Passage ur brev i ‘Charlotte Brontës liv’ (Elisabeth Gaskell):

11. Februari 1851

Käre herre,
har ni läst Miss Martineaus och Mr Atkinsons nya verk ‘Letters on the Nature and Development of Man’? [...] Jag vill nu inte säga mycket om vilket intryck denna bok gjort på mig. Det är den första avhandling jag läst där någon bekänner sig öppet till ateism och materialism, den första entydiga förklaringen jag sett, i vilken någon påstår att han inte tror på existensen av någon Gud eller ett liv bortom döden. Vill man göra en bedömning av en sådan avhandling bör man undertrycka den måhända instinktiva förfäran den ger upphov till och granska den med lugn. Det faller mig svårt. Det mest egendomliga är att vi förväntas glädja oss över den hopplösa tomheten, erkänna den bittra förlusten som en stor vinst och den obeskrivliga vilsenheten som ett tillstånd av angenäm frihet. Vem kan det, även om han ville? Vem vill det, även om han kunde? Vad mig angår, så önskar jag uppriktigt att finna och lära känna sanningen, men om detta skulle vara sanningen föredrar jag att den förblir dold bakom hemligheter och täcks av en slöja. Om det är sanningen, kan människan som ser den, vare sig hon är man eller kvinna, endast förbanna dagen då hon föddes.

Charlotte Brontë hade upplevt fem syskons död innan hon blev ensam kvar med sin far i en ödsligt liggande prästgård i Yorkshire. Hon led ofta av förkylningar och andra krämpor (möjligen förorsakade av att grundvattnet förorenades av den intilliggande kyrkogården), av ensamhet och sorg över att ha förlorat sina käraste. Hoppet hon hade om att få återse dem i livet hädan grumlades förstås av de ideer som under 1800-talet gjorde sitt intåg - läran om arternas uppkomst, människans materiella natur och andra teorier - det vi nu sammanfattar till darwinism.

Hennes reaktion kan tänkas vara symptomatisk för många fromma människors på den tiden. Den viktorianska samtiden chockades av dylika teorier, men vetenskapen arbetade oförtrutet vidare med målet att lufta på de slöjor som Charlotte Brontë helst ville lämna ifred. Hennes röst i detta brev är som ekot från en grav, ett länge försvunnet som vi knappast längre kan förstå och sympatisera med. Men relaterat till hennes samtid är det kanske inte så märkligt att Charlotte bara känner en hemsk tomhet vid tanken på att Gud inte skulle existera. I hennes biografi är det framför allt den dagliga strävan efter moralisk resning som slår dagens läsare. Förtvivlan inför död och sjukdom kan inte lösas på annat sätt än genom förtröstan och hårt arbete. Hon lägger sitt öde i Guds händer och hoppas att döden är en befriare från denna världens elände, medan hon utför alla de sysslor som är nödvändiga och som dessutom drar hennes uppmärksamhet bort från sin egen person och riktar den mot dem hon hjälper. Hon kan ännu inte njuta av de fördelar vi idag har av de vetenskapliga upptäckterna. Enbart förlusten är tydlig. Det måste ha känts som om den fasta marken försvann under fötterna.

Jag blev nyfiken på hur samtiden i stort reagerade på de materialistiska teorierna. En skildring av intelligentians reaktion ger Robert M. Young i sin essay The Impact of Darwin on Conventional Thought. Här en annan essay om literaturreception med följande intressanta citat:

“John Stuart Mill famously pronounced his era to be one in which “mankind have outgrown old institutions and old doctrines, and have not yet acquired new ones” - a view that would be echoed at regular intervals for the remainder of the century. In many areas of life, there was a sense that while the pace and pressures of work had grown enormously, connections with tradition and established ways of thinking were being weakened or cut altogether. Out of the uncertainty bred by this diminished feeling of continuity with the past, combined with an enormous influx of new and unassimilated information and ideas, grew the characteristically Victorian struggle between hope and doubt, optimism and anxiety, which marks virtually all of the important writing of the period.”

