Ibland är jag bara på nonsenshumör, och har ingen lust alls att tänka vare sig klart eller allvarligt. Det dumma är om skrivandan samtidigt faller på. Varför, varför måste alla prata om det amerikanska presidentvalet? Varför måste även jag ha en åsikt? Varför måste alla ha så himla många åsikter om allt möjligt? Det föll mig in imorse (?) när jag satt på S-Bahn och tjuvläste förstasidan av BILD som en medpassagerare höll upp i en lämplig vinkel. Jag har glömt vad som stod där, minns inte heller om det var viktigt, eller har med saken att göra…jo just det: Gazaremsan var det - iallafall läste jag alltså förstrött rubriken om Gazaremsan och israelernas uttåg medan jag tänkte, mer eller mindre fragmentariskt och simultant

*) att jaha, det låter viktigt (började sedan formulera en åsikt men stoppade det i tid och tänkte vidare:) hur kan jag egentligen ha en åsikt om något som jag inte har den ringaste aning om? Egentligen? Alla mina åsikter om världspolitik härstammar ur tidningsartiklar, kanske en och annan bok, naturligtvis internetmedia men alls ingen egen erfarenhet

*) medan jag simultant tänkte att alla som läser BILD är dumma. En del måhända trevliga och mysiga, mänskligt sett, men intellektuellt sett dumma. Det är en av de 100% säkra åsikter jag har

*) och så fortsatte jag tänka mer i den första riktingen, den där med åsikter. Om att någon en gång sagt, minns inte vem, att demokrati ger oss rätten att ha en åsikt, inte plikten…

Sedan på jobbet blandar jag mig i den dumma diskussionen hos Gudmundsson, trots att det inte är bra för min psykiska balans, bara för att jag är uttråkad på jobbet och behöver lite action. Medan jag äter en märklig indisk färdigrätt bestående av rostade riskorn och andra salta, knapriga beståndsdelar som jag köpt på import/exportlagret mittemot funderar jag på argument, tänker sedan att det är strunt samma, en del vill provocera och minns sedan den där artikeln jag läste om Kerry, som övertygade mig om att han måste vara en himla sympatisk kille egentligen. Eftersom han tillbringade ett antal år utan bostad, antagligen övernattande på vänners soffor eller liknande, troligtvis för att han led av eftersviterna efter en olycklig kärleksaffär. Och sedan den här come backen. För mig står det helt klart, att en sådan person snarare är tillförlitlig, eftertänksam och besitter det där inre djupet som bara är i vägen, särskilt när man vill göra karriär, särskilt i USA. Förresten tycker jag att han är mycket snyggare än Bush. En sån där snubbe man skulle kunna tänka sig att äta middag med. Och han har bra smak vad gäller kvinnor. Hans fru är vacker, intelligent, självständig och bildad. Allt det där som bara är i vägen när man vill bli president i USA. Så föralldel, antagligen förlorar han. Och inte för att det spelar mig personligen så stor roll. Men jag vill här notera, att hela debatten rör sig på ett plan som är irrelevant. För mig. Alltså fortsätter jag att njuta av de olika turerna på teaternivå, och där får man väl säga att det är ganska bra underhållning. Hade jag varit på allvarligt humör, hade jag nu infogat något om hot mot stabiliteten, inkompetens etc., men jag lämnar det därhän.

OK, jag får väl jobba lite då. Hm. Fast först fixar vi en kopp te.

I en svensk småstad, som är stolt säte för en högskola, sitter en högskolelärare, nybliven doktor i litteratur för övrigt, och river sitt hår i förtvivlan över studenter, administration och den allmänna inställningen till lärdom.

Denna lärare undervisar i vårt vackert klingande modersmål. Hon bemödar sig om sina studenters språkliga utveckling, särskilt då på det skriftliga färdighetsplanet. Dessa studenter är, vad jag förstått, till stor del redan verksamma som viktiga förmedlare av vårt vackert klingande modersmål. De innehar pedagogiska positioner i alla möjliga klasser, skolor och utbildningar. Man skulle kunna förmoda, att de flitigt och ivrigt strävar efter att uppnå en så hög nivå som möjligt vad gäller vårt vackert klingade modersmål.

Vår förtvivlade lärare är av annan uppfattning. Dagligen tvingas hon genomlida korrekturarbeten av texter som är både dunkelt tänkta och formulerade. Om de inte tvärtom är mycket enkelt tänkta och formulerade. När hon i all sin välmening föreslår att texter omarbetas, för att på så vis bli bättre, möts hon av oförståelse och anklagas för att ha ‘för höga krav’.

En distanserad betraktare undrar först om det kanske stämmer. Överdriver hon inte lite nu? Kräver hon kanske att studenterna ska manifestera färdigheter på avhandlingsnivå? Borde hon inte nöja sig med att ge dem instrument för sitt dagliga arbete? En inblick i hennes studenters textproduktion visar dock, att hennes förtvivlan inte bara är berättigad; snarare förvånar man sig över att hon alls kan arbeta på denna nivå. Man undrar då om studenterna kanske är mycket unga, och får svaret att de är i en ålder som är både den mest produktiva och dessutom borde ha gett upphov till en viss intellektuell mognad.

