Jag undrar om mitt resonemang kring den icke-demokratiska politiska kulturen i östra Tyskland är både generaliserande och till viss del felaktig.

En artikel i Die Zeit (off-line) fick mig att tänka till. Den beskriver NPDs arbete i Sachsen. NPD förlade sin particentral till Sachsen för några år sedan och NPD-funktionärer från väst har flyttat dit. Man koncentrerar alltså hela den nationella styrkan till detta Bundesland. Det kan ju inte bara vara Sachsarnas fel. Dessutom har just Sachsen, i motsats till exempelvis Brandenburg, en historia av viss subversion gentemot centralmakten Berlin. Det var i Leipzig som de första måndagsdemonstrationerna började före murens fall, och de var där man såg chansen till företagande som hade undertryckts av SED-regimen. Bilden av Sachsen som ett välartat kommunistiskt land stämmer alltså inte helt.

Dessutom slår det mig att man i diskussionen kring den bruna faran i Östtyskland helt ignorerar de framgångar som högerextrema partier har haft i västeuropeiska länder som Frankrike, Italien, Holland och Belgien. En tysk nationalist är fortfarande mycket mer hotfull än en fransk, trots att de i sak kan säga detsamma. Det borde ge oss något att tänka på.

Problemet är inte så enkelt med andra ord. Det vore intressant att se en analys som dels ser den historiska bakgrunden, dels jämför aktuella partiprogram från ‘moderna’ högerextrema partier i Europa och undersöker eventuella gemensamma nämnare. Nu är ju dessa regioner(Flandern, Amsterdam, Norra Italien etc) ganska olika varann till historia och befolkningsstruktur, men ändå undrar jag om det kan vara så att en viss typ av regionalism knyter an till nationalistisk demagogi.

Och därmed sätter jag punkt för denna diskussion tills vidare.

En god vän till mig, Barbara, som är uppvuxen i Östberlin och ibland blir kontaktad av Sveriges Radio för en kommentar till dagspolitiken i Tyskland, kommenterade mitt föregående inlägg i en mail. Med hennes tillåtelse citerar jag några av hennes kommentarer. Hon kan förresten höras på svensk radio i en telefonintervju idag mellan 16.15 och 16.45 - jag antar att det sänds i P1. (Barbara talar flytande svenska och har tillbringat två år i Sverige.) Därmed slår jag SR alltså med några timmar!

För de flesta inlägg där [i FAZ] talar om att västtyskarna har transfererat
floder av Mark och Euro till östtyskarna och de ska banne mig hålla
tacksamt käften så småningom. Och nu håller dessa förbaskade
östtyskarna på att sabba hela vår image i världen, som vi så prydligt
rättade upp efter kriget. De är bara besvärliga och ställer till bråk.

De har inget perspektiv för långtidsarbetslösheten är i många
landsbygder ett strukturellt problem: hela industrier har nedlagts
efter murens fall, för de var ineffektiva och miljöförstörande. Men de
ersattes inte av något nytt. Det återstår att flytta därifrån. Och det
finansiella trycket som regeringen har nu, skulderna etc., läggs genom
HARTZ IV helt ofiltrat på de som minst kan värna sig emot det. Fint
att folk ska ta sitt ansvar att hitta ett jobb, men om det inte finns
några, vad gör man då? Och högerextremisterna går till
ungdomsklubbarna och andra platser där folk möts, de finns på plats,
de är synliga, i motsats till västtyska politikerna långt borta.

Och är det inte en bit av en generationskonflikt också: PDS kan
ungarna inte rösta på för det har ju redan föräldragenerationen
gjort. Om de har tagit beslag på dem, vad återstår? Och om föräldrarna
inte är lyckliglottade, är arbetslösa, saknar pengar, perspektiv och
hopp, och är i själva grunden demokratifientligt inställda, vilken
bild förmedlas till deras barn? Vems ‘fel’ är det?

Vem ansvarar för att DDR fick betala reparationen till Ryssland helt
ensam? Vems fel är det att det inte fanns någon Marshallplan-hjälp
för att hämta industrin på bena i Östtyskland?