Som den spekulativt lagda person jag är kan jag förstås inte undvika att söka paralleller till min egen samtid. Även om de brott som uppstod i den viktorianska människans psyke nog var bra mycket större än de vi upplever idag, finns det inte ändå en del likheter? Den enorma mängden information vi har med att göra, utan möjlighet att ens meningsfullt kunna sortera den. De innovationer på genetikens, mikrobiologins och informationsteknologins områden som vi dagligen konfronteras med, men inte verkligen kan inordna i kända sammanhang. Vi svävar i ett tillfälligt vakuum som kommer att slutas på det ena eller andra sättet, troligen genom att vi accepterar teknologin och anpassar oss till de nya möjligheterna - eftersom det är vår natur att aldrig någonsin ta ett steg tillbaka från något som korsat en gräns och har ett inneboende gott och ont i sig. Så vi lär oss leva med det onda och tar till oss det goda.

Men medan jag skriver det förstår jag att vi upplever olika tidsplan simultant och individuellt. Vi har var och en olika grader av tröghet i vår anpassningsförmåga. Jag som öbo är mycket trög i många avseenden och kan nog ibland slå över till konservatism. Andra firar triumfer i det nya och intresserar sig inte för det som varit. En del samhällen är fångade i medeltid medan andra redan bygger sonder och färdas till Mars. Men det snabba och lätta kommer att vinna över det långsamma, tröga. Men Charlotte Brontës röst når mig genom tidernas svall och jag förstår henne. Med kunskapsvinst kommer oskuldsförlust, en av de eviga sanningar Bibeln lär oss. Det är en svår del av det moderna livet att navigera förbi kunskapens klippor och välja rätt färdväg. Men det finns inget alternativ. Det betyder inte att vi ska inbilla oss att vi upplever allt för första gången och att vi är unika. De allmängiltiga frågorna kommer alltid att kvarstå och de kan inte besvaras av vetenskapen. Men de existerar trots allt.

Den senaste tidens attentat har kommit slag i slag - så snabbt att man knappt hinner smälta allvaret. Medan bomber exploderar i Bagdad (dagligen), i Madrid, i Israel och de palestinska territorierna sitter jag här och blir alltmer misantropisk och pessimistisk. Hur kan man vara så dum att man beordrar ett politiskt mord på en palestinsk ledare? Förstår man inte symbolvärdet och den hysteri det leder till bland de redan förtvivlade och våldsbenägna massorna i flyktingslägren? Eller är det det som är tanken? Förutom att det är fullständigt illegalt och strider mot allt vad folkrätt heter. Medan jag tittade växelvis på BBC och CNN igår kväll greps jag av en irrationell känsla av att israelerna och palestinenserna är skott på samma gren och förtjänar varann. Man borde plocka ut ledarna för båda falangerna, ställa upp dem på ett fält med varsin pistol i handen och låta dem skjuta ner varandra. Vita Huset förnekar all kännedom om attentatet. Tillåt mig småtvivla.

Kanske är det mitt minne som är kort. Jag minns inte hur situationen var på 80-talet. Minns inte heller någon känsla av hot inför t.ex. atomkrig då medan Sovjetunionen fortfarande var en supermakt, trots att jag vet att det var en osäker tid. Kanske glömmer man snabbt eller förtränger sådant? Men det verkar som om vi nu står mitt i en våg av fragmenterat, utspritt våld som utförs av unga män från Pakistan, Marocko, Irak, Palestina och andra länder där de fundamentalistiska sekterna florerar. Vi ser redan hur nationalstaterna på olika sätt reagerar på detta hot. USA använder hotbilden för att attackera andra nationer, vare sig de har samband med terrorn eller ej. EU-länderna börjar försiktigt undra om de inte ska samordna sina säkerhetstjänster och utbyta information grundligare än hittills (mycket meningsfullt) samt planerar att införa pass med fingeravtryck eller andra biometriska identifikationsmetoder (ingrepp i den personliga integriteten). Dessutom ger man sig på beslöjade kvinnor. Jag är ingen anhängare av slöja, tvärtom anser jag det vara ett tecken på patriarkalt förtryck. Men jag tycker inte att man ska förbjuda den. Det är ett slag i fel riktning. Det är ju inte de beslöjade kvinnorna som utgör hotet. Det är de unga fundamentalistiska männen. Men dem är det svårare att komma åt. Man kan ju inte utgå ifrån att varje muslim är en fundamentalistisk bombläggare. Tvärtom. De flesta muslimer är lika fredsälskande som de flesta kristna och sekulariserade. Alltså ger man sig på det synliga. Ett hjälplöst och skadligt försök att inringa en osynlig fiende. Dömt att misslyckas. Och jag är inte säker på att det hjälper kvinnorna heller.

