I dagarna kom äntligen lite mer information om hur man får tag på biljetter till VM. För första gången i sådana sammanhang kommer biljetterna att utrustas med ett litet chip - det s.k. radio frequency identification system. Den som vill ställa sig i kö för utlottningen av de runt 1,1 milj. biljetter som säljs fritt (27% av det sammanlagda amntalet) måste ange namn, adress och legitimationsnummer (här finns inga personnummer). Detta ska göra det omöjligt för svartabörsaffärer. Jag tippar att det också kommer att underlätta säkerhetskontroller, t.ex. om det skulle bli bråk vid något spel.

Electronic admission control
The 2006 FIFA World Cup OC is introducing a technological innovation related to stadium access control. In another first for the FIFA World Cup, admission to all matches in every stadium will be electronically controlled at turnstiles located at the entrance areas. The system is based on microchip technology built into each one of the 3.2 million tickets.
The ticket incorporates a wafer-thin chip which can be read from a distance of around 10 centimetres at the entrance turnstile. Tickets will be printed bearing the name of the purchaser.

The chip technology means 2006 FIFA World Cup tickets offer a number of advantages as a personal and fundamentally non-transferable document.

RFID kommer alltså att testas i en stor aktion. Jag är inte säker på var teknologin redan har använts, men detta verkar vara ett större genombrott (om det fungerar).

Som den teknotaliban jag är oroar jag mig förstås. När de stora affärskedjorna börjar klistra chips på alla produkter, skippar sina kassabiträden och läser in hela varuvagnar direkt utan att det märks är det inte svårt att räkna ut vilka oerhörda perspektiv som öppnas med denna teknologi.

Tillsammans med mobiltelefonin kan man tänka sig följande scenarier:

Jag handlar ofta på den stora klädkedjan A&B. Chipsen på kläderna jag köper är insydda i sömmarna. A&B kan följa plaggets väg och se var det lönar sig att sätta upp plakat.

Min mobiltelefon reagerar på chip som sitter på stan. När jag går förbi A&B får jag en SMS med rabatterbjudanden.

Ett insytt chip ger signal när en A&B-tröja är äldre än ett år. Jag får en SMS med tips om en ny tröja.

Nyfiken: Har någon typ av demokratisk beslutsprocess ägt rum i detta sammanhang? Vad säger EU?

Vi vänder oss nu till det spännande området tysk litteratur.

Vi börjar med att konstatera, att den enda tyskspråkiga roman som ligger på topplistan i Sverige är Elfriede Jelineks Pianolärarinnan, nämligen plats 12 i februari 2005. Och varför den ligger där är inte svårt att räkna ut.

Nu måste det ju inte vara något tecken på dålig kvalitet att det inte finns fler tyskspråkiga författare på listan, vilket man inser om man betraktar titlarna som ligger före.

Googlar man “tysk litteratur i Sverige” får man upp följande intressanta analys av Bärbel Westphal. Mycket riktigt pekar hon på två avgörande anledningar till det magra utbudet av tysk litteratur i bokhandeln:

En anledning är att svensk bokhandel har ovanan att gallra ut böcker efter bara ett par år för att skicka dem till papperskvarnen. Det är inte bra för inhemsk litteratur och ännu mera ödesdigert för den utländska som behöver lite längre tid på sig att bli uppmärksammad av den vanlige bokköparen. Ett annat skäl är att tyskspråkig litteratur överhuvudtaget inte prioriteras av svenska förlag.

Vi håller med om utgallringstendensen. När vi besöker svenska bokhandlar irriteras vi ofta över att det bara går att få tag på nyutkommna böcker - även svenska klassiker drabbas av denna hyllpolitik.

På biblioteken ser det annorlunda ut konstaterar hon.

En biblioteksundersökning från 1985 delade in böcker i tre grupper: klassiker, kvalitetslitteratur och underhållningslitteratur. Undersökningen visade att av andelen tysk litteratur som lånas ut är 61,4% s.k. kvalitetslitteratur, jämfört med engelskans 19,3% och 31,5% för franskan. För den svenska litteraturens del är motsvarande siffra 43%.

OK, det var 1985. Men det tyska boklandskapet är inte alls magrare sedan dess, snarare tvärtom.

Här är en liten subjektiv lista på intressanta tyska författare som fortfarande lever och troligen inte är översatta till svenska.