Men jag ser det snarare som antingen ett skrik efter att bli hörda och
sedda av “de där uppe”, ett slag mot det som uppfattas som den
‘västtyska ignoransen’ att inte blir tagna på allvar eller ett slags
‘utpressning’ om man så vill, fritt efter mottot: där ser ni, vad vi
ställer till med, om ni för en sådan politik. Inte minst får man
glömma den ‘mentala’ dimensionen: efter 40 år av diktatur finns det
säkert känslan kvar att vara ‘mot de däruppe’, mot systemet, det enda
‘försvarsystem’ som fungerade i DDR. Att systemet har ändrats spelar
ingen roll.

Och alla löften om välstånd och blommande landskap som inte hölls,
besvikelsen däröver, och alla dessa enstaka öden, deras
livsplaneringar som krossades totalt. För dem känns det som en
naturkatastrof som de inte kan göra något åt.

Jag tror det handlar också om självförtroende hos östtyskarna, som är
närmare obefintligt. Det är viktigt att lyfta fram och öppet erkänna
vad östtyskarna har åstadkommit själva, deras oerhörda
omställningsförmåga - att verkligen erkänna att det är en prestation
utan like att över natt ändra sina liv, värderingar och allt de kände
till. Och på andra sidan att även västtyskarna bidrog sitt, nämligen
pengarna som de skickade utan större tvekan över till öst och
fortfarande kommer att skicka.

När jag kom till Berlin i mitten på 90-talet landade jag mitt i en het debatt, kanske inte så mycket mellan öst och väst som mellan dem som ville dra ett slutstreck under det förgångna och gå vidare, och dem som ville söka klarhet i det DDR-förgångna. Det var en orolig tid. Ständigt nya IM (Informeller Mitarbeiter=hemmaspion) avslöjades i media. Bland dem befann sig kända namn som Christa Wolf, Sascha Anderson och andra kulturstorheter. PDS var en het potatis i det demokratiska landskapet, då partiet bestod av många f.d. SED-funktionärer. Många tyckte att en häxjakt hade släppts lös och propagerade för att förstå dessa ‘livsval’ utifrån den tid som då rådde.

Nyligen stötte jag på en mycket intressant dokumentation, en jubileumsutgåva till 50-årsdagen av studenten 1954 skriven om och av de deltagande f.d. eleverna. Uppdraget de hade fått inför festen var att skriva om vad de hade tagit med sig från skoltiden och hur deras senare liv hade gestaltat sig. Det var lindrigt sagt en mycket brokig samling minnen, ur fullständigt skilda perspektiv. Ca en femtedel av dessa elever hade flyttat till väst. Andra blivit kvar och klarat sig ganska bra, yrkesmässigt sett. Där fanns en som gjort karriär i DDR-armèn, ett flertal lärare och och ingenjörer samt läkare. En del mindes bara det goda. Andra, vars liv hade förändrats abrupt p.g.a. att de inte blev antagna till universitetet (av politiska skäl) eller t.o.m. fängslats (dito), var inte riktigt lika rosiga i sin syn på skoltiden.

Jag beslöt mig för att än en gång, efter några års ointresse på grund av overkill, läsa mer om denna tid, d.v.s. 1945 till 1961. 1949 grundades DDR och 1961 byggdes muren, som bekant. Med det förändrades betingelserna i DDR på ett grundläggande sätt. Men 50-talet är intressant. Framför allt av den anledningen att man här möter ett samhälle som just tagit sig ut ur en diktatur, genomgått ett par år av oerhörda umbäranden och nu utsätts för de första stalinistiska indoktrineringskampanjerna. Det är en miljö där en viss ungdomlig optimism och naivitet inför möjligheterna att skapa en ny värld och en ny människa parat med inlärda mönster från tiden i det tredje riket stöter på en verklighet som beordras uppifrån. Det fanns naturligtvis aldrig ens den ringaste chans till en socialism med mänskligt ansikte, som det så vackert heter. Men i romaner från 50- och 60-talet kan man läsa skildringar som ofta med stor språklig briljans vindlar sig igenom propagandaträsket och samtidigt andas ett slags barnslig tro på staten och dess godhet. Om det inte vore så förljuget skulle det vara skrattretande.