Den reaktion som kommer på terrorattentaten är mer skadliga för demokratin än attentaten själva. Detta anser Richard Rorty, en nutida filosof. Och jag är benägen att hålla med honom. Vi kommer att tillåta större ingrepp i den personliga sfären, mer makt till säkerhetstjänster, ett hårdare klimat för invandrare från fattiga länder och högre murar runt Europa. Men utöver det som drabbar oss själva mest: Vår uppmärksamhet sugs bort från de viktigare frågorna som handlar om fördelningspolitik, miljö, handel och teknologisk innovation. Vi stirrar som skräckslagna kaniner på en orm och kan inte längre befria oss från den fruktan vi känner inför tanken på att kanske själva sitta på ett pendeltåg som en minut senare flyger i luften. Det är den största vinsten som de här marginella kriminella randgrupperna har lyckats med. Och varje Machiavelli-läsare vet att det är klimatet av rädsla som gör det möjligt för furstar att öka sin makt. Vår reaktion, efter en tid av sorg och kontemplation, borde därför vara att skydda öppenheten mer än någonsin, att känna medkänsla med dem som mest behöver det. Att öka samarbetet över gränserna. Att inte tillåta att man blandar ihop kriminella bombläggare med muslimer. De instrument som finns för att få tag på brottslingar är tillräckliga. De måste koordineras och intensifieras men de finns och räcker till. Förebyggande stridsinsatser (pre-emptive strikes) hör hemma i science-fiction-världen, inte i den reella världen.

Göran Rosenbergs kommentar. Huvudet på spiken, som vanligt.

Idag blir det osammanhängande. Har just suttit i en telefonkonferens och retat mig på den dåliga kommunikationsstilen på det här stället. Ska försöka samla mig och tänka på något trevligt istället.

T.ex. på att våren nu är här på allvar. Påskliljorna börjar redan blomma. Fåglarna är synnerligen aktiva med bobyggande och annat som händer så här års. Igår tog jag en promenad längs de närbelägna fälten och knipsade av några grenar för att ha lite påskris i god tid. Jag kände mig som en kriminell eftersom det troligen är förbjudet att ta med kvistar ur naturen här. Inte så konstigt. Tänk om alla skulle göra det. Alla 80 miljonerna… Eller är det bara överjaget som är ovanligt aktivt?

Jag har sått mejram, tomater, solrosor och ser dessutom att mina chilifrön och ingefäraroten som jag satte i januari börjar ta sig. Det är roligt att så frön från saker man har köpt för att äta. På något sätt känns det märkligt att de faktiskt växer, de där fröna som kommer från inhandlade grönsaker. Förr hade jag ingen hand med växter alls. Jag brukade kunna ta kål på dem inom loppet av några månader. Men det verkar ha ändrat sig. Jag omdefinierar nu mig själv till en som kan få saker och ting att växa! Konstigt. Plötsligt slutade växterna att dö och fortsatte att grönska utan att jag egentligen betedde mig annorlunda. Då började jag bry mig om dem lite mer och nu har jag alltså startat en massa nya projekt som verkar ta sig.

Min sambo är på diet (inte för att han är tjock utan för att han vill passa in i sina kostymer). Det gör matlagningen något mer komplicerad. Hos oss är det jag som är kocken. Oftast. Jag är så van vid att laga mat för fyra fast vi bara är två, eftersom min sambo har/hade extremt god aptit. Men nu får jag försöka skära ned på mängden igen. Fick nyligen slänga en del av den smaskiga fisksoppan på Zander (?)och musslor. Jag vägrar banta fast jag skulle kunna gå ner några kilo (det är mest magen…) .Men jag vet inte. Jag är rätt nöjd med mig själv som det är faktiskt. Det är kul att ha lite runda kurvor efter att ha varit mager som en pinne större delen av livet. Fast jag passar inte heller in i mina kostymer längre.

Nyheterna är dåliga idag. Men jag orkar inte skriva om det - för en gångs skull håller jag mig till den “lilla världen” som det så nedsättande heter…

Jag har länge tänkt skriva om barockmusik och min underbara om än något sena upptäckt av operaarior från barocken. Nu ser jag att Speigel hann före mig med en artikel om barockens popularitet just nu. Jag var dock inte helt nöjd med deras vinkel - framförallt med den simplifierande utsagan att framför allt den breda massan njuter av en spektakulär barockaria, särskilt om den sjungs av en kontratenor.

