Som en kommentar till mina tankar kring den franska nationalstaten och den bild (säkert idealiserad) jag har av den, här en liten notis från dagens Die Zeit (pappersupplagan):

I teorin är vår republikanska modell universell, generös och underbar, men i praktiken har den visat sig vara arrogant, urlakad och utestängande.

Jean-Louis Borloo, fransk minister för arbete och social integration om problemen med integrationen av muslimska invandrare i Västeuropa.

Jag har haft så mycket att göra de senaste veckorna att jag bara tidvis hunnit notera viktiga världshändelser. T.ex. Arafats död i Paris, dit jag förresten åkte redan samma kväll, dock helt utan inbördes sammanhang. Paris, ja, som ju är en metropol av helt andra mått än Berlin, det måste jag nu medge efter den aktualiserade blick jag fick över helgen. För att lätt travestera Mr Bean, it was big, very big (ur den himla dåliga långfilmen om det demolerade konstverket). Mycket människor, långa gator och fulla tunnelbanetåg. Det är så lugnt och skönt här i Berlin i jämförelse.

Men för att kanske göra en mer anspråksfull betraktelse; intressant var också kontrasten mellan huvudstäderna i så måtto att Paris är sätet för en i princip obruten makt - jag menar då inte som världsmakt utan som ett land där den militära och politiska traditionen inte diskrediterats så grundläggande som i Tyskland. Bara ett enkelt exempel. Vart man än går, på Champs-Elysèe eller i något litet Montparnasse-kvarter, här och var sitter minnesplaketter som erinrar om någon rèsistancekämpe som fallit just där (eller för att säga det direkt: blivit skjuten av en tysk soldat). Vid sidan om alltid en blombukett, färsk inlindad i plast. I Berlin erinrar plaketterna från samma tid om människor som tagits av daga av sin egen regering. Svårt är det också att i Berlin föreställa sig ett ställe som Invaliddomen, detta grandiosa militärmonument.

Jag sände ett litet mentalt tack till Helmut Kohl (det händer faktiskt), som såg till att sno idèn till den vackra underjordiska vestibulen vid Louvren, när han gav I. M. Pei uppdraget att designa tillbyggnaden till det Tyska Historiska Musèet (litet vid sidan av Unter den Linden). Den blev klar för bara några år sedan och utstrålar samma eleganta lätthet som den i Paris. Jag hoppas däremot inte att någon kommer på idèn att göra detsamma med Mitterrands Nationalbibliothek, som mest gör den stackars besökaren trött och fotöm.

Men han, alltså Mitterrand, eller för den delen Chirac, skulle aldrig ha kommit på den gnetna idèn att förlägga en nationaldag till en söndag. Alltid. Det förslaget kom för några veckor sedan. Jag minns så väl den kvällen. Vi satt framför tv:n och jag tror att Bush just hade proklamerats till valvinnare. Sedan rapporterades Schröders förslag att den 3 oktober, som just detta år infallit på en söndag, i fortsättningen ska firas just då, den första söndagen i oktober. Vare sig det är den 3 eller ej. Tydligen har man i år blivit girig av alla de extra miljoner som influtit i statskassan i och med denna reducerade helgdag. Vi satt där och blev arga, mycket arga (the news overall were not good). Vi var inte de enda, förslaget drogs tillbaka bara några dagar senare av en sur och stött Schröder, som inte ens hade brytt sig om att konferera med sin koalitionspartner innan (jag tror visst de fick en sms), eller med bundesspresidenten, som är den person eller snarare det ämbete som i sådana fall bör konsulteras direkt och utan omvägar. Men det utlöste förstås en lavin av tidningsartiklar och kommentarer som fördömde Schröders (och Eichels) brist på politisk instinkt och värdighet gentemot nationaldagens anda. Så kan det gå när enbart ekonomiska intressen regerar. Man kan inte tänka sig att något liknande skulle kunna ske med den 14 juli. Blotta tanken!

Och apropå ekonomi, i Paris vimlade det av gatusopare, parkvakter och gatupolis, åtminstone i innerstan. Tydligen ger man högaktningsfullt katten i att balansera budgeten genom att skära ner på statsanställda i de lägre kasterna. Bravo, säger jag, och tycker att detsamma borde appliceras här. (Senaten i Berlin är visst på väg att återinföra någon slags gatukontor med motsvarande personal, men det har jag bara hört ryktesvägen).

