers blir bestsellers och sedan i en självförstärkande krets fortsätter sprida sig över världen.

Men det finns ju också små fickor av intelligens, där oväntade och icke-klichèbelastade historier och verk kan skåda ljuset. Att odla de fickorna, ge dem så stort utrymme som möjligt, borde väl också vara en av de uppgifter som t.ex. ett förlag kan ha. Det är visserligen pinsamt och patetiskt, men vi säger det ändå: Konst är inte bara till för att tjäna pengar.

Det måste vara mycket svårt att finna balansen mellan finansiell bärkraft och konstnärligt anspråk. Särskilt i ett land med enbart 9 miljoner invånare.

Vi hoppas att vi nu har demonstrerat vår förståelse för vissa marknadsmekanismer utan att verka insmickrande.

¹ Ordet diskursiv får inte fattas i någon seriös analys, tycker vi.

En blogg ska ju vara lite provokativ. Dessutom lider vi idag av PMS-syndrom¹ i form av förhöjd aggressivitet.² I avsaknad av k-pist eller andra effektiva vapen måste vi alltså skjuta med tangentbordet.

I ett mail från ett av Sveriges största förlag får vi på vår naiva fråga om varför inga tyska romaner ges ut denna säsong svaret: Svenska läsarintressen, som förstås ligger förlaget varmt om hjärtat, ligger mer åt det svenska och anglosaxiska hållet. En rask genomblick av programmet visar att det faktiskt inte bara är tysk litteratur som drabbas av det kompakta ointresset. Även fransk, ungersk, italiensk, holländsk, rumänsk, bulgarisk, rysk, belgisk, ukrainsk, polsk, tjeckisk, kinesisk, indisk, pakistansk, iransk, egyptisk - - - - det är lättare att räkna upp de kulturkretsar som faktiskt figurerar i programmet. Skandinavisk, engelsk, amerikansk och kanske också irländsk eller australisk.

Vi undrar nu aggressivt om svenska läsare verkligen är så enkelriktade som vissa vill få oss att tro. Är det inte i själva verket så, och här blir vi retoriska, att det är den s.k. kulturmaffian i Sverige som bestämmer vad som ska in på listorna?

Det fanns en gång en kulturelit i Sverige som talade fler språk, översatte fransk, italiensk, grekisk och spansk diktning, även tysk förresten. De är döda eller pensionerade nu.

Vilka är ni som nu sitter i beslutsfattarstolarna?

En annan aggressiv undran är vad det är för mening med att översätta ett språk som nästan alla redan förstår? Man kan åtminstone förmoda att ganska många svenskar hellre läser engelsk litteratur i original.

Finns det ett samband mellan den desolata bildningsstandarden på svenska universitet (se t.ex. detta citat hos Steffanie och ett tidigare inlägg på denna blogg) och den enfald som råder i bokutgivningsbiotopen?

Man skulle alltså lika gärna kunna tala om den italienska gåtan, den ungerska gåtan, ja kanske t.o.m. om den franska gåtan. Den fråga som ställdes på Agamemnon (se första inlägget i denna serie) indikerade att frågeställarna är ute efter varför ingen populärkultur kommer från Tyskland. (Fast det till viss del inte stämmer.) Men i vårt resonemang kring populärkultur och kulturimperialism (ordet används helt utan värdeomdöme) kom vi fram till att det är imperiet som är den främsta generatorn av populärkultur. Vi vet alla hur en detektiv i Chicago känner, tänker och agerar. Hur många av oss vet hur en kontorsanställd i Budapest tänker? En bilmontör i Rüsselsheim? En polisman i Lille?

Varför är vi så fascinerade av den urbana amerikanska djungeln? Vad är det som gör Lyon, Dresden, Ravenna, Valencia och andra europeiska städer till icke-orter på vår inre karta?

Så här ser det ut i Quedlinburg.

Från Unescos världskulturarv i Tyskland.

Medan ett sprudlande kulturliv lever och frodas i Tyskland - se gärna Berlins programtidskrift TIP för en inblick - sitter människor bara några timmar bort och säger att Tyskland inte existerar på den kulturella kartan. Man skulle kunna gråta, men man skrattar hellre.

Nu ska vi dricka lite mer pepparmintste.
_______________________________________________

¹ Hemska tanke: Led August Strindberg av PMS?
² Visst är det en utmärkt ursäkt?

Steffanie har gjort en mycket intressant sammanfattning av Svante Weylers föredrag om det ojämna kulturflödet mellan Tyskland och Sverige. Ojämnt kulturflöde, synnerligen fin eufemism!

Det verkar som om Weyler har gjort ett flertal intressanta observationer, varav en del är nästan pinsamt avslöjande. T. ex. det här:

Svenskar har en von oben attityd gentemot tyskarna. “Snart kommer de förstå hur man ordnar ett bra sjukförsäkrings-, arbetslöshetsförsäkrings-, familjepolitiksystem und so weiter.