Den breda massan har snarare uppskattat sådana stora publikdragare som Pavarotti och Carreras - hos Amazon finner man titlar som “Amore”, “Kuschelklassik” (Mysklassik) och “Musik für schöne Stunden - Arien zum Autofahren” (Musik för fina stunder - arior för bilkörning). Komponisterna är gärna någon av de tunga namnen Verdi, Mozart, Puccini, etc.

Jag tror alltså inte att den barocka operan är mer lättlyssnad än den klassiska italienska operan som den skapades under 1800-talet. Men den är inte heller svår. Däremot krävs en sångteknik, belcanto, som kom ur modet med den moderna operan och kräver oerhörda prestationer av sin sångare. Min teori om varför barocken just nu spelas förstärkt på operor världen runt är för det första: Barocken var en tid av krig, oroligheter och medvetande om m?nniskans fåfänglighet. Döden lurade bakom hörnet. Barockmusikens klara struktur, ibland matematiska precision, var ett sätt att skapa ordning i en smutsig och kaotisk värld. Något av detta tror jag vi kan relatera till idag. Finns det något mer lugnande än att lägga på en skiva med Bach eller Händel? Den lätta men ändå substantiella strukturen är ett av de tydligaste bevisen för den mänskliga andens kapacitet för skönhet. Den barocka operan är inte fullt så matematisk som t.ex. Bachs fugor, men den är inte heller lidelsefull på samma sätt som t.ex. Tosca eller Carmen. Hos Monteverdi t.ex. kan man urskilja ekon från renässansmusik som ju är rytmisk till sin art. (Madrigaler etc.) Det handlar framför allt om skicklighet och kännaren ska kunna uppskatta ornamenten.

För det andra: Barockoperans stora och firade sångare var ofta kastrater. Några av de mest kända är Farinelli, Caffarelli, Senesino. Kompositörer som Händel, Porpora, Broschi, Hasse m.fl. skrev ofta sina arior direkt för en kastratsångare. Efter en grundlig sångarutbildning uppträdde dessa ofta till ära för den lokala fursten, men nu föddes också operan som kulturell institution. Kastratens oklara kön, den dubbeltydighet och skandalositet som ofta omgav dem, är förstås i dessa tider av postmodernitet och gender-bending högst intressanta. Maskeraden, överdådet, ornamenten - jag tror detta känns modernt i högsta grad just nu. Där öppnas det för en viss voyeurism, en lysten blick på eunuckens sexliv så att säga. Möjligen är det det som intresserar många.

Den s.k. sista kastraten, en man vid namn Alessandro Moreschi, som var i Vatikanens tjänst finns utgiven på CD. Inspelningen härstammar från 1902 och är av dålig kvalitet, både tekniskt och sångarmässigt. Att höra det svaga ekot av en storhetstid i den darrande och ibland pinsamt dåliga inspelningen är en märklig upplevelse. Man förundras över röstens obestämbara kvalitet samtidigt som man önskar att man istället hade fått vara med 1721 då Farinelli gjorde sin firade debut i en opera av Porpora, Gli orti esperidi. Det spöke som svävar över inspelningen är fascinerande och frammanar svulstiga fantasier. Det skulle inte förvåna mig om det någonstans i världen finns en frimurarorden med Vatikananknytning (jag skulle tippa på Paris) som i hemlighet planerar att kidnappa en ung lovande gosse och göra honom till kastratsångare för att under mörka källarvalv kunna sitta i sina sammetsklädda fåtöljer med konjakskupor och lyssna till gamla arior. Detta vore väl ett fint uppslag till en roman? (Copyright by Agnes)

*För övrigt uppskattar jag kvinnliga mezzosopraner mer än dagens kontratenorer. De kommer närmare uppsåtet inbillar jag mig. Men framförallt är deras stämmor fylligare eftersom de inte sjunger med huvudklang, eller vad det nu kan heta på svenska.