Ett bra exempel är Hermann Kant och hans första roman Die Aula. Vi får i ett flertal tillbakablickar följa den unge hjälten och hans kamrater på den nyinrättade ABF-utbildningen (Arbeiter- und Bauern-Fakultät - icke att förväxla med det svenska ABF…). Ungdomar som tidigare knappt hade haft en chans till akademisk utbildning äntrar här den första platån på vägen till höga poster i DDR. Romanen är mycket underhållande och välskriven, för att mota eventuella misstankar om det motsatta. Vad som dock gör att den idag egentligen bara kan läsas som ett historiskt dokument, är tendensen. Det är en synnerligen tendentiöst skriven roman som innehåller att par passager som antagligen blev obligatorisk utantilllärning för efterföljande skolelevsgenerationer i DDR. Eller vad sägs om följande? Robert, den unge hjälten, och hans kortvariga flickvän Inga, som i sin egenskap av prästdotter är politiskt misstänkt, diskuterar de senaste förvecklingarna (strax efter republikgrundandet):

Robert drog fram sin cykel ur buskaget vid Ellernteich och satt redan på sadeln när Inga sade: “Vi har fått blanketter inför studenten nästa år. Där frågar man om vi har släkt utomlands. Måste jag nu fylla i att jag har en bror i Göttingen och två tanter i Bayern? Sedan den 17 oktober 1949 alltså?”

Robert lutade cykeln mot en poppel och sade: “Vilket struntprat, det är ju bara en övergång…”

“Varifrån och vart? Från Tyskland till Ryssland och Amerika?”

“Nej, från… äsch… förbaskat också, du ser allt det där ur jag vet inte vems synvinkel. Använd dina egna ögon! Vad har du sett av detta Tyskland under dina 20 år, som du nu klagar över? Har du sett så mycket annat än kanoner och hakkors och armèrapporter och städer, där taken brinner men inga ljus? Inte jag, men jag vill se något annat här. Jag drog genom Polen och en bit av Ryssland, och istället för landskap såg jag slaktfält, istället för att vandra, marscherade jag, och vid kanten på min soldathjälm upphörde himlen. Det var allt en rekommendation när man kom dit och var tysk. Men jag vill att det ska bli en rekommendation; jag vill inte längre att människor kryper ner i jorden för att jag kommer, och jag vill själv inte heller ner i jorden, inte som soldat och inte som fånge och inte i ett annat land och inte hemma. Varför ser du inte att allt ska bli annorlunda nu? Vi heter inte längre Stortyska Riket, vi heter nu Tyska Demokratiska Republiken, och kanske känner du skillnaden inte så tydligt, du som for till skolan i staden från en eländig by förra veckan och imorgon far du tillbaka till samma skola från denna eländiga by, men jag, jag bodde igår, när det hette att vi nu är en republik, en tysk och en demokratisk, i ett hus bara sedan fyra dagar, och det huset heter studenthemmet för Arbetar- och Bondefakulteten, och det är ett namn som verkar skära sig precis lika mycket som Tyska Demokratiska Republiken, men det kommer inte att skära sig i fortsättningen, för nu stämmer det, nu går det och du, det kan jag säga till dig nu: Jag är sprickfärdig av stolthet.”*

Retoriken är mästerlig, men Ingas fråga markerar ändå den där sprickan mellan retorik och verklighet. Vad har släktingar i utlandet med fredsarbete att göra? Romanen uppvisar ett antal sådana sprickor, som antingen inte sågs av publiken (den blev en bestseller, både i öst och väst - ett annat intressant faktum) eller också var indoktrinationen sådan, att en Inga betraktades som smågneten, oupplyst och reaktionär.

Jag ville gärna skildra detta i ett lite längre sammanhang föär att dra en linje framåt, till de problematiska valresultaten i Brandenburg och Sachsen. I Brandenburg kommer DVU att sitta i parlamentet en ytterligare valperiod. I Sachsen klarade NPD hela 9% och därmed drog de in i parlamentet som nytt parti. Det talas mycket om proteströstande (se Hartz-reformer etc). Har man grävt lite djupare i historien, eller lyssnar man på kritiker som Schädlich och Fuchs, kan man komma till en annan slutsats. Då är det snarare en manifestation av en icke-demokratisk politisk mentalitet, som hittills framför allt visat sig i PDS valresultat.

Hans Joachim Schädlich, en författare som jag ännu inte läst och därför inte vet om jag kan rekommendera, är en av de mest kritiska rösterna i den debatt jag beskrev i inledningen. Han anser att ‘upparbetningen’ av det DDR-förgångna inte bedrevs tillräckligt konsekvent och länge. Innan man kan bekänna sig till ett demokratiskt samhälle, menar han, måste man först klara ut skuldfrågan. Var och en av dem som varit inblandade i Stasi-affärer och SED borde kritiskt granska sitt förflutna och öppet bekänna sin skuld, istället för att vända kappan efter vinden. (För källor googla honom - nästan allt är på tyska.)