Faktum är att den underdånighet Steffanie refererar till nog är ganska utbredd. Tyskar i allmänhet tycker nog att de skandinaviska länderna har lyckats med sina sociala system, där de själv är fångna i en hopplös härva av kontroverser och stillastående. Jag har nog själv gjort mig skyldig till en hel del von oben uttalanden, utan att någonsin få på moppo för det. Men faktum är att sjukvården, för att ta ett exempel, fungerar bättre i Tyskland än i Sverige. Det existerar i princip inga vårdköer här, utom möjligen för organtransplantationer där inga organ finns att tillgå.

Men för att komma tillbaka till kulturen: Det är förstås ett komplext område. Jag tror fortfarande en del på min förklaringsmodell om imperiala och vasallkulturer, se primära tankar.

Men här kommer vi också in på ett drag i den svenska nationalkaraktär som inte är särskilt angenäm att påtala: Den inbillade överlägsenheten. Härnäst är det alltså läge för att vända på myntet och fråga sig varför Tyskland är en Bermudatriangel för svenskarna.

Idag ska vi ge oss i kast med en svår uppgift. Tysk litteratur. Det tidigare publicerade inlägget var nämligen både undvikande och ytligt till sin karaktär. Vi medger det och gör ett nytt försök.

Saken är nämligen den - och nu måste vi gå in lite på biografiska detaljer - att vi sällan läser nyutkommen tysk litteratur. Vi har alltså låtsats ha en aning om den, medan vi i själva verket inte har det, med undantag för… vissa undantag. Ofta har vi försökt läsa en bok och lagt undan den p.g.a. uttråkningssymptom såsom gäspningar och koncentrationssvårigheter. Samtidigt sitter vi i den obekväma positionen att gärna vilja vara positiva och förmedla en spännande och stimulerande bild av Tyskland.

Det behöver inte innebära att det inte finns nutida fängslande tysk litteratur. När allt kommer omkring kan vi inte veta allt. Och vi har en viss rätt, tycker vi, att efter flera års studier av den tyska litteraturen också läsa lite annat. Världen är stor, det finns många intressanta kulturkretsar att upptäcka.

Men vad är skrivande om inte sökande efter sanningen? Detta skulle Goethe inte ha hållit med om, så vitt vi vet, men det låter bra.

Den här inledningen skulle nu kunna fortsätta åt två olika håll (säkert fler, men vi nöjer oss med dem så länge). Ã… ena sidan skulle vi nu kunna gå igenom några av de tyska läsupplevelser som faktiskt har präglat oss. Ã… andra sidan skulle vi kunna gå in på nuläget och fundera över vad som utmärker vital, spännande och fängslande litteratur för att sedan fundera över implikationerna för den tyska nutidslitteraturen. Vi tror att vi vill koncentrera oss på det förstnämnda. Kanske återkommer vi till det sedan nämnda vid ett senare tillfälle.

Tyskspråkig litteratur som har präglat oss

Vi tror att vi måste börja med österrikare här, för det var faktiskt när vi började läsa första sidan i en roman skriven av en österrikisk författarinna som vi mycket tydligt greps av övertygelsen att detta skulle visa sig vara en av de allra bästa romaner vi någonsin läst. Intrycket höll i sig till sista sidan.

Vi talar här om romanen Malina av Ingeborg Bachmann. En sökning i Libris visar ingen svensk översättning. Det verkar bara finnas tre översatta titlar av henne, och det är dikter och noveller. Alltså inte heller de två andra romanfragmenten, Der Fall Franza och Requiem für Fanny Goldmann som tillsammans med Malina utgör det s.k. Todesarten-projektet¹ (oavslutat).

Malina är en komplext komponerad text som kan uttolkas både länge och variationsrikt. Jaget, en kvinnlig författare, genomlider en passionerad och smärtsam kärleksrelation med Ivan, en ständigt frånvarande karaktär, och lever i ett slags syskonrelation med Malina, den andre manlige karaktären. Malina är samtidigt jagets animus, en dubbelgångare som i slutänden överlever det kvinnliga jagets försvinnande. Litteraturvetare hänvisar till biografiska element: Bachmanns affär med Max Frisch och hennes vänskap med Hans-Werner Henze, den homosexuelle kompositör som hon tidvis bor tillsammans med (se även Briefe einer Freundschaft).

Tillsammans med de två romanfragmenten framkallar Malina bilden av ett skadat kvinnligt subjekt som slår huvudet blodigt mot en stenvägg. Det är ett modernt porträtt av ett melankoliskt jag, en melankoli som redan gått över gränsen till räddningslös depression. Det kvinnliga jaget väntar framför telefonen, som om den vore en navelsträng till livet. Men Ivan undandrar sig jagets längtan och kan inte infria någon sorts förhoppningar. Det är den bottenlösa, destruktiva kärleken som förstör jaget.

