Klickade in mig på Korseld. Tack för tipset, gudmundson!

Fantastiskt att man kan se svensk tv på nätet nu. Det var en riktigt upplivande diskussion faktiskt. Två unga valpar som sköt på en medelålders man med djupgående politiska erfarenheter av ett slag som jag hoppas att de aldrig behöver uppleva. (Undrar bara vad programledaren var där för? Ja, just det, för att tala om att det bara är en minut kvar, just som det börjar komma nån vart.)

Jag måste säga att jag nästan blev chockerad över vad som tydligen är salongsfähigt i Sverige nu. Annat var det på min tid… Kalle Vänstervalp undrar varför inte demokrati ska få finnas i företag också. Sedan när är ett företag en politisk förening? Ja just det, sedan 1917. Om det inte hade varit så löjligt skulle jag säga att det är ett slag i ansiktet på alla de miljoner människor som till för bara några år sedan led under kommunismens reala ansikte. Hur in i vitglöda helvete kan man fortfarande propagera ett kommunistiskt samhälle? Är det detta det svenska skolsystemet ska betala? De retoriska frågorna står i kö, men jag släpper det för det var något helt annat som verkligen gjorde mig skräckslagen.

Glad i hågen klickade jag runt bland kanalerna för att se om det fanns några fler intressanta videos. Mitt öga fastnade vid Hur den svenska spritmuren revs.

Rapporten börjar med en glad färd genom Alsace, gröna vinfält och en sympatisk vinproducent. Det såg ju bra ut. I slutet av intervjun med fransmannen kom man till temat vinöverskott. Jag hade ingen aning om att så många liter vin blir över varje år. Naturligtvis finansieras det med jordbruksunderstöd från EU. Ni måste ha en bra lobby, sa journalisten. Ja, det är nog så, sa vinproducenten, som för övrigt var emot jordbruksstöd. Min reaktion var att jag måste dricka ännu mer europeiskt vin för att hjälpa till att reducera denna överproduktion. Det vore verkligen synd att låta det förkomma till ättika.

Nästa klipp visade glas som fylls av olika typer av sprit. Hm. Sedan kommentaren: Spritlobbyn är en stark kraft. Nästa klipp: “Experter” uttalar sig om ökningen i den svenska alkoholkonsumtionen. Bilder på mänskliga vrak insvepta i filtar, sjukhusfasader, polisingripanden, tårdrypande historier om dementa mödrar som inte känner igen sina barn.
Sedan ska Bosse Ringholm uppskatta den ekonomiska skadan som alkoholrelaterade sjukdomar orsakar samhället.
Bosse Ringholm (bekymrad min, grå-grått ansikte, designerglasögon):
Ja, det rör sig nog om miljarder. Riktigt exakt kan jag inte säga, det finns olika uppgifter. Men tiotals miljarder är det nog. En del säger hundratals, det beror ju på hur man betraktar det.

Jaha. Nästa gång jag kommer hem väntar jag mig att finna hälften av alla svenskar på rehab.

Och vems fel är det att svenskarna dricker så mycket mer? Ja, det är lådvinets fel.

Lådvinet.

Som systemet inte ville sälja (de är ju så måna om folkhälsan och inser att om en låda vin står i köket, ja då dricks det mycket mer för man märker det knappt). Och vems fel var det då? EU:s.

Det var EU:s fel.

Att vi var tvungna att sälja lådvin för annars vore det ingen fri marknad.

Go, EU, go!

Och så fortsatte det i samma anda. Jag klickade bort efter ett tag. Såg några minuter av “debatten” efteråt, men den var inte bättre den.

Hallå?? Finns det någon hemma?? Detta är inte undersökande journalistik. Det är statspropaganda. Experterna ser ut som om man släpat fram dem ur någon garderob. Bosse ser ut som en som inte skulle tacka nej till en god årgång. Hycklare! Folket super, vi njuter av livets goda, hade Tage Danielsson kunnat deklinera det.

