Usch ja, nu har det varit tunt med inlägg på det här stället. Agnes skäms lite för att hon varit så letargisk och ointresserad av att meddela sina senaste insikter och undringar, men hennes ursäkt är att livet tog över ett tag.
Idag är min sista arbetsdag för i år. Hur kan man summera detsamma i bloggtermer? I januari började jag blogga, mest av nyfikenhet. Sedan inträdde den första smekmånadsperioden, tekniska svårigheter och landvinningar tills jag bytte plattform. Efter ett halvår kände jag mig lite missnöjd med min blogg och beslöt mig för att skriva mindre. Sedan har det gått i vågor och jag misstänker att det kommer att hålla i sig. Jag ägnar mig visserligen kontinuerligt åt skrivande, men på papper. Riktigt skrivande, som jag envisas med att kalla det, trots bloggboomen.
Det är en vacker vinterdag i Berlin idag. Det har snöat en aning och temperaturen har ännu inte stigit så pass att töet sätter in. I övermorgon beger vi oss till Stockholm för att fira jul i familjens hägn. Sedan blir det nyårsfirande vid Östersjön, på tyska sidan. Jag längtar efter havet. Jag längtar efter lugn och ro. Jag längtar efter frisk luft och ljus. Jag längtar efter mina nya brorsbarn. För att inte nämna böcker - jag vill vältra mig i böcker dessa nästan två veckor som ligger framför mig som en oas i halvtid, innan vi kommer över på andra sidan och solen är på väg tillbaka.
Det blir sommar igen, inte snart, men säkert. Den mörka tiden håller i sig ännu några månader, den period när man går runt inpackad i dunjacka och mössa och hungrar efter en varm vind mot huden, eller solstrålars beröring som påminner om att det finns en kropp därinne och inte bara en hjärna.
Det blir ett nytt år igen. Vem vet vad det för med sig. Jag är pessimistisk på det globala planet, men på det privata är jag hoppfull. Att på något sätt styra runt alla hinder, problem, all otillräcklig ekonomisk tillväxt, alla militära hot - och hitta den där platsen bortom, den plats där de människor finns som är viktiga för mig, den plats där poesin föds, ideerna och skönheten. Den plats varifrån världen låter sig betraktas med öppen blick utan ideologi och utan utopiska drömmar, men med intresse och medkänsla och vrede där det är berättigat. Den tröttsamma vreden som sliter ut en, men är nödvändig för att hålla sig levande. Jag hoppas att jag orkar hålla min blick öppen och ändå inte förtvivla.
God Jul allihop och sköt om er. Vi ses nästa år.