I Der Fall Franza är inte ens kärleken närvarande som krok att hänga upp sig på. Franza reser med sin bror till Egypten, där han hoppas att hennes sår, för honom inte helt förståeliga, ska läkas. Här möter vi för första gången en utopi, kanske den enda som Bachmann någonsin såg. Franza delar mat med en egyptisk familj. Alla äter ur samma skål med händerna. Franza ser en hotad värld, en svart värld som intas av de vita männen i sina skepp. Hon tillfrisknar men i samma moment faller hon ner i ett allt djupare mörker.

Malina som är den enda avslutade romanen av Bachmann är oerhört disciplinerad till sin form, samtidigt som den löper över alla breddar till innehållet. Ett mästerverk.

Andra österrikare, t. ex. Thomas Bernhard, har skrivit utifrån en liknande position, men i Bachmanns fall tillkommer könsperspektivet. Vi har tidigare gjort några noter² om W. G. Sebald, som visserligen inte är Österrikare, men från det djupaste Bayern.

Detta är några författare som vi räknar till de allra bästa. Spåren efter krig och civilisationsbankrutt går som en röd tråd genom deras verk. Hos Sebald mer direkt, hos Bernhard mer som en svag fläkt av förruttnelse i bakgrunden. Hos Bachmann förenar sig bankrutten med en redan inträffad, och hon själv är en ikon för depressiv kvinnlighet, på samma sätt som Virginia Woolf. Bachmann dog 1973 i Rom, troligen avdomnad av för många valium, bränd till döds av branden som utlöstes av cigaretten hon hade rökt i sängen. Hon hade då redan under en längre tid sjunkit ner allt mer i den sorts Weltschmerz som mycket känsliga naturer är så hotade av. En seismograf för maktens destruktiva krafter. Ett lackmuspapper för vår civilisations omänskliga kvaliteter.

Apropå första sidor i romaner; den första sidan i Thomas Bernhards Billigesser var också en upplevelse, fast av andra skäl. Den täcker sig nämligen nästan helt med den första meningen. Vi menar med det att den första meningen är lika lång, t.o.m. lite längre, än den första sidan. När vi betraktar vårt läseexemplar ser vi att vi varit tvungna att sätta små blyertsstreck mellan de enskilda satserna för att alls få någon ordning på det hela.

Vi minns också att vi troligen inspirerats mer av dylik syntax än vad som var nyttigt för oss när vi själva skrev våra uppsatser. Den förtjusande och gyllene Dr. Höpfner sade vid ett tillfälle till oss: Snälla Ni, Ni är inte Thomas Mann. Skriv korta meningar! Och rätt hade han i det.

Därmed avslutar vi betraktelsen för idag.

¹ Dödsarter
² Man måste scrolla, det finns ingen permalänk.

Testa om du bloggar ‘manligt’ eller ‘kvinnligt’ (texten måste vara på engelska)!

The Gender Genie räknar ord som and, but, not och liknande intetsägande (tror man) ifyllnadsord för att bedöma om en text är skriven av en kvinna eller man. Man undrar. Men det påstås fungera i ca 80% av fallen.

Jag fick ett klart manligt resultat för ett blogginlägg som jag själv nog inte hade bedömt som särskilt maskulint. But what do I know?

Female Score: 1362
Male Score: 2450

(Genom Agamemnon)

Nästa vecka kommer det sista bandet av sammanlagt tio (!) i Walter Kempowskis jätteprojekt Echolot ut.

Echolot - ekolod - en passande titel för denna djupdykning ner i historien. Kempowski har tidigare skrivit ett flertal romaner med lätt självbiografisk färgning, eller snarare utifrån sin bakgrund som barn i en borgerlig familj i Rostock under 30- och 40-talet (Tadellöser und Wolff, ett absurt men faktiskt humoristiskt familjeepos som även filmats) och sin fängelsetid i Bautzen som politisk fånge på 50-talet.

Echolot är däremot inget skönlitterärt projekt utan ett slags ‘written history’. För ca 25 år sedan sattte Kempowski in en annons i en tidning och bad om dagböcker och andra anteckningar från krigstiden. Gensvaret blev enormt - materialet har strömmat in och det har blivit till något av en livsuppgift för Kempowski, som nu är runt 75. Han har trots krasslig hälsa lyckats avsluta redigerandet och nu alltså gett ut det sista bandet som koncentrerar sig runt den 8 maj, då Berlin intogs av Sovjetarmèn. De andra banden behandlar tidpunkten för intåget i Ryssland, Stalingrad-belägringen och senare bombräderna över Dresden.