När gör svenska folket revolution mot dessa självgoda folkskolelärartyper som sitter där och tror att de vet vad som är bäst för “folkhälsan”? Har de funderat över varför en del dricker för mycket? Kan det månne ha något med arbetslöshet, osäkerhet, tristess, social kyla eller liknande att göra?? Kan det vara en protest mot förbudssamhället?? Hur kommer det sig att bara svenskarna gör sådana program? Ska vi förbjuda bilar för att de dödar människor i trafiken? Nej, det ska inte. De är ju bra för annat också.

Ja, men har någon försökt mäta hur många fantastiska ideer som föds över en god middag med vin? Över ett whiskyglas i en bar? Har någon funderat över att det välbefinnande och den förnöjsamhet med världen i stort och med vänner i synnerhet som följer på öppnandet av en flaska vin kanske också har ett visst värde? Ska vi kvantifiera det kanske? Nehej, inte det.

Detta gör mig rädd. Och jag måste tänka på vad Lou Reed sa i filmen Blue in the Face.

What are you afraid of? frågar kameran.

Well, I’m afraid of Sweden, säger Lou Reed.

Sweden, are you kidding?

No, see when I visited Sweden there was this box of medical supplies, you know, the one that hangs on the wall in case of emergency. Well I needed some aspirin for my headache so I opened it. And inside there was this note with advice for people who are thinking of killing themselves. It had a phone number to call whenever someone wants to commit suicide. And man, that really scared me. Those people, they’re scary. There’s a plan for everything, man.

(fritt ur minnet)

Jag vet. Jag är pessimistisk. Negativ. Har svårt att släppa loss.

Ett besök på Avigsidan kan hjälpa.

Bara för att bevisa att jag har humor, ett litet exempel från rubriken English Pearls så här i vintersporttider:

In an Austrian hotel catering to skiers: Not to perambulate the corridors in the hours of repose in the boots of ascension.

Ganska rolig är också den här:

From a brochure of a car rental firm in Tokyo: When passenger of foot heave in sight, tootle the horn. Trumpet him melodiously at first, but if he still obstacles your passage then tootle him with vigor.

Det är Rosenmontag idag. Karnevalen är i full gång i hela landet. I hela landet? Nej, högst upp i en liten stadsdel i norra Berlin bor ett par människor som vägrar delta i denna främmande sedvänja.

Vad är en karneval? Jag förbigår här de vedertagna definitionerna och dristar mig istället att säga: Tillåtelsen att supa och förlusta sig med främlingar utan att någon kommer med pekfingret. Saken är bara den att det sedan 68 i princip inte finns några hinder för det längre.

Den tyska varianten utmärks även av ytterligt dålig klädsmak. (Jämfört med den brasilianska eller veneziska). Vad den tyska karnevalen går ut på, förutom det där med fasta o.s.v., vet jag inte. Man påstår att det ska vara en tid då allt vänds upp och ner. Den höge blir låg. Den låge blir hög. Narren får sparka överheten i ändan ostraffat. När man ser karnevalsfirandet på tv (det gör man bara några sekunder innan man äcklat zappar vidare) ser det dock ut som om det är de höga som dominerar även detta skeende. Det är comme il faut för lokalpolitiker i Rhenlandet att vara medlem i någon karnevalsförening. Den förre inrikesministern Günter Beckstein (CSU) klär med förkärlek ut sig till Madame de Pompadour. (Tyvärr hittar jag ingen bild, men ni kan tro mig när jag säger att hans vackra rådjursögon framhävs smickrande av pudret och lösögonfransarna.) Jag tycker det är märkligt att de mest reaktionära krafterna verkar ha mest utbyte av karnevalen.