En övning i argumentationsanalys kan då se ut som följer (ett fragment blott):

Jag anser att hans text är korrekt och hans tankar är förståliga. Hans
resonemang är bra och han bygger på upp sitt argument på ett bra sätt
men slutet anser jag inte riktigt har med tesen att göra.

En övning i argumentation kan å andra sidan se ut så här (även detta ett fragment):

Hur ska vi skriva egentligen, dött eller levande? Vad menar jag då med detta? Jo, en levande text är organisk, d v s den lever. Den ena meningen utvecklas ur den andra på ett naturligt sätt. Författaren till en levande text måste känna lust för det han skriver om. Han måste även behärska den svåra tekniken att inte följa ett stereotypiskt skrivmönster. Kan författaren inte det ja, då blir texten död istället. Med döda texter menar jag bl a byråkratiska skrivelser, akademiska uppsatser, böcker och tidningar.*

Men administrationen då? Borde man inte där applådera pedagogers försök att faktiskt lära studenterna något? Uppenbarligen inte. Kraven anses vara, återigen, för höga, vår förtvivlade lärare stör ordningen. Däremot är man i färd med att utforma visioner för den framtida verksamheten. Ett bra sätt är ju att utlysa en liten tävling.

Visionära målbilder tas fram, så brett som möjligt:
Vad utmärker X om 10-20 år?
Vad är X känt för?
Vad är X erkänt för?
Inbjudan till samtliga anställda och studenter att skriftligen inkomma
med sina visionära målbilder. **

Deltagarna uppmanas betänka följande politiska rambetingelser:

Fokusering, profilering och samverkan är idag nyckelord från
departement och högskoleverk

“Livslångt lärande” – kontinuerlig kompetensutveckling i arbetslivet
kvarstår som politisk ambition

Lärarundantaget när det gäller immaterialrätt är ifrågasatt –
högskolorna uppmuntras ta större ansvar när det gäller patentering och
kommersialisering

Internationalisering blir allt mer uttalat som en kvalitetsfaktor i
högskolan

Breddad rekrytering samt mångfald betonas politiskt

Utbildning blir globalt en alltmer “kommersiell produkt”

Globalisering, kommersialisering, breddad rekrytering, kan man sammanfattningsvis säga. Vad innebär detta för utbildningens kvalitet? Jag spår att den kommer att sjunka ännu mer. Jag avstår här från att svara på de inledande frågorna om vad som utmärker X i nuläget.

Nu för tiden är förstås andra färdigheter än de i vårt vackert klingande modersmål av central betydelse. Jag menar då snarare tekniska, mikrobiologiska, datatekniska och andra färdigheter, som bidrar till vårt allmänna välstånd och vår lycka på denna jord. Försiktigt undrar jag bara vem som ska diskutera även biverkningar och kanske t.o.m. faror som dessa vetenskapliga framsteg kan innebära, när våra lärare inte är kapabla att analysera argument eller själva argumentera. Och, hemska tanke, vad händer med deras elever?

Jag vill inte här upprepa trista och ointressanta åsikter om att även litteratur kan ha en samhällsfunktion att fylla, för det är så omodernt. Men för journalism och samhällsdebatt är väl ändå vårt vackert klingande modersmål av viss betydelse?

Ja, jag bara undrar.

*Läsaren ombes notera, att böcker och tidningar fortsätter vara döda hela texten igenom.

** X markerar förstås högskolans förkortning, som vi här inte vill avslöja.

P.S. Förresten, vinnaren av visionstävlingen får en middag för två.

P.P.S. Jag är medveten om att citaten från studenternas textproduktion kan uppfattas som ärekränkande: Inte ska man skratta åt människor på det sättet. Jag hade varit benägen att hålla med, om det hade handlat om studenter som studerar för nöjes skull. Då det handlar om lärare och andra pedagoger, avvisar jag bestämt eventuella sådana invändningar med argumentet: Har de sig i leken gett…

The Righteous Indig Nation

Here lies Hedwig Holstein.
SHE ALMOST

Som Jorun redan indikerat i sin blogg träffades vi igår vid Brandenburger Tor och tog en liten tur på stan. Jorun har varit på konferens i Berlin och hade en del att berätta, både därifrån och från Luxemburg. Jag var t.e.x. inte helt medveten om (kanske på ett undermedvetet plan?) att det finns ett särskilt språk där. Luxemburgska. Vem anade det? Men det ska visst vara i princip identiskt med Trier-tyskan. Jag hoppas att hon härnäst delar med sig lite av konferensintrycken.