Det låter ju rimligt för en utomstående. Men tydligen står han rätt ensam med detta tema. Han berättar hur personligheter från BRD, som Günther Grass och Hans-Magnus Enzensberger, frågat honom varför han envisas med att rota i den där gamla smutsen. Ungefär. Och här ställer sig frågan, som ledde mig till detta inlägg: Är detta symptomatiskt för vårt beteende i stort? Varför blir s.k. whistle blowers utfrysta? Varför får människor som envisas med att rota i smutsen hatbrev från ‘normala’ medborgare? Är pragmatism vår ledstjärna, vare sig vi är demokrater eller inte? Eller kanske speciellt om vi är det?

* Min råöversättning, men jag är säker på att romanen är publicerad i Sverige.

Det progressiva USA länkar till en recension av en intressant bok, Our Final Century, i vilken astronomen Martin Rees anger oddsen för vår planets överlevnad in i nästa sekel. 50-50. Det ser blekt ut.

Detta är det tredje fragmentet jag plockar upp i dagens nyhetsgranskning. De två andra:

Isbjörnar i Arktis uppvisar stora mängder kemikalier i kroppen. Beteende- och fortplantningsstörningar verkar vara resultatet av att pesticider och andra kemikalier sprids även upp till norra halvklotet.

Blair varnar för den annalkande klimatkatastrofen. He said that within the lifetime of his children - and possibly his own - the impact on the world could be so far-reaching and “irreversible in its destructive power” that it altered human existence radically.

Jag vet inte om jag orkar läsa Martin Rees bok där för mig hittills fullständigt okända hot beskrivs. Eller vad sägs om detta:

[S]elf-replicating, nanometer-size robots. These nanobots might chew through organic matter and turn the biosphere into a lifeless “gray goo,” a term coined by nanotech pioneer K. Eric Drexler in the 1980s.

Varför har ingen informerat oss om dessa små monster?

Vad gäller kemikalier i miljön pågår just en liten, ignorerad debatt i Tyskland. En kamp mellan kemiindustrin och Jürgen Trittin från De Gröna. Industrin värjer sig mot den ganska tydliga och kritiska kampanjen mot alla de kemikalier vi omges av i vårt dagliga liv. Det är inte bara uppenbara produkter som kosmetika, medicin etc, utan även kläder och möbler det handlar om. För att inte tala om mat. Ingen kan egentligen säga hur kombinationen av alla kemikalier som myllrar runt påverkar våra och andra organismers hälsa. Mätningar görs för ett begränsat spektrum, inte för den reella belastning vi utsätts för. Om man tittar på isbjörnarna, vars hormonhushåll alltså är ur led, ställer sig den självklara, ännu ej besvarade frågan, om vår fortplantningsförmåga har påverkats på liknande sätt. Man kan notera att mäns spermiekvalitet har sjunkit. Och rådet att inte bära tajta jeans är ett slag i ansiktet på alla de par som inte lyckas få barn den konventionella vägen av denna anledning. Mönstret jag ser är att fortplantningsteknologin får fler kunder för sina dyra produkter. (Det är ingen konspirationsteori, bara en naturlig följd.)

Men kemin är inte bara här för att stanna, den utvidgar sin användningskrets allt eftersom hjärnans funktioner utforskas. Kemiska substanser är det första medel många länder tar till för att ‘bota’ människor med psykiska problem. En del av dem lider med säkerhet av psykiska sjukdomar, men många är helt enkelt deprimerade eller överaktiva - dessa två ’syndrom’ behandlas sedan åratal inte med terapi utan med innedrogerna Prozac och Ritalin.