Irina Liebmann
Julia Zeh
Antje Ravic Strubel
Monika Maron
Thomas Brussig
Jens Sparschuh
Julia Franck
Michael Lentz

och så vidare. Detta är några av de yngre förmågorna. Jag roade mig med att googla dem på engelska. För er som läser tyska finns det förstås mer material.

Några bra ställen för information om tysk litteratur på engelska har utkristalliserat sig:

New Books in German

Goetheinstitutet i USA

Ã…terigen tvingas vi konstatera att bermudasyndromet inte beror på bristande tyskt utbud. Vi ska återkomma lite mer till litteraturens värld vid ett senare tillfälle.

Vi dyker nu in lite i empirin för att inte trötta ut våra läsare. Som filmfantaster tänkte vi börja med att kika lite på tysk filmindustri.

Som ni säkert vet var tysk filmindustri tidigt ute med filmer som Nosferatu, Dr Caligaris Kabinett och andra noirmästerverk. Men hur många vet att det var i Berlin som den allra första filmföreställningen ägde rum?

Although the first paid public showing of a movie is generally credited to the Lumière brothers in Paris in December 1895, the world’s first public demonstration of moving pictures took place in Berlin almost two months earlier. But German inventor Max Skladanowsky’s “Bioscop” would prove to be impractical for widespread use. Nevertheless, Berlin soon became the center of Germany’s fledgling film industry, and by 1905 there were 16 movie theaters in the city.

En lista på de viktigaste tyska filmerna ur filmhistorien (för mer fakta, klicka på varje titel).

Gotheinstitutet har en del bra artiklar om filmlandskapet i Tyskland. Värt att notera är förstås att två av de största globala biljettförsäljarna, nämligen The Day after Tomorrow och Troy, är regisserade av tyskar (fast vi helst skulle vilja glömma båda filmerna). German Film Services är ansvarigt för internationell marknadsföring av tysk film.

Här kan vi se att andelen tysk film som visas i Tyskland har stigit lätt, samtidigt som andelen amerikansk film har sjunkit. Hur ser det då ut i Europa?

I The Ups and Downs of the European Cinema finns en statistiskt belagd analys av europeisk film i stort, på nationella och internationella marknaden. Vi tycker att följande citat bäst belyser situationen:

The European film industry is suffering because of two related trends: a steady decline in the market share of films in their own national market and poor distribution of films outside their national market.

Frankrike lyckas bäst med att exportera film till andra länder, inom och utom EU. Storbritannien har haft ett antal stora hits, framförallt samproduktioner med USA. De nordiska länderna är inga stora exportörer, däremot konsumerar man mycket mer inhemsk film än i de stora EU-länderna. Ofta slår en stor succe igenom tydligt i statistiken, vilket tyder på stora ojämnheter och ett ganska fragmentariskt produktionslandskap. Det produceras mycket färre filmer i Tyskland än i andra jämförbara europeiska länder.

Tyska filmhits på tyska biografer:

2003
Plats 3: Goodbye Lenin!
Plats 10: Das Wunder von Bern
Plats 16: Luther

2002
Plats 18: Bibbi Blocksberg

2001
Plats 1: Der Schuh des Manitu
Plats 16: Die fabelhafte Welt der Amelie (Samprod FR)
Plats 18: Der kleine Eisbär

2000
Plats 15: Anatomie

På den tyska listan t.ex. följande bra filmer:

2003
ROSENSTRASSE

2002
NIRGENDWO IN AFRIKA
WAS TUN, WENN’S BRENNT ?
HALBE TREPPE

2001
INNERE SICHERHEIT, DIE
BERLIN IS IN GERMANY

2000
Sonnenallee
Buena Vista Social Club

Vi ser att Göteborgs filmfestival kommer att visa 26 tyska filmer. Vi vill särskilt rekommendera: AGNES AND HIS BROTHERS (AGNES UND SEINE BRUEDER) by Oskar Roehler, and THE EDUKATORS (DIE FETTEN JAHRE SIND VORBEI) by Hans Weingartner.