När Jorun hörde av sig per mail och verkade lite nervös för att vi ju egentligen inte känner varann alls - att känna någon elektroniskt är faktiskt inte samma sak som att känna någon - förstod jag till fullo hennes skepsis. En snabb tillbakablick på mina texter ger vid handen att jag lika gärna skulle kunna vara en fullständig galning, och dessutom skriver jag ju under pseudonym. Jorun däremot har både bild och livsnära skildringar på sin blogg, som gör att man utan skrupler ser fram emot att träffa henne, om hon nu råkar höra av sig.

Därför har jag beslutat mig för att ‘outa’ mig. Det blir lite fånigt i längden att skriva under gåspennenamn, särskilt som jag har haft kontakt med en del bloggare per mail och då har ‘avslöjat’ att jag inte alls heter Agnes. När jag började blogga kände jag en viss rädsla, dels för att kunna identifieras (se klagomål över jobbet, kritiska betraktelser över den svenska staten) dels för att internet ju faktiskt är förbannat offentligt och man aldrig vet vilka galningar som kan få för sig att spåra upp en. Men allt eftersom tiden gick insåg jag att

a) jag inte har så många läsare att det verkligen är befogat;
b) svenskan som bloggspråk är ett effektivt hinder mot det typiska ‘trollet’ och den politiska fanatikern;
c) ingen på jobbet ändå kan läsa svenska.

Alltså, för den det kan intressera finns en liten hänvisning i sidospalten.

Jag sällar mig till tusende andra som har kommenterat detta års nobelpris i litteratur till Elfriede Jelinek. Men inte för att uttala mig om hennes “moralism”, “kompromisslöshet”, “porrskildringar”, “Österrikekritik” eller något av de andra slagord som dyker upp i pressen. Ärligt talat har jag försökt läsa henne, men inte lyckats. Jag tycker inte om hennes stil. Det är för hårdkokt för mig, och för politiskt. Men det är ju min åsikt. Man kan notera att hon iallafall har förutsagt en hel del av det som nu går snett i våra välståndssamhällen, t.ex. medias ytlighet för massorna, meningslösa och omotiverade våldsbrott på öppen gata, och att hon beskriver relationen mellan könen på ett visserligen chockerande men också träffande sätt.

Men det som stör mig i mediakommentarerna är - och där har Jelinek slagit huvudet på spiken - att hennes kön uppmärksammas nästan utan undantag. Frågan är förstås varför så få kvinnor får detta pris trots att kvinnor väl är minst lika representerade bland bra författare som män. Men hon själv antyder att det möjligen har bidragit. Hur länge måste vi leva tills en kvinna kan få nobelpriset utan att journalisterna räknar för vilken gång i ordningen, utan att hon själv i sina osäkra stunder misstror motiveringen, utan att det är ett tema helt enkelt?

Dessutom noterar jag att den engelskspråkiga världen, som knappt känner till henne, reagerar nästan som griniga småbarn i sina kommentarer. Eller vad sägs om den här:

“I have absolutely no idea who Jelenik is,” said one prominent British publisher at Frankfurt, who asked to remain anonymous. “I thought it would go to an Albanian this year, so I am only slightly wrong. But I bet it’ll be an Indian next year.”

“This is so typical of the Swedes,” said a leading British literary agent. “I have just come from a lunch with four top British publishers and not one of us had heard of her. The Swedes are so perverse that the prize doesn’t count for much any longer.”

Funnet i The Telegraph

Notera att tidningen inte ens kan stava rätt till hennes namn. De anonyma agenterna är säkert sura för att det är ett litet namnlöst förlag som nu kammat hem storvinsten, som gått deras näsor förbi. I ett slag lyckas man förolämpa Jelinek, Sverige och den Svenska Akademin, dessutom Albanien och Indien. Det är nästan så att jag vill gilla Jelinek. Och man ser återigen, hur stor språkbarriären är - för Jelineks språk är tydligen mycket svårt att översätta. Existerar överhuvudtaget något nuförtiden som inte skrivs eller finns på engelska?

Litterära framgångar är ibland outgrundliga. Hur många böcker hamnar på bästsäljarlistan utan att ens vara riktigt bra underhållning? Hur många såpbubblor paraderar genom finkritikens recensionsdelar? Ett nobelpris är föremål för vadslagningar, förlagen som vinner lyckönskar sig till ett kap, försäljningen skjuter i höjden… Inte för att det borde överraska - min aktuella läsning, Balzacs Förlorade Illusioner - skildrar samma tidlösa hyckleri.

I tysk press är glädjen stor iallafall, även om man kan notera att en del litteraturkritiker nu vänder kappan efter vinden (t.ex. Reich-Ranitzky, den gamle räven, vars egen självbiografi var nästan outhärdligt pompös). Och teaterregissörer som Schlingensief, Schleef och Peymann kommer kanske att bli accepterade i etablissemanget på ett lite annat sätt nu - även så Jelinek. För det är det stora undret som sänkts över henne, att hon nu blivit del av finkulturen. Det värsta som kan hända en samhällskritiker.

P.S. Ännu har ingen kommenterat den mest uppenbara traditionslinjen, nämligen den från Ingeborg Bachmann till Jelinek.