Föralldel. Det kan de få hålla på med. Men nu ska karnevalen importeras hit också. Berlin som har varit befriat från dylika katolska påhitt. Av den enkla anledningen att Berlin inte är katolskt. Endast en liten minoritet utövar här i tysthet denna religiösa variant. Berlin har redan en Karneval der Kulturen - en meningsfull fest där all världens kulturer manifesterar sig. Bra musik, god mat. Stil. Och så har vi den fruktansvärda Love Parade, som tyvärr verkar ha etablerats. Men om man vet om det kan man rymma fältet i tid. Varför ska vi behöva ha en karneval till? En som vältrar sig i dålig smak och obildat beteende? En som är fullständigt traditionslös? Varför? I år besökte tydligen 750.000 människor karnevalen i Berlin. Jag vill påstå att hälften av dem är inflyttade rhenländare. Den andra hälften tillhör med säkerhet samma kategori som tittar på dokusåpor och läser boulevardpress.

Hela idèn med karnevalen har korrumperats och vattnats ur. Ingen gör uppror mot något. Man dricker, brölar, pissar och ramlar ner i blomsterrabatter. Karnevalen följs inte heller av fasta och botgöring. Jag propagerar för att de som absolut måste fira karneval också tvingas genomgå botgöringen därpå. Vad är en orgie utan skuldkänslor? Att släppa löst det inre djuret kan säkert vara befriande, men om inte den andra sidan av medaljen beaktas är det bara en konfirmering av ett dekadent konsumtionssamhälle utan förmåga till introspektion och kontemplation.

Min kära svägerska, som fortfarande är gymnasist, beklagar sig över mängden läxor och specialarbeten. Särskilt betungande tycker hon det är att skriva om “Upplysningens för- och nackdelar” till nästa vecka. Inte för att hon är lat och ointresserad. Maken till intelligent flicka får man leta efter länge. Men hon har dessutom en musikalisk karriär vid sidan om och vägrar göra saker och ting halvdant. Det innebär förstås att allt tar sin tid.

Uppgiften att skriva om upplysningens för- och nackdelar till nästa vecka tycks även mig tämligen anspråksfull. Visserligen skulle jag med glädje kasta mig in i just sådana frågeställningar, men de har förstås redan behandlats av många mycket klokare huvuden än mitt. Jag kan t.ex. hänvisa till Die Zeits intressanta följetong inför Kant-firandet.

Men det påminner mig om en ständigt återkommande diskussion jag har med en väninna som jobbar på ett vetenskapligt förlag. Överskriften till denna kan formuleras som:

Varför har vi tillbringat flera år med att lära oss kritiskt tänkande, när näringslivet ändå bara behöver villigt utförande arbetare?

Den här frågan ställs av två personer som båda har ett stort antal år av akademiska studier bakom sig och varav den ena till och med har lyckats ta sig in på ett jobb som de flesta skulle avundas henne. Den andra har inte varit riktigt lika ambitiös i sin karriär och befinner sig nu på ett elektroniklager.

Frågan skär igenom alla de glatta, skinande prospekt som utgör företagsvärldens kommunikation, både internt och externt. Koncept som engagerade och motiverade medarbetare verkar som ett hån när vi två diskuterar varför kvalitet inte honoreras, varför arbetsbördan blir både större och mindre, eftersom ansvaret vandrar iväg till andra instanser. Vi vet inte vad det är vi har sysslat med under våra studier, men en sak är klar, inte är det att förbereda oss för arbetslivet. Vi förmodar att det var en slags sluten värld, där vi fick den sista chansen att göra det vi verkligen brinner för. Vem hade trott att resten av ens produktiva liv skulle bli så diametralt motsatt? Med en viss modifikation: Mina tidiga ekonomistudier var nog ganska väl anpassade till arbetslivet, men t.o.m. där fanns faktiskt några intressanta, och därmed irrelevanta, ämnen.

I ljuset av detta är uppgiften att redogöra för upplysningens för- och nackdelar både ett utmärkt tillfälle att analysera just denna motsats mellan viljan att bilda medborgare till kritiskt tänkande och behovet av icke-kritisk arbetskraft och en ironisk påminnelse om att detta är en kompetens som min svägerska knappast kommer att behöva. Om hon inte väljer konstnärsbanan. Eller möjligen en forskarbana inom humanvetenskaperna.