Innan vi går vilse i empirin är det dags att ta en liten utvärdering. Helt klart är det svårt att konkurrera med den amerikanska filmindustrin. Naturligtvis är språkbarriären ett faktum för all europeisk film, förutom den brittiska. Det finns ganska gott om statliga och andra filmsubventioner i Tyskland (fast här verkar Frankrike vara mästare). Kort sagt, det finns plus och det finns minus. Vi är inga experter på de ekonomiska betingelserna. Men vi undrar om det inte är så att ekonomin är sekundär och kreativiteten primär. En låg budget måste inte förhindra kvalitet - ibland kan det vara tvärtom. Så hur är det med den här primära impulsen?

Det är förstås mycket svårt att beskriva sådana förlopp. Vi försöker ändå. Tittar man på tysk film från de senaste 4-5 åren märker man att den landat i verkligheten. 80- och 90-talet präglades av dumma relationskomedier bland de rika och lyckliga. Sedan München avlöstes av Berlin som kulturhuvudstad har det skett en förskjutning i vad som skildras. Även ett generationsskifte har skett. Provinsen börjar också dyka upp i större produktioner, t.ex. Schultze Gets the Blues, Lichter, Halbe Treppe och Liegen lernen.

Gegen die Wand
Fatih Akin 2004

Die innere Sicherheit är en intressant film om dottern till två RAF-medlemmar som lever under jorden. Was tun wenn’s brennt är en sjyst actionkomedi om en grupp f.d. husockupanter som när en bomb utlöses 20 år för sent blir föremål för polisens uppmärksamhet igen. Gegen die Wand är en mycket bra film från den turkiska communityn. Sådana teman är intressanta och speglar åtminstone en del av den tyska realiteten. Så det beror inte på bristande kvalitet om ny tysk film inte lyckas slå utomlands. Det måste ha med distributionen och/eller intresset utomlands att göra. Vi förmodar att distributionen bär en stor del av ansvaret, kanske också faktorer som vi inte känner till eller kan bedöma (exempelvis tv-licenser i samband med samproduktioner och liknande vi läst om under vårt surfande).

Vi återkommer med mer.

Intervju med Gerhard Richter apropos War Cut.

How could one be in this world without feeling dismayed by it? Even if one paints flowers and gingerbread.

I certainly don’t think the war is unnecessary. Otherwise it wouldn’t happen. And we are certainly far from being able to do without wars.

Form is all we have to help us cope with fundamentally chaotic facts and assaults.

Vi måste erkänna att vi har funderat rätt mycket på det här Bermudasyndromet. På väg mellan S-Bahn och buss, mellan buss och hem, till och med medan vi borstat tänderna.

Problemet är ett komplext sådant. För att underlätta empirin vill vi därför försöka skissera upp ett antal linjer, skärningspunkter, överlappningar, perspektiviska befintligheter etc.

En möjlig distinktion vore tid och rum.

Tid
Vi vill ställa upp en hypotes (den kommer att visa sig nyttig för vidare överläggningar). Tid är något som existerar på ett subjektivt och ett intersubjektivt plan. Just det. Vad menar vi med det? Vi måste själva fundera en stund till, innan vi kan precisera oss.

Det är förbindelsen mellan kultur (vad det nu kan vara) och tid (dito) som intresserar oss här. Ett land påstås alltså så att säga vara ‘ur tiden’, ha glidit ut ur det vi kallar relevant samtida diskurs. (Ja, vi kallar det normalt inte så, men en del skulle kanske det). Man undrar förstås vem som bestämmer vad som är relevant och vad som är samtida.

För att ta ett konkret exempel. Bristen på popgrupper som sjunger på engelska. Ställ det mot exempelvis symfoniorkestrar, som kanske kreativt arbetar för fullt med att tolka, omtolka och vidaretolka klassiska och moderna kompositörer. Varför är det ena relevant och det andra inte? Vi låter frågan hänga hjälplöst i luften ett tag och försöker under tiden hitta det där citatet som vi läste för några veckor sedan.

ett ögonblick…

Vi hittar det förstås inte utan måste citera ur minnet, detta såll:

Timothy Garton Ash sade eller skrev någonstans att han under sin tid i Östtyskland lade märke till en snarast förmodern inställning till kultur. Eftersom det moderna konsumtionssamhället aldrig gjort sitt intåg hade man ett mer omedelbart förhållande till klassikerna och levde helt enkelt i en annan tid.