Fukuyama om dessa droger i Sorry But Your Soul Just Died:

There is a disconcerting symmetry between Prozac and Ritalin. The former is prescribed heavily for depressed women lacking in self-esteem; it gives them more of the alpha-male feeling that comes with high serotonin levels. Ritalin is prescribed largely for boys who do not want to sit still in class because nature never designed them to behave that way. Together, the two sexes are gently nudged towards that androgynous median personality, self-satisfied and socially compliant, that is the current politically correct outcome in American society. (Utdrag ur Our Posthuman Future)

Det finns ett sammanhang mellan alla dessa klipp. Framstegsoptimism hand i hand med imbecill blindhet. I betraktande av allt detta känns det som om Martin Rees uppmaning till vetenskapsmän att vara mer transparenta i sin forskning och debattera offentligt om för- och nachdelar är hopplöst naiv. Det är kanske inte dumhet vi bör vara rädda för, utan den där mycket höga intelligensen som riktar sig mot ett mål, vilket ska uppnås till varje pris, oavsett vilka risker det medför.

… att aldrig vara nöjd.

Eller kan för mycket stabilitet och harmoni vara dödligt långtråkigt? (Den som vuxit upp i Göta-Älv-dalen på 70/80-talet måste genast hoppa upp på ett bord och ivrigt deklamera detta påståendes djupa sanningshalt.)

Cioran, en underskattad komiker, säger om sina föräldrar: Jag hade gärna varit son till en bödel. På annat ställe: Jag har alltid lidit av att vara son till ärbara föräldrar. Men det borde man inte säga, eftersom man inte vet hur det kan sägas på ett förståeligt och acceptabelt vis. Jag hade föredragit att ha monster som anfäder, om inte annat för att kunna hata dem. Jag har alltid avundats dem som hade anledning att avsky sina föräldrar.

I den andan vill jag också säga följande: Wo Ich war, soll Es werden!

Hösten närmar sig och med den ökar tydligen brännpunkten i många bloggar. Jag antydde ju i bidraget nedan (Försmak) att jag ville försöka återkomma till problematiken i Bengts Barfotabarn (länk även den nedan).

Visserligen utan tillbakakoppling till Kritik der zynischen Vernunft. Jag kom nämligen på en annan infallsvinkel. Men först en sammanfattning. Kritikpunkten var följande: Vuxna beter sig alltmer som ungdomar, ingen vill ta ansvar för barns uppfostran (OK, sociala prägling), konsumismen breder ut sig, marknadskrafterna tar över allt mer av den sociala präglingen (häpp!).

En liten blick på Luigi Cavalli-Sforzas The Great Human Diasporas, en underhållande sammanfattning för lekmän av människans evolutionära utveckling, sammanfattar ett grundläggande motsatsförhållande i mänskliga samhällen. (Inte helt okänt, möjligen t.o.m. lite banalt.) Ã… ena sidan tendensen att hålla fast vid det gamla, kända, å andra sidan tendensen att våga sig på nytt, ibland innovativt.

Jag undrar om inte detta kan hjälpa till att bena ut problematiken. Jag är nämligen inte helt säker på att det fungerar att tänka i moraliska eller värdekategorier när man talar om samhällsutveckling. Vad gäller den här adolescens-trenden i fråga om vuxna, tror jag att de flesta av oss kan skriva under på att vi i alla fall inte beter oss eller ens skulle vilja bete oss som våra föräldrar. Vi har anammat det andra paradigmet, det innovativa, nya istället för det traditionella. Det är inte nytt i historien. Man kan märka perioder av ökad omvälvning lite här och var. Renässansen (fast delvis en tillbakablick, ändå inledningen till en ny era), upplysningen, Sturm&Drang. Alla ästetiska riktningar på 1900-talet. Det gemensamma var strävan efter en sannare bild av verkligheten, bort med det gamla instängda, förljugna.

Märkbart är att takten i dessa kast har ökat. Det som förr tog århundraden, sedan årtionden verkar nu avhandlas inom loppet av bara några år. Det verkar som om tidsandan har tappat andan.

Tillbaka till nuet. Detta är en aspekt. En annan är att vi befinner oss i en tid där gränserna är öppnare än någonsin förr. Framför allt för kapital och varor. Det ligger i detta systems logik att kapitalet söker sig till den högsta avkastningen, att varor söker sig till köpstarka eller nya marknader. Det vi märker är att vi nu översvämmas av billiga varor producerade vem vet var. Till stor del är detta positivt. Men det finns en baksida. Frågan är vilket som överväger i längden. Man kan också hävda, att de tekniska och produktionsmässiga framsteg som en gång uppnåtts inte har tendensen att skruvas tillbaka. Med andra ord, vi kommer inte att återgå till självhushållning, om inte någon större katastrof såsom ett atomkrig suddar ut det innevarande (fast då vore självhushållning antagligen också inaktuellt).