För övrigt stämmer det inte alls att parisarna är otrevliga. Jag har aldrig blivit frågad så ofta om jag behöver hjälp. Och jag ser ofta förvirrad ut, så det är inte anledningen.

Den nionde november i Tyskland. Vi minns idag två händelser - den ena markerar en diktaturs början och mordet på miljoner europeiska medborgare, varav de flesta var judar, den andra en diktaturs fall och återföreningen av de två tyska staterna.

Natten mot den tionde november, som vi alla vet, begav sig nazistisk mobb ut på gator runt om i Tyskland och slog sönder skyltfönster till affärer ägda av judar, tände eld på synagogor och terroriserade den judiska befolkningen. Att minnas kristallnatten idag innebär att inte glömma följande: Även i en demokrati, i ett land som är berömt för sin humanistiska kulturtradition, kan det folk som politiker så gärna litar till i sina valtal välja en diktatur - frivilligt - och med stor entusiasm attackera den syndabock som verkar lämpad för tillfället. Judar har förstås spelat den rollen i evinnerliga tider.

Den senare nionde november, idag femton år sedan, visar den andra sidan av dagens Tyskland. Ett tillfälle att glädja sig, trots den höga arbetslösheten i öst, trots alla ekonomiska problem, trots allt. När man ser bilderna av murens fall är det svårt att inte bli tårögd. Det finns sådana definierande moment i historien, moment som är en symbol för den omvälvning som kommer, vilken snarare utgörs av dokument, lagändringar, territoriella förskjutningar. Men bilderna av en mur som plötsligt blivit fullständigt överflödig, vakter som orörliga ser på medan människomassan igonerar dem, det är bilder som stannar på näthinnan.

I dagens DN skriver alltså Jens Christian Brandt föga förvånansvärt om denna 15-årsdag, desto mer förvånande är det han funnit. Sverige stod pinsamt berört vid tanken på att det trygga status quo nu stördes. Ja, att det fanns stora likheter mellan Sverige och DDR har jag fastställt många gånger under min tid här, men detta var ändå chockerande. Jag kan inte minnas rapporteringen, bara att jag personligen kände stor glädje och plötsligt mindes att det ju finns länder öster om BRD.

Att sedan de som tog särskilt stora risker under dessa dagar och även i oktober då DDRs 40-årsdag firades med en soirè i Republikpalatset, knappast har haft mycket att vinna på det efter återföreningen är kanske logiskt. (Tidigare tematiserat.)

Den sjunde oktober demonstrerade tusentals människor mot DDR-regeringen, i hoppet om att Gorbatjovs närvaro skulle skydda dem från repressalier. Tyvärr försvann han tidigt från soirèn och framemot kvällen började polisstyrkorna slå ner de fredligt protesterande människorna, med flera hundra skadade och arresterade som resultat. Det var inte alls klart hur detta skulle sluta. Var och en som befann sig där tog en stor personlig risk.

Som Imre Kertèsz konstaterar angående de ungerska intellektuella, som försvunnit på liknande sätt efter revolutionen:

Die anderen, die armen Intellektuellen blieben in ihrem vergeblichen Kampf, niemanden interessierte das. Sie gingen nicht in die Politik, in den Parteien waren sie nicht. Wirklich ein traumatisches Erlebnis, wie diese Leute überflüssig geworden waren. Die heutige Spaltung der ungarischen Gesellschaft kommt noch von diesem Trauma her.

Men i dessa dagar, då det talas så mycket om heroism, vill jag konstatera att mod, verklig heroism, kanske aldrig tar sig uttryck i stora gester och höga positioner. Kanske är det de som försvinner i det fördolda utan att pocka på maktpositioner som är de verkliga hjältarna.

Hur firar man då den nionde november? Glädjen kan inte förbli odelad, sorgen kan inte få sista ordet. Och erfarenheten av dessa historiska dagar får inte förstelna till officiella proklamationer. Det är den verkliga utmaningen för ett samhälle som vill hålla sig demokratiskt och levande, att ständigt återkomma både till begångna brott, som om de nyss skett och att samtidigt veta hur snabbt en diktatur kan falla, som berövar folket sina grundläggande friheter. Tyskland har lyckats väl med detta.