döden måste avskaffas, denna förbannade fräckhet måste ha ett slut. Den som uttalar ett tröstens ord är en förrädare

Skylt på Sophie-Gips-Höfe (ingång från Sophienstraße, Berlin)

Ezra Pound har nu rehabiliterats, eller åtminstone blivit tilldelad en postum utmärkelse som låter som en oangenäm tandåkomma. The Blue Plaque visar sig dock vara en minnesplakett som placerats på det hus han bodde i fram till första världskriget.

Kort biografi.

Vad gör man med en sån figur? Det går inte att neka till att Pound var en viktig poetisk förnyare. Dessutom en galvaniserande mittpunkt för många författare som honom förutan kanske inte hade kommit så långt i sitt skapande. Sådana relationer är essentiella för konstnärer, fast man inte så ofta talar om det.

Och så det där otrevliga, hans fascistiska övertygelser och aktioner. Men tydligen var de inte helt lätta att inordna rationellt. Hade han annars förklarats vansinnig och dömts till psykiatrisk vård istället för fängelse för förräderi?

Pound är en utmaning för dem som har den minsta aning om vad poesi kan betyda.

Europa mellan 1900 och 1945 - en politisk och intellektuell häxbrygd. Den fascistiska ideologin och idèhistorien i Europa är tätare sammanflätad med mer rumsrena rörelser än vad historieböckerna i skolan får oss att tro. Jag kan inte bedöma om Steeles historieskriving är korrekt i denna intressanta artikel, men den verkar någorlunda objektiv. Den anti-individualistiska kärnan i både kommunism och fascism är väl det som är svårast att acceptera och förstå ur dagens perspektiv. Och i moralisk mening.

Hade man inte oturen att tillhöra en lägre stående ras eller på annat sätt bli utesluten ur denna värdegemenskap utövade kanske dessa idèer någon slags lockelse - en lätt lösning för ett allt mer komplext samhälle. Och det var många som föll för den.

Ett besök på Millesgården ger vid handen att en av våra mest firade konstnärer hade en liten pinsam tendens att beundra det nazistiska idealet. Kuratorerna är snabba att relativera detta i den biografiska texten som kan läsas i Milles ateljè. Så lätt kan man också göra det för sig - skilja mellan konsten och mannen. Och dessutom hänvisa till tidsandan. Den österrikiska hustruns påverkan inte att förglömma. Men detta är inte bara oansvarigt, det förminskar också konstnären och hans eller hennes vuxna intellekt. Jag tror att både Milles och Pound var fullt medvetna om vad de trodde på.

Lösningen är dock inte att i politiskt korrekt maner censurera bort dessa individer. Eller koncentrera sig på hur förtappade de var. Konst är och kommer aldrig att bli ett politiskt instrument, trots alla försök att kidnappa den. Politisk konst är dålig konst. Men det finns nyanser som är svåra att definiera på detta sätt. Hur är det med de antisemitiska raderna i Eliots dikter? Hur är det med Milles idealisering av en arkaisk-antik sagovärld? Vilka ideal fostrar hans statyer?

Hur passar denna dikt samman med Pounds propagandatal?

An Immorality
Sing we for love and idleness,
Naught else is worth the having.

Than do high deeds in Hungary
To pass all men’s believing.
Ezra Pound 1912

Denna mångtydighet och det omöjliga i att en gång för alla definiera ett verk kan vi inte undkomma. Svindlande skönhet kan stå omedelbart intill hätsk dumhet. Och när vi öppnar ögonen för det, ser vi kanske att även de monument och den kanon som oproblematiskt passerat som stor konst plötsligt börjar kasta skuggor åt olika håll. Inte alltid för att upphovsmannen var suspekt, även konstverket i sig kan ha vandrat genom generationer och gästpelat i olika sammanhang, varav en del har varit inhumana trots konstverkets humana aura. Kan Beethoven anklagas för att hans 9:e blev så viktig för det Tredje Rikets musikaliska njutning? Om man skulle montera Milles flygande pojkgestalter bredvid en bild från Dachau, vad skulle hända med den förra? Skulle den degraderas eller bli än mer strålande - som en ljusglimt i ett annars oändligt mörker?

Det finns kanske inga svar på dessa frågor, men ställa dem bör vi.

Det har varit svårt att komma tillbaka efter semestern. Jag har hört en tyst viskning från den här bloggen: Skriv, skriv, varje dag, verkade den säga. Men jag kunde inte.

Jag har därför beslutat att skära ned ordentligt på kvantiteten, förhoppningsvis för att uppnå högre kvalitet - fast detta inte är något rent kausalt samband. Kanske snarare bara skriva när jag tycker att jag har något att säga. (En ännu svårare kategori.)

Jag kommer dock att fortsätta blogga på Living in Europe och, så snart den är uppe igen, även på Bonoboland, en partnersite till Livingnätverket. Efter experimenterandet med denna enhjuling känns det som om gruppbloggande är mer intressant och mindre pressande.

En anledning till att jag inte lägger ned helt, kanske den viktigaste, är att jag känner starkt för svenska som internetspråk. Inte för att det är svenska per se, utan för att det är litet, insignifikant och hotar försvinna om vi inte inser dess värde, och andra små språks värde likaså. Det vore inte bara tragiskt utan också katastrofalt, om anglo-amerikanskan helt skulle ta över all internetkommunikation.