Men kanske är det inte på yrkesområdet man mest behöver det kritiska tänkandet. Kanske är det som ‘konsument’ - både av produkter och av tjänster, som t.ex. de offentliga tjänsterna: nationens regerande, polisens yrkesutövning, kommunernas sociala tjänster? Som kritisk konsument av media? Reduceras vi i så fall inte till åskådare på första bänk - de som sitter och uttalar sig högt och kritiskt om spelarna på planen?

I en intervju svarar Alexander Kluge på Zeits fråga:

zeit: Zur Selbstaufklärung einer Gesellschaft sei “nichts als Freiheit” erforderlich - Gedanken- und Redefreiheit. Braucht es nicht mehr?

“Das Argument entsprach dem Vorrang der rhetorischen Tradition. Sie können gegenüber einer wirklichen Macht wie meinetwegen dem so genannten eingerichteten und ausgeübten Gewerbebetrieb, wenn er groß genug ist - Siemens etwa ist ja eine ganze Stadt -, nicht mit Worten entgegnen. Das ist die Erfahrung nach 1929, der wir in einer Krise, wie sie im Moment in der Welt besteht, verstärkt wieder begegnen. Wenn die wirklichen Verhältnisse für die Produktion nicht passen, dann werden die Verhältnisse geändert und nicht die Produktion. Wir sind vor allem durch die ungeheure Masse an aufgehäufter, vorgetaner Wirklichkeit - was Marx tote Arbeit nennt - gefesselt. Eine Supermacht etwa besteht ja aus Waffensystemen. Wenn diese Waffensysteme auf einen Angriff wie den terroristischen vom 11. September nicht passen, dann muss ein Feind gesucht werden, auf den sie passen, um zunächst so etwas wie eine auf die Obrigkeit passende Wirklichkeit herzustellen.”

Min översättning:

“Zeit: För att ett samhälle ska upplysa sig självt, är “endast frihet” nödvändigt - tanke- och yttrandefrihet. Behövs det inte mer?

AK: Argumentet motsvarade den retoriska traditionens företräde. Gentemot en verklig makt, som exempelvis den s.k. inrättade och utövade affärsdriften, om den är tillräckligt stor - Siemens t. ex. är ju en hel stad - kan ord inte uppnå något. Det är erfarenheten som gjordes 1929, och som vi påträffar förstärkt i en kris, som för närvarande råder världen över. Om de verkliga förhållandena inte passar produktionen, då ändras förhållandena, inte produktionen. Vi är fastkedjade av den oerhörda massan av samlat, redan uträttat arbete - det som Marx kallar dött arbete. En supermakt består ju av vapensystem. Om dessa vapensystem inte passar in på ett terroristiskt angrepp som den 11 september, då måste en fiende sökas, som passar, för att konstruera något som liknar en verklighet som passar in på överheten.”

Uttrycket “den oerhörda massan av samlat, redan uträttat arbete” fastnade i mina tankepiggar. Det är en välformulerad beskrivning av det som dagligen möter oss i detta sekel. Är det så, som en filosofistudent för många år sen skildrade på någon gårdsfest i Umeå, att entropins lagar gäller även för civilisationen? Jag minns inte vad han hette, men det var hans teori. Den oerhörda massan av redan existerande lösningar leder så sett till svar, reaktioner på dessa. Uppkomsten av tekniker som telefoni, t. ex. har lett till andra tekniker som internet, där nu ett oändligt antal små flitigt arbetande programmerare och andra skapar nya små produkter som leder till att andra nya små produkter skapas och så vidare i all oändlighet?

Verkligheten har splittrats i så många fragment att det idag inte längre är möjligt att sammanfatta vetandet inom ens ett delområde på att fattbart, hållbart sätt. Om man inte återvänder till eller söker upp grundläggande aspekter. Och vilka skulle det vara? En tröttsam tanke. Kanske är det för en idag levande människa träffande att använda metaforen ’surfa’ för att beskriva arten av hennes existens.