Vi vill påpeka att vi har gjort liknande erfarenheter i Östberlin. Det är till och med en anledning till att vi alls stannat kvar där och inte mer än flyktigt funderat på att slå oss ner i västdelen av stan. Den här underströmmen av förmodern tidskänsla är mycket angenäm. (Ni som följde debatten om presentpapper på Living in Germany i somras gör kanske kopplingen att det inte bara handlar om finkultur.) Vi ska se om den inte har en större betydelse än bara som en liten rest, en residual som är på väg att slukas upp av det segerrika konsumtionssamhället. (Var förvissade om att vi inte glömt Västtyskland.)

Vi tar här ett djärvt hopp till något som i Tyskland kallas der deutsche Sonderweg¹.

(I enlighet med vår tro att det inte går att dra några entydiga linjer mellan tid och rum glider vi nu även in i rumsliga begreppsvärldar, fast rubriken fortfarande lyder ‘tid’.)

Der deutsche Sonderweg kanske snabbt kan beskrivas som ett slags modell som propagerar eller beskriver Tyskland som ett land med unik ställning och roll i Europa, alltså väsenskilt från Frankrike och England, samt förstås Ryssland. Det syns redan här att det är på gott och ont. Några exempel på denna Sonderweg är:

Humboldt-Universität zu Berlin

Det universitära systemet som det växte fram under 1800-talet med universalistiska anspråk - till skillnad från de elitära hos de västliga grannarna. USA kopierade senare denna modell. Viktiga figurer: Bröderna Humboldt.

Det misslyckade försöket att uppnå kolonialmakt i samma utsträckning som de västliga grannländerna. Kongokonferensen. (Det kan nog inte understrykas tillräckligt, hur viktigt och ödesdigert detta misslyckande skulle bli för den senare utvecklingen. Se Hitler.)

Det tyska lapptäcket, eller småstateriet, som länge bromsade centralistiska och stornationalistiska projekt. Ännu idag märkbart i den tyska federalismen (och byråkratin).

Ett slags djupt liggande kulturell åskådning, som visar lätt misstänksamhet mot allt anglosaxiskt, romanskt och slaviskt. Kan vara på både gott och ont. Geografiskt sett kanske fullt naturligt, inklämt mellan dessa kultursfärer och i sig en stor språkgemenskap.

Alexander von Humboldt
(1769-1859)

Denna Sonderweg, som förstås övergavs officiellt 1945, dyker upp då och då i modern politisk debatt som ett gammalt spöke, nyligen som konservativ kritik mot politiker som inte lika kritiklöst upprätthåller det transatlantiska samarbetet som tidigare (läs Fischer/Schröder). Och frågan är återigen, efter murens fall, efter upplösningen av Warsawapakten, om Tyskland får lov att beträda en Sonderweg som är åtminstone en aning vid sidan om, i analogi med Frankrike och England.

Detta har fört ganska långt, kanske lite för långt. Men vi ska nog få ihop det till slut.

Först måste vi ta ett hopp till, nämligen till begreppet imperium. Oseriöst och snabbt menar vi då en politisk makt som dominerar sin tid. Som vi vet är USA vår tids imperium. Vi förutsätter helt enkelt att det är så, påstår sedan att politisk makt medför kulturell makt, det vill säga makten att definiera hur och vad som skildras, i vilket tempo, med vilka medel och förstås av vem. Grovt sagt är det populärkulturen som bäst beskriver detta.

Vi undrar då vad som händer med kulturella makter som tidigare haft mer att säga till om när de övervinns av nya makter? En viss chauvinism dröjer sig säkert kvar. Minnet av svunna tider, klassicismer som utgått från den egna nationens kloka huvuden men nu långsamt blir museala och irrelevanta, sett ur popkulturens perspektiv. (Observera att vi här inte vill dra några skiljelinjer mellan pop och högkultur. Vi tror att de smälter samman och befruktar varann på olika sätt som är för komplexa för att ta upp här. Populärkultur här snarare i sammanhanget kultur som “alla” känner till och kan relatera till.)

