02. 02. 2004

Tidens gång

Vi själviska individualister som inte har barn (citat diverse mediaorgan) blir icke desto mindre äldre. För oss är det dock svårare att märka tidens gång jämfört med dem som har barn. Detta har slagit mig vid olika tillfällen när jag har träffat vänner som har barn. Ett sådant fall nyligen var lite pinsamt. Jag pratade med en ung man - pojkvännen till en väninnas dotter - som var student när jag först lärde känna honom. Nu hade han ledigt, berättade han. Jag frågade om han inte hade några tentor att plugga inför. Han meddelade då att han inte längre studerar utan jobbar och har semester. Hm, sa jag, men du har väl just börjat då? Nej, jag jobbar sedan flera år, sa han.

Det fick mig att begrunda hur oerhört snabbt dessa år måste ha gått och framförallt hur gammal jag måste ha blivit när mina väninnor har döttrar med pojkvänner som redan står med fast fot i yrkeslivet. Nu är just denna väninna lite äldre, men även i andra fall har jag ibland förskräckts av hur fruktansvärt snabbt de där små växer och hur svårt det är att veta vad man ska fråga dem om. Det kan ju hända att man ligger helt fel och frågar om Britney Spears som kanske inte längre är cool överhuvudtaget. Vad vet jag?

Men när jag skärskådar mig själv ser jag allt fler tecken på att jag inte längre är i den där obestämbara åldern då man kan misstas för allt mellan 15 och 35. Jag vet att en del människor får sina första gråa hår redan i tjugoårs-åldern, men det gällde inte mig. Faktum är att jag har gått runt och hemligt föraktat kvinnor som färgar håret för att dölja sitt gråa. Nu, när det hos mig inte längre handlar om ett enda slumpmässigt, och säkert helt felaktigt, utvuxet grått hår, utan om flera - och återvändande, hur mycket jag än rycker ut dem - börjar jag fundera på hur viktigt det är med autenticitet egentligen. De gråa håren sitter precis där man kan se dem som bäst. Och de ser så trötta och urlakade ut. Ska det verkligen behöva vara så?

Jag tittade på mina händer nyligen. Huden är inte längre elastisk och sådär rosigt fet som den var tidigare. Händerna är ju den kroppsdel som mest avslöjar ens ålder, sägs det. Men när blev mina händer så… gamla?? Jag måste ha missat den tidpunkten. Och nu är det för sent. Mitt kroppsliga förfall har påbörjat sitt långsamma men säkra förlopp i riktning mot - vad? Döden. OK, jag har många år framför mig. Och tänker inte falla in i någon medelålderskris. Inte nu när jag precis lyckats ta mig ur den långa 30-årskrisen. Det blir för mycket av det goda. Men det där obesvärade växlandet mellan olika livsmodeller, vetskapen om att om det här inte fungerar kan jag alltid börja om på nytt - det är en svunnen era. Priset för förändring blir allt högre ju äldre man blir. Man har helt enkelt investerat så mycket av sig själv, av sin tid och sin kraft, i det som nu är.

Det irriterande är att den visdom jag hade räknat med att besitta vid ca 40 inte precis har materialiserats. Trots alla erfarenheter. Jag tror att jag var säkrare på mig själv, världen, överhuvudtaget på att jag vet någonting för tio år sen. Det verkar som om saker och ting blir allt mer komplicerade med tiden. Allt mer sällan känner jag att jag har rätten att döma någon för vad det än må vara. Allt oftare tror jag istället att jag inte borde uttala mig om saker som jag inte egentligen vet något om. Det är ansträngande ibland. Kommer det att fortsätta så, tills jag sitter vithårig på en parkbänk, matar duvor och upprepar: Ja, inte vet jag. Eller står jag inför en ny fas där tvetydigheter klaras ut och världen blir enklare igen? Är det överhuvudtaget önskvärt?

Och vissa typer av tänkare attraherar mig mer nu - de stoiska, de asketiska som lever i anden. De som säger att meningen med livet är att lära sig dö värdigt. Jag vill inte verka melodramatisk, men det ligger något i det. Det där högtflygande, rebelliska, protesterande har transformerats till en viss konservatism. Och en insikt om att människan kanske inte alltid är mottaglig för rationella skäl. Att världen kanske inte kan förändras så grundligt till det bättre som man skulle vilja. Att utopier kan vara av ondo, fast de vill det goda. Kanske just därför. Och en ökad frekvens av ordet “kanske”.

Och framförallt: Det gäller att använda den kvarvarande tiden väl. Frågan är bara, vad detta består i.