Den första maj närmar sig och därmed också de nya EU-medlemsstaternas inträde. Jag kommer att följa debatten och eventuellt kommentera med små anekdoter som är intressanta i sammanhanget.

Nyligen berättade en ungerskfödd kollega om konsekvenserna av Trianonfördraget samt gränsdragningarna efter andra världskriget - två tidpunkter då Ungern reducerades till en femtedel av sin ursprungliga storlek, som han sa. En konsekvens var att plötsligt flertalet ungrare såg sig vara bofasta utanför Ungern, något som tydligen fortfarande utgör ett trauma för många ungrare. Han minns att det vid mitten på 80-talet, när Ungern beslöt sig för att ge alla utomlands levande ungrare ett ungerskt pass, närapå kom till ett krig med Rumänien, som har en ungersk minoritet. De fick ledigt från skolan den dagen, så det har väl inpräntats i minnet.

Jag beslöt mig för att kika lite på nätet och googlade Trianon. Som första träff kom en ungersk sida som enbart behandlar detta tema. Tyvärr bara på ungerska - nej, det hjälper inte att klicka på den engelska flaggan. Utan att förstå ett ord av vad som sägs, tycker jag ändå att det är värt att notera. Jag skulle gärna vilja veta vad som står där.

Vad har nu detta med EU att göra? Jag undrar hur EU-inträdet påverkar Ungerns nationella medvetande. Och hur den inre marknaden, som ju också kommer att innefatta Slovenien, Tjeckien och Slovenien - länder med ungerska minoriteter - kan tänkas påverka Ungerns syn på sina utlandsminoriteter.

En annan sak som jag stötte på nyligen -var? var? - var en artikel om polska svartarbetare i Berlin och deras väl utbyggda underground-nätverk som t.o.m. tar över sociala uppgifter. Sens moralen i artikeln var att en ökad frekvens i kontrollerna av svartarbete inte kommer att avskräcka folk från att komma hit och städa eller vad de nu hittar för andra lågbetalda men behövliga jobb. Mot bakgrunden av de restriktioner som Bengt skildrat i sin Euroblog kommer denna situation inte att förändras inom de närmsta åren. Polska svartarbetare blir inte plötsligt legala. Det är en knivig situation som inte lite präglas av hyckleri från de nuvarande EU-ländernas sida.

Ã… andra sidan är just arbetsmarknaden det största problemet för många just nu och kommer säkert att förbli så. Den sociala friden är hotad och är i många regioner redan historia. Särskilt i de östra delarna av Tyskland, där koncept som ungdomshögerextremism och “Rückbau” (ett fint ord för rivandet av hus som inte längre behövs när folk utvandrat till andra regioner) sysselsätter en uppsjö av sociologer och andra expertgrupper utan att någon lösning finns i sikt.

Det är kanske inte så underligt att de positiva aspekterna fullständigt kommer i skymundan. Jag kan inte märka något ökat intresse för de nya medlemsländerna i den tyska debatten. Ingen undrar vilka nya semestermål som kanske kan vara intressanta. Eller intresserar sig för att lära sig polska.

Polen är det land dit jag kommer att åka härnäst när jag har någon veckas semester och känner för att rida ut några dagar. I Bielin t.ex. erbjuder man ridturer som säkert är prisvärdare än i Tyskland. Dessutom är jag en beundrare av det polska köket, särskilt den sura mjölsoppan, “zur”.

Innan dess kan ett besök på Klubben för polska förlorare vara ett gott alternativ. För tysktalande rekommenderar jag en titt på manifestet. Klubben ligger på Torstrasse, i närheten av Rosa-Luxemburg-Platz.

Den senaste affären kring Carl XVI Gustavs uttalande om Brunei gick mig förbi tills DN började stapla så många länkar att jag blev nyfiken.