Texterna är förstås utvalda av Kempowski och visar upp en bild av stämningen i Tyskland kring denna tid.

Meine ganze Arbeit zielt darauf ab, unsere Schuld aufzuzeigen, skriver Kempowski. Hela mitt arbete går ut på att visa upp vår skuld.

Ich bin getrieben von der Vorstellung, ich müsste irgendwas wiedergutmachen. Ich weiß, es klingt groÃßpurig, aber meine Arbeit ist mir aufgetragen. Wenn ich noch drei, vier Jahre habe, kriege ich den letzten ,Echolotâ’eil über den Mai 1945 fertig. 12000 Seiten Rohmanuskript habe ich schon.

Jag drivs av föreställningen att jag måste gottgöra något. Jag vet att det låter överspänt, men mitt arbete är ett kall. Om jag får tre, fyra år till kan jag avsluta den sista Echolot-delen om maj 1945. Jag har redan 12000 sidor råmanus färdiga.

Han hann. Nu kan den hågade gräva ner sig i dessa tyska krigsdagböcker och få en mer direkt inblick i hur befolkningen tänkte. Det är säkert både skrämmande och informativt. Kan det finnas intresse för en svensk översättning?

Skamset inser vi, när vi kommit en bra bit in i Norbert Elias Ãœber den Prozess der Zivilisation (Teil 1), att vi har glömt, undervärderat - alltså icke insett vidden av den präglande borgerliga erfarenhet som bland annat ledde till Sturm und Drang-rörelsen sent 1700-tal.

Lite skamset, men inte förfärande, eftersom vi i samma andetag undrar hur mycket detta har med det moderna kulturlivet i Tyskland att göra. Vi undrar vidare i bakgrunden, medan vi skildrar huvudkomponenterna i det något elliptiska första stycket ovan.

Den borgerliga erfarenheten under tyskt 1700-tal och framåt

Jag vet inte hur bekanta svenska läsare är med det som i litteraturhistoriska kretsar gärna kallas den tyska misären. Sammanfattningsvis är det en känsla av maktlöshet inför den sociala verklighet man lever i. En inklämdhet mellan nödvändighetens ok och maktens tvång. Man kan varken upp eller ner, fram eller tillbaka.

Werther

Den känslan var senast i DDR:s slutskede synnerligen aktuell, framför allt tematiserad av Christa Wolf i hennes roman om författarna Günderode och Kleist i Kein Ort. Nirgends.¹ Det är lätt att förstå hur denna historiska projektion blir till en metafor för 80-talets DDR. Med detta vill vi säga att den tyska misären har varit en produktiv hållning fram till nyligen.

Tillbaka till 1700-talet.

Det 30-åriga kriget (där har vi det igen) hade reducerat befolkningen i de tyska staterna och hölll fast dem i relativ fattigdom jämfört med Frankrike. (Frankrike är den ständiga relationen, den stat som ibland som en spegelbild hålls upp framför det tyska intellektuella medvetandet.)

De tyska hoven var spridda över en massa furstedömen, de var små, fattiga och orienterade sig mot det franska hovet. Den tyska borgarklassen var utestängd från hovlivet, medan den i Frankrike hade möjligheter att komma sig upp och delta i det politiska livet.

För den tyska intelligentsian var hovet, politiken spärrade områden. Deras energi leddes därför in i icke-praktisk andlighet, Geistesleben. Universitet och kyrka var zoner för dessa borgerliga eliter.

Fastklämda mellan det obildade folket och den civiliserade adeln tog den borgerliga eliten avstånd från båda och propagerade en sannfärdig dygd, det verkligt bildade hjärtat. Bildning och kultur, verkligt vara, i motsats till höviskt uppträdande, sken, blev slagorden i den Sturm und Drang-rörelse som inledde den tyska moderna litteraturen.

Denna opposition mot det höviska, mot det förment franska förljugna civiliserade uppträdandet till förmån för ett slags autenticitet och öppenhet till varje pris är fortfarande mycket viktiga faktorer i de protestantiska delarna av Tyskland. Jag undantar de katolska, eftersom man inte får underskatta kulturskillnaderna mellan syd och nord.

Den tyska autenticitetsandan lever. Hur är det med den tyska misären? Inklämdheten? Maktlöshetskänslan? Jag tror det finns reservat kvar, men undrar om inte denna maktlöshet på något fissionsliknande sätt jag inte riktigt kan beskriva kom till sin implosionspunkt under det tredje riket. Där upplevde ju merparten av det tyska folket en plötslig berusande maktkänsla som regisserades mästerligt. Att sjukdomen sedan kom tillbaka under DDR:s murepok har jag redan nämnt. Möjligen är denna speciella tyska sjuka excorcerad nu.

¹Betyder: Ingen ort. Någonstans.