Imorse läste jag en Spiegel-intervju med Tysklands inrikesminister Otto Schily. Tyvärr finns den inte online.

Schily kommenterar Al Qaedas uttalande Vi älskar döden mer är livet ungefär så här: Då kommer de att få det uppfyllt också.
Spiegel hakar förstås på och undrar vad han menar. Han håller sig tillbaka en aning men menar i princip att han under vissa förutsättningar har förståelse för det målinriktade dödandet av enskilda utvalda terrorister.

Jag tyckte det var en rätt spektakulär intervju. Är det bara som jag inbillar mig eller hopas inte liknande uttalanden och incidenter den senaste tiden? Det fanns också speciellt ett fall i Tyskland för något år sen. En man kidnappade ett barn och krävde lösenpenning. Barnet kom från en rik familj. Det slutade tragiskt, man fann barnet dött, mördat. En misstänkt häktades och erkände dådet. En tid senare uppträdde hans advokat och sa att hans mandant hade berättat om tortyr från polisens sida. Uppenbarligen hade man tagit till ganska hårda medel för att tvinga fram dels ett erkännande och dels en angivelse om var man kunde hitta barnet.

Detta utlöste en debatt där en del åklagare och polistjänstemän uttalade sig för rätten att ta till “hårdare medel” alltså mild tortyr för att pressa fram informationer i fall där man trodde sig vara säker på att ha rätt person i förvar och där brottet är grovt. Framför allt då det handlar om att rädda ett annat människoliv.

Och så har vi förstås Guantanamo Bay som lysande exempel.

Och jag minns också debatten i Sverige för drygt tio år sen när högerextrema våldsdåd ökade i omfång. Theodor Kallifatides sa då: Man kan inte spela schack med någon som välter schackbordet hela tiden.

Vad han menade var, att regler bara kan gälla för dem som själv accepterar dessa regler. Alla andra kan inte räkna med att behandlas utifrån dessa regler.

Jag undrar om iakttagande av de allmänt erkända mänskliga rättigheterna i vissa fall är en ren lyx? Och jag undrar om vi går mot en ordning där återigen olika rättssystem kommer att gälla för olika människokategorier. Alltså även på papperet, inte bara i realiteten.

….

Tillägg: Hittade länken till intervjun.

Äntligen kan man ligga på gräset och titta upp på en blå himmel, milt silad genom blommande trädgrenar.

Nu börjar hundbajset lukta också. När kommer bloggen med doft?

“Cinema is not a playground for Sharon Stone.” - Peter Greenaway

En lat eftermiddag med hyr-dvd. Beslöt mig för att gå till Negativeland, där jag inte varit på länge.

Jag kom hem en kväll för några dagar sen och såg min sambo ligga i soffan och titta på en film - några flygplan rangerade på ett fält till tonerna av elektronisk musik. Koyaanisqatsi, sa jag. Hur visste du det, sa han. Han berättade att han, utan att han visste varför, hade kommit att tänka på filmen, utan att känna till titeln eller veta vad den handlade om. Efter att ha frågat en kollega som frågade en kompis, fick han en titel som lät bekant och gick till Negativeland där den fanns. Där erfor även han att det finns tre delar.

Så vi såg resten tillsammans. Jag kom då att tänka på att det fanns en annan film jag gärna skulle se igen. Jag såg den i Bryssel 1997 när jag gjorde en enmånadspraktik på tolktjänsten vid EU-kommissionen. En helg såg jag av en slump att en utställning på temat minne gick på ett museum, Palais-des-Beaux-Arts? Minns inte riktigt. Och jag kan inte hitta någon länk på nätet, trots att det borde finnas en någonstans. Kanske är 1997 för långt tillbaka i tiden.

Särskilt minns jag en videoinstallation där bilder av en flodfärd genom en djungel visades i en non-stop-slinga. Det skulle föreställa Vietnam och var klipp ur Apocalypse Now. Men bilderna kom från Laos, eller var det Kambodja? Den springande punkten var att de bilder som präglat vår prototypbild av Vietnam är tagna någon annanstans.

Jag köpte en bok som utställningen hade ett blädderex av. The History of Forgetting. Och jag gick på Nova Cinema, ett av de få ställen i Bryssel där man kunde andas ut. Där visade de Sans Soleil av Chris Marker. Bilderna var fascinerande men jag förstod för lite av den franska kommentaren. Idag hade jag den engelska kommentaren.

De första bilderna föreställer tre isländska flickor. Off-kommentaren inleder:

The first image he told me about was of three children on a road in Iceland, in 1965. He said that for him it was the image of happiness and also that he had tried several times to link it to other images, but it never worked. He wrote me: one day I’ll have to put it all alone at the beginning of a film with a long piece of black leader; if they don’t see happiness in the picture, at least they’ll see the black.

Det påminde mig om de foton från min egen barndom som jag scannat in och bearbetat. De utstrålar ett slags för-historisk aura som gör dem oåtkomliga för mig.

Ett antal dagar har förflutit sedan jag skrev här - dels betingat av påskbesök och minisemester på Rügen - dels av idètorka. Det är nog så ibland. Men jag har också noterat att sedan jag började blogga på Living in Europe har min mentala energi förlagrats mer dit än hit. Trots att jag inte skriver ofta. Kan det vara en naturlig utveckling? En ensamblog kan ibland kännas just så, ensam. Medan en gruppblogg lever av flera bidrag än bara mina. Det blir också mindre tryck på att producera något varje dag. Men idag har jag tänkt på tomater.

