Medborgaren på I fyrverkeriernas tid skrev sitt sista inlägg den 12 maj.
Jag tror att han är död nu.
Förklara det den som kan.
Medborgaren på I fyrverkeriernas tid skrev sitt sista inlägg den 12 maj.
Jag tror att han är död nu.
Förklara det den som kan.
Preposition
The musings are threads picked up and noted in an almost raw state, i.e. as they were found. I am noting them because they have, in these combinations, made a difference. They have released thoughts and emotions. They have moved something. This of course doesn’t happen in a vacuum. I’m noting just a small part of the context since it is infinite and personal by nature. Also I’m adhering to two principles in noting: It should be at least vaguely intelligible for someone else than me. And it should be as ‘open’ as possible. This in order not to enclose or formulate too much meaning from the start.
The musings can best be likened to a sketch book.
Musings: from muse.
Etymology: Middle English, from Middle French, from Latin Musa, from Greek Mousa.
1 : to become absorbed in thought; especially : to turn something over in the mind meditatively and often inconclusively
2 archaic : WONDER, MARVEL
transitive senses : to think or say reflectively
also
1 capitalized : any of the nine sister goddesses in Greek mythology presiding over song and poetry and the arts and sciences
2 : a source of inspiration; especially : a guiding genius
Britten’s Les Illuminations based on Rimbaud’s poems.
(I have read some most thrilling poems by Arthur Rimbaud. I must put them to music.)
J‘ai seul la clef de cette parade sauvage.
J’ai tendu des cordes de clocher àclocher…
…et je danse.
…et cette jambe de gauche.
Il parlait aux amis de rèvèlation,
d’èpreuve terminèe.
Assez vu. La vision s‘est rencontrèe àtous les airs.
Assez eu. Rumeurs des villes, le soir, et au soleil, et toujours.
Assez connu. Les arrêts de la vie. – ÆRumeurs et Visions!
Dèpart dans l’affection et le bruit neufs!
Britten discovered Rimbaud through W.H. Auden. He was fascinated by Rimbaud’s life and art simultaneously. A photo of Rimbaud shows an extraordinarily beautiful young man.
In Memoriam Benjamin Britten by Arvo Pärt
Pärt discovered Britten shortly before Britten’s death in 1976 - this loss caused Pärt to feel inexplicable feelings of guilt, even worse. His impression of Britten’s music was one of rare purity. Pärt had wished to meet Britten personally. This was not to be. In 1976 Pärt had found his voice after many years of exploration and pauses in which he had studied medieval composers.
Connection?
Britten and Guillaume de Machaut. Purity.
In Memoriam Benjamin Britten: Canon of a-minor scales – the rhythm is visible in the arms stroking the violins – one group faster, one slower, weaving into each other the scales – short/long, short/long. Scale, volume and rhytm develops – deeper, louder, denser.
Scales A-G, united at the end in a deep a-minor.
Resurrection? Something new has been created. A meeting takes place in another dimension on the platform of a single tone.
Following the traces of these encounters is like following the footsteps of stronge attractions - a ghost of sublimated libido possibly mixed with awe in the face of this fascination.
Remains a transformation, from body into language into music into other music into emotion which then again takes its seat in bodies. This is the pure path, the noted, the written. Sideways full of remnants of discarded notes, deemed irrelevant, words too naked, too weak?
And this combination is but one.
Also, Pärt (in Passio): the text is stronger and it has given food for hundreds and thousands of composers and it will continue so - refers to St. John Passion.
The text is stronger.
In the beginning there was the word.
Det är som att komma in i ett vardagsrum, fast lite större. Musiker börjar packa ihop sina trummor och gitarrer. Uppenbarligen har jag missat en konsert. Vinet är billigt. Alla verkar känna varann. Man diskuterar tvärs över rummet.
Pratar med S., J. och X.
Med Sverige associerar de följande.
Jordgubbsplockning.
ABBA.
30-åriga kriget.
Vattenpipor - är nu trendiga även bland tyska ungdomar. I Alt-Moabit finns flera arabiska affärer med ett fint urval.
Trots att det är maj månad har vädret inte riktigt kommit igång här. Imorse var det kallt och blåsigt. Jag har dock gjort en observation angående väderfronten. Varje gång jag hör beskrivningen av vädret i Västsverige kan jag med stor säkerhet ställa in mig på att samma väder kommer att dyka upp i Berlin med ett par dagars försening.
Det var kallt och blåsigt i Västsverige igår. Se där.
Har funderat på att göra en frilanskarriär som väderorakel, men möjligen är det ingen tillväxtsektor, särskilt som jag ju bara kan förutsäga vädret med några dagars försprång. Fast en förutsägelse skulle jag kunna göra om några dagar, om man ska tro Roland emmerich.
I helgen ska vi nämligen gå på The Day after Tomorrow. Jag ser fram emot en äkta katastroffilm, inte för att de brukar vara särskilt intressanta, men något fick mig att vilja se den här. Antagligen för att många vetenskapsmän har uttalat sig positivt om filmen.
Roland Emmerich säger i Spiegel:
Zum Glück haben wir den Filmstoff nicht mit einem großen Hollywood-Studio entwickelt. Die hätten auf einem Helden bestanden, der die Apokalypse verhindert. Ich habe aus moralischen, politischen Gründen auf diesen Weltretter verzichtet. Mein heimlicher Traum ist nämlich, dass dieser Film die Politiker zum Handeln bewegt.
Som tur är utvecklade vi inte manuset i samarbete med en stor Hollywood-studio. De hade krävt en hjälte som förhindrar apokalypsen. Men jag ville inte det av morlaiska och politiska skäl. Min hemliga dröm är nämligen att denna filmen får politiker att handla.
Ja, då får vi väl se om den amerikanska regeringen härnäst uttalar krig mot växthuseffekten. Det torde bli ungefär lika svårt att föra som det nuvarande mot terrorismen. Sålänge man tänker enligt industriålderns paradigm, vill säga.
Eventuellt kommer jag att recensera filmen här.
Lördagskvällen tillbringades i änglars och geniers sällskap - nämligen i Schinkel-kyrkan vid Schloss Neuhardenberg.
Vivaldi/Cage/Pärt spelades av en symfoniorkester från Stettin.
Arvo Pärt satt på en bänk längst bak, förstås.
Efter det sista stycket - Festina lente - kom han fram för att ta emot applåderna. Jag önskar jag hade kunna uttrycka min hänryckning bättre.
Lyssna på:
Fratres
Tabula Rasa
Summa