Hela Europa vandrar förstås den vägen, inte bara Tyskland. Men det finns länder som av olika skäl klarat av att förskaffa sig ett slags vasallposition, Sverige bland andra. (Betingat bl.a. av storleken, som är liten, och av den traditionella insikten att ingen förstår en på ens modersmål utom den egna lilla befolkningen.) England intar förstås en särställning som kulturellt frö till det nuvarande imperiet. I sådana länder lyckas man tolka den imperiala popkulturen mycket bättre och svarar med egna, ibland originella versioner, som flyter in i den imperiala mainstream där det inte spelar någon roll varifrån man kommer. Lingua franca etc. Och att då envisas med att vilja kommunicera på icke-imperialt språk kan bara betyda ett: Försvinnande i försänkningen i alla internationella sammanhang.

Rum
Tysklands läge ska inte underskattas som förklaringsfragment till Bermudasyndromet. Det ligger en bit österut, sedan 1990 ännu längre österut. Och inte vid Medelhavet. Detta är bekant, men ibland kan skenbart enkla fakta vara intressanta att titta på. Så. Tyskland ligger alltså i skärningspunkten mellan öst och väst, nord och syd. Vatten begränsar landet i norr och väst, i söder snarast berg och i öster egentligen mest politiska fakta. Det var förstås därför Hitler beslöt sig för att breda ut sig österut. Enorma quasiasiatiska landmassor ligger öster om gränsen och där talas språk som är ännu mindre bekanta i den västliga världen. Vart vänder man sig då, om man är intresserad av sin omvärld? Ja, det finns flera håll att vända sig åt i Tyskland. Varför just mot den anglosaxiska världen? I Tyskland översätts mer böcker från skandinaviska, slaviska och romanska språk än (men detta är en gissning) någon annanstans. Vi skulle åtminstone tro det. Dessa kulturer är dock ännu mindre popkulturella, åtminstone till större del. Däremot kan man i Tyskland följa en informerad och ganska europeisk debatt, i högre utsträckning europeisk än den svenska kulturdebatten.

Vi tror att det räcker för idag. Och vill påpeka att empirin fortfarande följer.

¹ Den tyska vägen, eller bokstavligt den tyska särskilda vägen. Googlandet ger inget snabbt svar på var eller av vem det först användes, men vi understryker att dess utbredning och konnotationer skulle kunna fylla minst en bok. Med andra ord, det är ett populärt uttryck som betyder nästan vad som helst och inte är bundet till en särskild historisk fas. En författare vill se ursprunget till den tyska vägen redan hos Martin Luther.

Tack vare Errata har vi upptäckt Agamemnon, en intelligent och mångsidig nättidskrift. (Vad är tanken bakom alla dessa antikviserande namn?) Bland artiklarna råkade vi stöta på den här, som slagartigt gjorde det klart för oss, att detta är…. trumvirvel…..en mission för undertecknad.

Den tyska gåtan. Vari består den alltså?

Inte i
- vad som egentligen döljer sig i en Jägerschnitzel;
- varför så många tyska män bär mustasch;
- vem den där Anton egentligen är;
- hur genitiv konstrueras, och, för att vara mer relevant, varför

eller liknande. Utan - och vi citerar här Agamemnon och några av läsarbreven:

Det är någonting konstigt med Tyskland. Landet har EU:s största befolkning på över 80 miljoner, det ligger mitt i centrum av Europa, och det hörs inte av alls. Som alla andra vanliga länder borde det bidra med musik, film, serier, litteratur och så vidare, men från Tyskland kommer ingenting. Det är som om det skulle ligga en bermudatriangel mitt i Europa. Ett tomrum mellan Frankrike och Polen, mellan Danmark och Italien.

Läsarbrevens tippningar:

Som en första ledtråd – tyskarna lider av ett språkhandikapp. [...]
Tyskarna talar nämligen inte speciellt bra engelska själva heller, eftersom allting finns i översättning. Man behöver nästan aldrig läsa en bok på engelska, än mindre se en film med engelskt tal. Untertiteln – textning på film – är något närmast obskyrt. “Man kan väl inte läsa samtidigt som man ser filmen, det blir ju så störande!”

Tysk pop lever och mår bra. Tyvärr är den i mångt och mycket just tysk. Tysktalande, tysksjungande.

Det ämne du aktualiserat är faktiskt något av en total kulturvetenskaplig gåta. Den gåtan är värd intensiv och seriös debatt samt studium och forskning av professionella kultur- och samhällsvetare.

Och det är här, i det sista stycket, som vår mission klart framträder. En intensiv och seriös debatt, det är vad vi ska försöka föra här.