Har någon tänkt på att tomater smakar mindre och mindre? Inte ens kvisttomaterna, eller vad de nu heter på svenska, de som sitter på en stam när man köper dem, är lika smaskiga som för några år sen. Jag undrar var smaken går förlorad. Är det på transportvägen? Är det en genetisk grej? Eller beror det på produktionstakten? I vilket fall känns det sällan meningsfullt att äta tomater nuförtiden. Jag ska göra ett test och köpa ekologiska. Kanske smakar de mer.

I valet mellan en djupröd, regelbundet rund tomat som inte smakar och en röd-grön, oformlig men välsmakande tomat vet jag vad jag skulle välja.

Eller kanske borde man odla dem själv? Svårt när man inte har mer än en balkong till förfogande.

The Iris Murdoch Society samlar pengar för att kunna köpa upp det arkiv som hennes man uppenbarligen nu vill sälja. Man räknar med att behöva totalt 100.000 pund. En tiondel har stiftats hittills.

Jag låter motiveringen tala för sig själv:

Several Iris Murdoch archives are currently for sale. These archives comprise some hitherto unpublished material by Murdoch, around 1000 books, many of which have been heavily annotated by Murdoch herself, and a fascinating selection of letters, tapes and interviews. A few American Universities have expressed interest in these collections; the Iris Murdoch Society, however, is obviously committed to keeping these important archives in this country.

Kingston University would be a natural home for this material as it publishes the Iris Murdoch Society News Letter; Peter Conradi, Murdoch’s official biographer and Murdoch scholar, is Professor Emeritus here, and the University already has a substantial library relating to Iris Murdoch, as Anne Rowe teaches a Special Study Module on Murdoch within the English Literature undergraduate programme.

The acquisition of two of the available archives for Kingston University would mean that an Iris Murdoch Centre could be established that would provide first-class research facilities, not only for Murdoch scholars but also for researchers working on issues of social, cultural, philosophical and theological importance in the twentieth century.

There is little chance of Kingston University being able to fund the purchase of these archives outright. The Iris Murdoch Society is making an initial donation of £500 towards the purchase of the archives and we already have a private pledge of £1,000. However, the total sum necessary is likely to be in the region of £100,000. We are inviting each member of the Iris Murdoch Society to make a pledge of £20 in order to help secure these archives. Alternatively, larger pledges can be made if you so wish. (Your donation will help preserve Iris’s name in two ways, as John Bayley has donated the profit from the Oxford collection to the St Anne’s scholarship fund.) The Iris Murdoch Society hopes that Kingston University will at least be able to match, and perhaps improve on, any sum that can be raised externally from private and corporate sponsorship.

Som tekniktaliban har jag länge varit skeptiskt till alla de här mojängerna med hybridfunktioner som det så initierat heter. Jag har haft svårt att inse varför man ska tippa in datum och notiser i en ful låda på ett tidsberövande sätt när man helt enkelt kan ta en penna och skriva in det i en fin, läderbunden kalender. Eller varför en mobil ska kunna spela musik och ta kort. Men nu gör jag avbön. Vårt hushåll har nämligen fått tillökning. Den lilla heter Nokia och har ett inbyggt objektiv och förbannat fin grafik. Jag tillbringade en hel dag med att hektiskt knappa hit och dit och lyckades slutligen ta kort. På mig själv förstås. För belästa läsare (hih) dyker eventuellt Thoreaus kritik av atlantkabeln upp i minnet. De första ord som utväxlades, förmodade han, var väl att drottning Amalia har en förkylning. Och på den nivån ligger det förstås. Men för tusan, det är roligt!

Jag ägnade t.o.m. några förströdda minuter åt att filosofera över det här komplexet. Inget nytt framkom kanske, men jag vill ändå här dela dessa tankar. För det första, för den normale konsumenten - alltså inte den teknikorienterade - är det först när tekniken blir mänsklig som den blir intressant. Här är det grafiken som nu har en så hög upplösning att displayen visar riktigt fina bilder. Kamerans upplösning är kanske inte så proffsig än, men det räcker. Saken är den att jag inte hade mycket till övers för de där födelsedagsgratulationerna som med streck och ringar visar något som kan tolkas som en tårta. Eller så. Men nu råder inget tvivel om vad bilden föreställer. Och det är trevligt att se en bild av min sambo när han ringer.

För det andra, kameran. För mig är det just det lite suddiga, vacklande, som tilltalar. Det ger känslan av att använda en teknik som fortfarande är lite i blöjåldern men ändå är på gång. Som de tidiga filmerna. Minns ni kortfilmen ‘Ett tåg kommer in på stationen’? Ja, jag var inte heller född när den gjordes, men den tillhör filmhistorien. Och det är det intressanta. Vad väljer man att avbilda när en ny teknik står till förfogande? Förra sekelskiftet var det en annan ny teknik, järnvägen. Det var rörelsen, vitaliteten och kraften i loket som fascinerade, tror jag. Jag däremot valde för min första videosnutt att filma min sambo när han plockar disk ur diskmaskinen. Ã…terigen lite teknik med i spelet, men mer på en vardagsnivå. Det är min sambo som står i förgrunden. Rörelse och lite klirr i bakgrunden. Det blev en fin snutt som jag ska behålla.

Mobilens storlek gör att man har den med, medan en kamera ofta är för stor för att ha med dagligen. Ã…tminstone min kamera, men det är en annan historia. Nu ska jag införskaffa en kabel också, så att jag kan posta lite foton här.