**En sak jag undrar över är anknytningen till Vatikanen. Uppenbarligen såg man genom fingrarna med kastreringen av unga, oftast fattiga gossebarn på 1700-talet. Men hur togs steget från detta till att vara den sista institutionen som hade en kastrat i sin tjänst? Även detta är värt en undersökning, om den inte redan finns.

Som om det inte räckte med Irak, svenska riksdagsledamöter, Bush, Schwarzenegger, genmodificerad majs och växthuseffekten för att skänka livet en trist patina har nu Spiegel i veckans nummer en synnerligen deprimerande artikel som tyvärr är kostnadspliktig online.

För att sammanfatta det lite slarvigt: Det går utför med det här landet. Arbetslösheten stiger, företag flyttar, innovationer stannar av, skuldberg växer och inte ens den svagt positiva tillväxten kan man lita på eftersom den innefattar även tillväxten inom den offentliga sektorn, som definieras som tärande. Tyskland är en stat inbegripen i navelskåderi och beslutsångest.

Intressanta detaljer ur artikeln: Socialministern Ulla Schmidt har utökat sitt livvaktsgarde till fyra män. Schröder tycker inte det är roligt längre. Merkel, som officiellt kritiserar regeringen, får med avslagna kameror en fjärrskådande blick som antyder att hon inte heller skulle komma undan de reformer som nu är så impopulära. Folket liknas vid Honnecker som 1988 skrev ungefär följande i sin loggbok: Allt verkar vara i sin ordning.

Detta är förstås vatten på min kvarn. Jag har följande teori om varför tyskarna varken inser att reformer är nödvändiga eller tycker att just de som individer ska behöva avstå från något. Teorin måste dock delas upp i två fraktioner p.g.a. det historiska läget. Utgångspunkt: 1945. Elände, skam och ockupation. Några år senare i Väst: Det materiella läget förbättras, under 50- och 60-talen det s.k. tyska undret. En ständigt ökad välfärd för alla. (Öst lämnar vi därhän ett tag.) Demokrati och civilt liv förknippas med välstånd. Eller tvärtom? Folksjälen har lämnat det där fula bakom sig och känner sig långsamt som normala medlemmar av civilsamhället.
1989: Nu kommer Östtyskarna och vill också ha del av välståndet. Förståeligt nog. De har ju i 40 år med en kombination av förtjusning och avundsjuka öppnat västpaket med kaffe, rock-skivor och Nutella från släktingar på andra sidan. Under ca tio år är sedan det förenade Tyskland fullständigt upptaget med sig självt. Stasi-spioner och informella medarbetare avslöjas. Identifikationsprocesser drar igång. Öst-nostalgin breder ut sig. Och så vidare. Under många år är öst och väst det enda man talar om i medierna. De ekonomiska aspekterna är inte så viktiga.

Nu, efter ett antal års stagnation börjar man vakna till och se att andra länder har hunnit reformera sina ekonomier i lågt större utsträckning medan man här varit upptagen av annat. Välståndet, det goda ryktet som kvalitets- och innovationsledande, allt detta hotar att gå förlorat. Och nu kommer rädslan för att sjunka ned i ett liknande tillstånd som på 30-talet. Det är medelklassen som skickar hotbrev till ministrarna. Varje försök till nedrustning av de sociala tjänsterna bemöts med vrede på gränsen till hat. Detta är något nytt i modern tid. Nu hotar alltså de mörka marknadskrafterna och det verkar just nu inte finnas mycket som positivt definierar landet.

Kommer man att lyckas skapa en nationell samling i ett land som står misstänksamt till allt som har prefixet national? Som hellre faller sönder i regioner vars regeringar pockar på självbestämmande och har alldeles för mycket makt även på det nationella planet? Kommer en blockadpolitik att fortsätta förlama Tyskland? Vilket parti vågar grundligt reformera strukturerna? SDP och De Gröna har gjort ett försök, men det har hittills vattnats ur med kompromisser och valtaktik.

Pragmatismen har ingen lång historia i Tyskland. Det kulturella arvet - fantastiskt i sig - kan kanske bäst beskrivas enligt nedan:

Franzosen und Russen gehört das Land,
Das Meer gehört den Briten,
Wir aber besitzen im Luftreich des Traums
Die Herrschaft unbestritten.