Om man föreställer sig, för att gå tillbaka till traditions-progressionsaspekten, att vi nu befinner oss i en pendelrörelse som är nära att nå den ena extrempunkten, kan det förstås hända, att den börjar resan tillbaka mot andra punkten. I så fall kan man föreställa sig att protektionism återuppstår, konsumtionen ändrar form, livet kanske blir ‘långsammare’. Men det verkar troligare att se det globalt, nämligen så att vissa samhällen befinner sig i en nydanande typ av civilisation (på gott och ont), medan andra befinner sig i en traditionell. De senare har tendensen att sugas upp och införlivas av de förra. (Se även terrorism-debatten.)

Jag tror att debatten som den förs om ansvarstagande och värderingar är intressant men aningen felformulerad. En anledning är att vi som individer inte fullt ut väljer medvetet vilken livsstil vi anammar. Det sociala nätet finns t.ex.. Det är ett politiskt beslut, något man är överens om. En baksida av detta är att en del väljer att utnyttja det. En annan baksida, en större och mer allmän, är att vi vänjer oss vid detta nät, jämför oss med grannen och inte längre relativerar vårt välstånd. Den ensamstående mamman som tycker det är orättvist att hon inte kan åka på semester med sina barn jämför sig förstås med sin närmsta omgivning, med den rådande normen. Medierna är fulla av semesterreportage, erbjudanden, m.m. Varför ska just hon inte ha råd? Det blir till ett krav istället för något man måste förtjäna. Man kan säga att det är fel, men jag tror att vi alla tänker så omedvetet, fast på andra plan. Det är en inneboende logik, i oss och i samhället i stort. Dessutom kräver detta marknadssystem att vi konsumerar. Titta bara på alla reportage från varuhus strax efter jul. Då matas vi med siffror på omsättningen, jämförelser med året innan, spekulationer kring eventuella konjunktursvängningar. I dessa statistiska orgier spelar ungdomar nuförtiden en oerhört stor roll. Det är de som driver hela den elektroniska utvecklingen framåt.

Man kan debattera huruvida detta är gott eller ont, men inom ramen för det ekonomiska systemet är det inte förhandlingsbart. Vi måste alltså önska oss ett annat system tillräckligt mycket för att förändra detta.

Likaså debatten om skiilsmässor och barn. Naturligtvis är det bäst för barnen om föräldrar förblir gifta hela livet. Men det fungerar inte så längre. Vem kan ärligt och uppriktigt säga att ett par som inte längre har något att tala om måste stanna med varann för att skona barnen? Jag tror att de flesta gör det så länge det går. Men vi har nu vant oss vid att ‘lyssna till vårt inre’, förvänta oss ganska mycket av våra partners men det positiva i detta har alltså även en baksida. Det är ett klassiskt dilemma. Det är alltid vanskligt att fundera över barns bästa. Det går så mycket ideologi i det. Vissa grundläggande regler är klara. Ett barn behöver kärlek och omvårdnad. Men behöver ett barn en kärnfamilj? Behöver ett barn en mamma och en pappa? Jag vet inte. Historien visar många modeller för samlevnad. Varför ska vi nu pocka på just det som var det normgivande i det västliga industrisamhället de senaste seklen?

Till stor del kommer nog det här dilemmat att lösas den biologiska vägen. Befolkningen åldras, färre barn kommer till världen i Sverige och de flesta andra västliga länder. Men det grundläggande kruxet, vår livsstil som skadar inte bara naturen, de människor som befinner sig närmast naturen, nämligen barnen, och i förlängningen oss själva, samtidigt som de uppnådda framstegen är så oomstridligt positiva - tja, därom tvistar de lärde.

Jag har ingen lösning, som vanligt. Det bästa vore väl om var och en praktiserade civil olydnad och vägrade shoppa, titta på tv, läsa tidningar. Ägnade sig istället åt introspektion och kontemplation samt att vara god mot sin nästa. Men så har mänskligheten aldrig förhållit sig på någon större skala.

Titeln är en förlägenhetslösning, som tyskarna säger. Hur kan jag annars få ihop två så skilda teman som renstek och shrinking cities?

Hur tillagar man renstek? Detta var frågan som upptog söndagsförmiddagen. När jag surfade runt för att leta efter recept insåg jag att problemet renstek står för mer än bara det kulinariska. Det händer ofta när man söker på internet.