Innan vi gör det, för en seriös debatt alltså, vill vi först kommentera några av citaten ovan. För det första. Möjligen kan Tyskland kännas som en Bermudatriangel när man befinner sig någon annanstans än just där, i Tyskland alltså. Befinner man sig däremot i Tyskland är den beteckningen i sig gåtfull. Men vi ska inte gå in i en metadiskussion, utan hålla oss till vår ursprungliga mission. Som alltså lyder vari består den tyska gåtan utanför Tyskland. Bara för att precisera det en aning.

Angående engelskan contra tyskan får vi hålla med läsaren som påpekar att dubbandet är en osed. Undertecknad har i många år fört ett slags privatkampanj mot dubbandet, men tyvärr har uppslutningen inte varit den önskvärda. Sedan dvd:n kom har problemet tack och lov förminskats. Men ändå. (Här i detta sammanhang finns det en del kuriositeter som vi kanske återkommer till vid tillfälle).

Vi tänkte nu, innan vi går in i den empiriska fasen, kasta fram ett antal förmodanden, helt utan annan täckning än vår intuitiva känsla - Bauchgefühl*, som tyskarna säger.

Glöm det där med andra världskriget och Hitler. Det är inte anledningen till Bermudasyndromet (vi kallar det i fortsättningen så).

- OK, språket. Vi tror det har en viss relevans. Förr var det vanligt att svenskar lärde sig tyska. Nu verkar det vara på nedåtgående. Vi noterar det lite vagt, eftersom vi annars riskerar ett cirkelresonemang.

- Tyskarna själva. Och politik. Av större vikt för det här navelskådarscenariot skulle vi förmoda är återföreningen. (Ã…terigen: Glöm Hitler!) Under hur många år var man inte upptagen med att gräva upp Stasiakter, avslöja IM:s och rent allmänt titta bakåt. Vi har tidigare redogjort för detta och anser att det i sig var en viktig process. Den ledde dock möjligen till att man hängav sig åt diskussioner och kulturellt arbete som var intressant bara för en själv, medan omvärlden sakta tappade intresset och började ägna sig åt mer aktuella problem. Vi tror, vilket vi också redogjort för tidigare, fast vi inte hittar länken längre, att denna Aufarbeitung** ledde till att man inte riktigt var redo för globala och neoliberala hot och möjligheter utan levde kvar i en 70-talsvärld. Eller kanske 80-talsvärld. Vilket som.

- Allmänna, fullständigt irrationella trender. Vem ansvarar för att vissa saker plötsligt blir moderna, medan andra blir omoderna? Varför är Trondheim plötsligt en innestad med massor av coola band? Varför är inte Essen i samma utsträckning coolt? Vi tror att en del av dessa fenomen bara händer, utan att man kan förklara det på annat sätt än att, tja, det var den där snubben som började med att sitta och plinka på sin gitarr på nåt cafè, sedan förälskade sig någon smart rödhårig tjej i honom och sedan.. ja, ni förstår.

- Till sist vill vi undra om det inte är så att svenskarna har missat något. Ta Berlin. Här finns ett rätt stort antal coola människor från andra länder. Vi vill i förbigående nämna Jeffrey Eugenides, författaren till Middlesex, som lever här sedan ett antal år (fast vi inser att han är lite establishment), och ska försöka nämna fler allteftersom empirin fortskrider. Berlin är fortfarande så coolt att många inte ens förstår riktigt HUR coolt. Det kan vara en del av problemet.

Till allra sist vill vi uppmana våra få läsare att gärna kommentera och dela med sig av sina eventuella erfarenheter, förmodanden och trauman (i detta sammanhang). Det senare skulle vi se fram emot särskilt.

Ett litet tips för dem som kan lyssna på radio på nätet: Den bästa radiostationen i Berlin, och vi tvekar inte att säga, därmed i Tyskland, är Radio Eins. Intressant nog visar deras spellista upp ganska få tyska band denna veckan, men det kan ju ändra på sig.

Die Radio EINS Top 25
ermittelt am Montag, 17. Januar, für vergangene Woche

* Magkänsla

** Upparbetning

Ich sprach

Da ward auch dem Dümmsten klar,
daÃßich nicht der Heiland war.

Robert Gernhardt