Hier üben wir die Hegemonie,
Hier sind wir unzerstückelt;
Die andern Völker haben sich
Auf platter Erde entwickelt. - -

W. G. Sebald är en av mina husgudar. Hans stil är av samma slag som Thomas Bernhards. Långa meningar med många inflätade bisatser. En viss likhet med TB också i atmosfären. Det är som om meningarna svävar strax över en avgrund. Man vet om att den ligger där, men man vet inte vad som göms i den. Sebald härstammar från Wertach i Bayern, även om han 1966 utvandrade till England och tillbringade resten av sitt liv där. Han har alltså en affinitet till det österrikiska sättet att berätta. Vad är det i detta landskap och denna katolska kultur som skapat så många fantastiska författare? De långa meningarna utgör också en slags gyttja som hindrar en från att färdas för snabbt genom landskapet. Bisatserna hänvisar till varann så att en mening blir till en krets, en labyrint, som i sig utgör en värld. En värld som svävar över en avgrund.

Sebald återkom ständigt till vissa motiv i sina romaner. Det är som om han aldrig tillfrisknade från sjukdomen som var det tredje riket och förföljelsen av de europeiska judarna. Och inte bara det, han skrev som om ingen av oss någonsin kommer att göra det. Ett besläktat motiv är glömska och erinran. Människor, ting och händelser, vad händer med dem när ingen minns dem längre? Tiden, vad betyder den för en som har förlorat minnet av sina barndomsår?

Austerlitz reser genom ett Europa som bebos av spöken. Halvt om halvt förväntar han sig att i 90-talets Paris plötsligt se sin far komma runt hörnet, klädd i samma kläder som på det sista fotot. Hans far som flydde till Paris från Prag just innan judarna samlades in. I Marienbad lurar det förgångna lika hotfullt som i Terezin.

Sebald är också en författare av den europeiska melankolins tradition. Frånvaro och bruten mytologi - t.ex. i beskrivningen av Antwerpens centralstation - bildar ett skräckens landskap, l’Europe Noir. Melankoli är naturligtvis en produktiv andlig hållning just för författare. Kanske är det melankolin som gör skildringarna av karaktärer, städer och arkitektur så tydliga att man känner det som om man själv vandrade omkring i The Royal Observatory i Greenwich eller sutte i byskolans klassrum i W.

Den här andra tiden som ligger bakom den synbara nutiden och drar med fötterna längs leriga landsvägar, lever den kvar i oss på något sätt? Finns det orter som väntar på att vi ska besöka dem och se vårt eget förgångna i gestalten av en gammal kyrka eller en lövkrattande gamling som vet allt om våra morföräldrar? För människor som inte levt i ett obrutet sammanhang, vars föräldrar flyttat tvärs över Europa i jakt på arbete och fred och därmed kapat banden till familjen, om de alls lever längre, är detta inga literära frågor. Även om nutiden ställer sina alldeles egna krav på mig och min prestationsförmåga finns det inom mig en hemlös vandrare som inte mest behöver ordning och reda, framgång och materiell säkerhet utan mer vetskap och mer sammanhang. Jag skulle gärna se mina förfäders och -mödrars ansikten och höra deras röster. Någon gång kommer jag kanske att göra den resan för att skrapa ihop de få fragment som då finns kvar.

Jag vill verkligen rekommendera Sigrid Kahles memoarer “Jag valde mitt liv” för dem som

a) är intresserade av kulturhistoria från Uppsala under 30-talet och framåt;
b) dito av europeisk och asiatisk politik under 50-talet och framåt;
c) tycker det är spännande att läsa om hur kvinnor handskas med sina drömmar i vardagslivet;
d) gillar reseskildringar;
e) är nyfikna på arkitektur och religion i Indien och Pakistan.

Det som mest fäste sig hos mig var skildringen av en bilfärd från Pakistan till Sverige(!!!). När man läser den framstår det plötsligt kristallklart hur världen har förändrats sedan dess - hur mycket osäkrare den blivit och hur svunnen den tiden är.

Kommer vi någonsin under vår livstid igen att kunna färdas säkert i Iran, Irak, Pakistan och Afganistan?

För mig som utlandssvensk var det också trösterikt att se precis samma tvivel på om det var ett klokt steg att bosätta sig utanför Sverige och undringar om hur man hade utvecklats om man hade stannat. Utanförskapet som blir ens lott, hur man än vänder och vrider på sig. Och samma sorg över att inte längre “vara med” när man kommer hem på besök.