Det språkliga kaos jag frambesvor i Thoughts on Language har haft mig i sitt grepp sedan dess. Jag har tänkt på olika möjligheter att avbilda de spiraler och språng som tankar gör - hur skulle det se ut om Joyce skrev en internetodyssè?

Bloggformen har sina begränsningar. Jag söker efter en lösning som medger både en kronologisk och en associativ ordning - inte bara genom kategorier utan genom att avbilda ett nätverk på sidan som är icke-linjärt. En avbildning behöver en modell. Det är utmaningen. Vilka metaforer kan täcka in mest? Ge mest utrymme för tankevindlingar och bilder, även ljudintryck?

En virtuell ort som t.ex. en trädgård? Där man kan slå sig ner i korgstolar för att filosofera, spela krocket på gräsmattan eller ta ett glas citronsaft i skuggan av ett träd?

Eller en labyrint där man kan gömma gåtor på vägen in mot en central punkt?

Eller en salong dit man kan bjuda in intressanta gäster?

Text är linjär av nödvändighet. Men vi fungerar inte linjärt. Allt vi säger och skriver, utsagor sammansatta av ord, har ett associativt djup. Det kan vara ett ord vi använder som påminner om en svunnen kärlek, en älskares favoritord. Ett uttryck som härstammar från mormödrars tradition flera generationer bakåt i tiden. Ett lokalt ord som vi använder bara när vi talar med människor från den orten eftersom ingen annan skulle förstå det. Om vi lever i ett främmande språk, ord och uttryck vi översätter direkt för att vi inte finner någon bättre motsvarighet i det främmande språket. Ord vi tycker är vackra utan att förstå var och när de först gjorde detta intryck på oss - kanske genom att vi upplevt otaliga sommarkvällar vid en tyst sjö och nu minns dem genom ordet strandkant, eller trolsk eller sommarnatt.

Det finns några typiska turistleder i Berlin där vi har vallat ett antal besökare genom åren. Ett av målen är East Side Gallery, den kilometerlånga murresten som bemålades av olika konstnärer 1990. Större delen av det här utomhusgalleriet är tyvärr i mycket dåligt tillstånd. Väder och vind har eroderat motiven. Men det finns en bit som restaurerades för några år sen. Här befinner sig t.ex. Curriculum Vitae:

Bakom muren ligger en strandbank längs floden som skiljer Friedrichshain från Kreuzberg. Om man kikar igenom de hål som finns här och var ser det ut så här:

Sedan kommer överraskningen. En ingång i muren leder in till en nyanlagd sandstrand.

Det finns några barer, lite solstolar och en pråm där man kan tillbringa en relaxdag med en drink i handen och utsikt över Spree.

Oststrand heter etablissemanget. Deras sajt är lite rörig och dåligt strukturerad men det finns ett par trevliga foton.

Så. Nu har vi varit i vallokalen och gjort vår EU-medborgerliga plikt. Vi bor i ett lugnt område i nordöstra Berlin med ganska låg invandrarandel men däremot med en hög pensionärsandel. Förvånande nog med tanke på den lite sömniga byatmosfären här var vi inte helt ensamma i vallokalen.

Jag beslutade mig för att anmäla mig till det tyska valet istället för att rösta i det svenska. Det känns mer relevant efter så många år här - för att inte tala om den ackumulerade skattesumman som jag har bidragit med.

Det lustiga var att de hade svårigheter att finna mig i vallängden. Tills jag lade märke till en liten handskriven lapp med fem namn varav mitt stod högst upp. Där är jag, sa jag och pekade. Om jag förstår rätt har alltså sammanlagt fem EU-invandrare anmält sig till valet i vårt distrikt. Jag undrar vilka de andra är?

Här är en länklista till partierna på listan. Faktum är att tio av dem är mer eller mindre extrema, på höger- eller vänsterkanten eller till förmån för djur, bibeln, pensionärer och andra special interest-grupper. Däribland även Bayrare.

Ibland är de inte riktigt kloka de där tyskarna.

Jag letar nu efter en bra länk som kommer att uppdatera resultaten kontinuerligt.

Här kommer endast det officiella resultatet att kungöras - ingen spännande valvaka. Det verkar som om tv är det bästa alternativet än så länge.

Dagens viktigaste nyhet.

En annan viktig fråga.

Det går inte att jämföra det svenska miljöpartiet med Tysklands Gröna, sa jag när vi satt och samtalade vid Akademie der Künste idag - en solig och fin dag för övrigt.

Nej, det har jag hört av andra, sa den besökande svenska konstnären. Och förresten vill de tillåta polygami också.

Polygami? Är det allvar?

Allmänt skratt breder ut sig. Huvud rystes. Obskyrt detta.

Och nu sitter jag och googlar. Det stämmer.

Notera vänligen också förslaget om försäljning av snus och tobak på monopolställen.

Man ska inte sparka på dem som ligger. Men några jävla gränser får det väl finnas. Eller?

The Day after Tomorrow var förresten himla dålig. Inte en enda karaktär har tecknats mer än flyktigt som någon slags platshållare: Fadern. Vetenskapsmannen. Sonen. Modern. Etc. Så ser det ut när teknologer gör film.

Det enda som stannar i minnet —-

sluta läsa här om du vill se filmen

—-är de sista scenerna där amerikanska flyktingar väller över den mexikanska gränsen som tvingas stänga. Och Cheney-kopians tacktal till den tredje världens länder för att de ställer upp och tar emot amerikaner i denna ödesstund. Inte konstigt att det blivit så mycket väsen om filmen. Det är ingen Happy End.

Anything can be said and, in consequence, written about anything.

Only language knows no conceptual, no projective finality.

We can say any truth and any falsehood.

There is construction and annihilation.

It is for this imperative reason that ritual, liturgical, canonic codes of saying [...] strive to close, to circumscribe word and world by means of taboo [...]. Here resides the true sense in the depth of the Judaic prohibition on the enunciation of the name or [...] the Name of the Name, of God. Once spoken, this name passes into the contingent limitlessness of linguistic play, be it rhetorical, metaphoric or deconstructive.

Chaos, too, is boundless and free.
…
In Judaism, unending commentary and commentary upon commentary are elemental. [...] The text of the Torah [...] and the concentric spheres of text about these texts, replace the destroyed Temple. [...] In dispersion, the text is homeland.

George Steiner in Real Presences

Language crises around the last end of the century - reaction to the release of language from taboo? Tiredness in the face of the speakable?

What revives language? Individually? Socially?

We haven’t stopped talking in spite of numerous deaths of language.

The Chandos Letter.

Internet as an endless talmudic conversation. Also homeland? To whom?