Det första jag märkte var att de flesta recept som innehåller renstek opererar med färdigköpt, rökt renstek. Det är säkert oproblematiskt om man bor i Sverige, men i Berlin har jag bara tillgång till frusen, hel, orökt renstek. Rätterna är lite småputtriga. Ofta strimlar man den färdigrökta renen, som sedan blandas med någon sellerikryddad creme fraiche-sås. Trevligt, men för mig oanvändbart.

Nästa upptäckt var en artikel i Aftonbladet. Tina, är du redo för en delikatess? Läsningen ger vid handen att jag begett mig in på ett politiskt minerat område. Renkött, en gediget nordkalottisk rätt, är förstås nu drabbad av den där populära cross-over-trenden.

I stället för att använda inhemska lokala grönsaker, kryddor, bär och örter använder man asiatisk, mellaneuropeisk kryddning. Det har varit gästkockar på besök hos oss, de har wokat renköttet så det bränner på tungan när man äter – och inte smakar det renkött. Varför använda dyra, rena råvaror som man kryddar till oigenkännlighet, säger Laila Spik.

Jag undrar hur jag ska kunna få tag på svamp, knoppar från olika lövträd, kvanne, fjällsyra med mera innan jag inser att det är det som är poängen. Men jag vill inte ge upp så lätt. Mina gäster ska få njuta av de tunt skurna roastbeef-liknande skivor ren jag föreställer mig. En klassisk anrättning utan lull-lull får duga. Men ska man nu följa den gammaldags metoden att marinera steken i mjölk? Det låter inte gott. Nordisk Familjebok yttrar sig myndigt som följer: Renstek upptinas varsamt, späckas och spädes med mjölk vid tillredningen.

Mjölk eller olivolja? Det är inte det enda svåra beslutet att ta. Ett annat är om jag bör steka steken (ursäkta) i ugnen eller på spisen. Stora kokboken (i analog form) anser att fett kött snarare bör stekas på spis, men å andra sidan är min gasugn inte särskilt pålitlig.

Kocklandslaget, Coop, DN, Svensk köttinformation - ingen av dessa internetauktoriteter har ett enda recept på hur renstek bör behandlas. Att stek i allmänhet är omodernt nuförtiden står klart, men att denna typ av grundläggande kunskaper om hur kött bör behandlas, i synnerhet ren, lyser med sin frånvaro, som det så vackert heter, är dock betänkligt.

Från detta tema hoppar jag raskt över till det i viss mån antipodiska. Shrinking Cities, ett tema för regioner där den industriella epoken har gått i graven på ett synnerligen konkret sätt, är föremål för en utställning jag tror jag ska ta mig en titt på.

Krympande städer är ett topos för cyberromantik och dystopiska filmepos som Blade Runner m.m. Verkligheten är i kapp. Medan städer i den sydliga hemisfären kan räkna med fortsatt befolkningsökning och sig obönhörligt utbredande shanty towns, kämpar dessa städer med det motsatta problemet. Vad händer med stadsdelar där människor flyttar ut utan att nya invånare ersätter deras närvaro? Hur många procent tombestånd behövs det innan en stadsdel ‘välter’ (det handlar framför allt om förortsområden)? Det vill säga innan tomheten animerar till skadegörelse och förslumning? Och vad händer med dem som bor kvar? Ett intressant och angeläget tema, särskilt för städer i östra Tyskland.

Jag ser ett krystat, men dock samband mellan dessa teman. Det är förstås närmandet mellan provinsen och det urbana. Provinsen, i detta fallet Lappland, som ser sin matkultur representeras på ett felaktigt sätt och nu vill göra en motaktion i urbana centrum. På turistmässan i Berlin 2005 kommer samerna att invadera Berlin med renar. Undrar om renarna kommer att trivas.

Medan de krympande städerna kanske förvandlas till ett slags urbant Lappland med teknofreaks istället för renar:

Empty buildings and vacant sites, long abandoned by industry, gave young people the chance to create new forms of music production and reception: warehouse parties, raves and clubs. To the advantages of rooms which were practically or completely rent-free were added technological innovations that enabled them to break free of the big music companies and set up their own labels.

* Agnes inser att sambandet är nästan obefintligt. Men är det inte i kollisionen mellan två oförenligheter som det befruktande mötet uppstår?