Det låter ju inte bra. Men vid närmare läsning ställer sig ett antal frågor. För det första: Var ligger det här landet egentligen? Länderfakta anger följande intressanta punkter:

- Brunei är väldigt litet. Bara 342.000 invånare.

- Landet lever på inkomster från olja och gas.

- Brunei blev självständigt från Storbritannien 1984. (!!!)

- “Brunei would like to diversify away from hydrocarbons into areas like tourism, financial services, rubber, rice farming, halal (Muslim dietary law) food, and forestry services, plus energy-intensive industries like petrochemicals, oil refining, and aluminum smelting.”

- De största exportländerna är Japan, Singapore, UK, US

Man erfar inte mycket om de sociala förhållandena här. UD:s länderanalys torde dock vara ganska objektiv. Ã…tminstone inte överdrivet radikal.

Från Bruneis regeringssajt:

Ur historia:

“From the 14th to the 16th centuries Brunei Darussalam was the seat of a powerful sultanate extending over Sabah, Sarawak and the lower Philippines. Thus, the current Sultan represents one of the oldest continuously ruling dynasties in the world. By the 19th century, the Brunei Darussalam Empire had been whittled away by wars, piracy and the colonial expansion of European powers.”

Ur National Philosophy:

“The National Philosophy of Melayu Islam Beraja (Malay Islamic Monarchy) has actually been in existence as far back as 100 AD.”

“His Majesty Sultan Haji Hassanal Bolkiah Mu’izzaddin Waddaulah officially proclaimed this MIB philosophy on the first of January 1984 - the very moment Brunei Darussalam assumed its independent and sovereign status. It has become the nation’s formal guiding light and as a way of life for Brunei Darussalam. It is a blend of Malay language, culture and Malay customs, the teaching of Islamic laws and values and the monarchy system which must be esteemed and practiced by all.”

“The nation hopes that through the true adoption and practice of the MIB philosophy, the purity of Islam, the purity of the Malay race and the institution Monarchy can be maintained and preserved as a lasting legacy for future generations.”

Brunei tillämpar alltså en upplyst religiös monarki. Upplyst i den meningen att ingen allvarlig fattigdom verkar existera, en god tillgång till hälsovård och utbildning finns samt att inga dödsstraff utdömts sedan 1957, enligt Amnesty.

Undantagstillstånd råder sedan 1962. Parlamentet är suspenderat. Medborgare kan lämna petitioner eller brev “när denne (alltså sultanen) rör sig bland folket”. Det är väl den öppenheten som kungen imponerades av.

Vad som faller mig i ögonen är den uttalade nationalismen, eller snarare något man faktiskt måste kalla rasism (the purity of the Malay race) i regerigens nationella filosofi. Dessutom tillämpas alltså sharia. Kvinnor diskrimineras med avseende på rätten till egendom, inkomst och i civilrättsligt avseende.

Med den bakgrunden misstänker jag att affärsförbindelser med Brunei generellt sett är önskvärda och Bruneis SME-sajt ger följande skäl till att investera där:

Investors will find that Brunei Darussalam offers a favourable and conducive environment for a profitable investment. Some of the key reasons are:

Brunei Darussalam is a stable and prosperous country which offers not only excellent infrastructure but also a strategic location within the ASEAN group of countries ;
Brunei Darussalam has no personal income tax, no sales tax, payroll, manufacturing or export taxes. Approved foreign investors can also enjoy a company tax holiday of up to 8 years;
The regulations relating to foreign participation in equity are flexible. In many instances there can be 100 percent foreign ownership;
There are no difficulties in securing approval for foreign workers, ranging from labourers to managers;
The costs of utilities are among the lowest in the region;
The local market, while relatively small, is lucrative and most overseas investors will encounter little or no local competition;
The living conditions in Brunei Darussalam are among the best and most secure in the region.
Above all else, His Majesty’s Government genuinely welcomes foreign investment in almost any enterprise and will ensure that you receive speedy, efficient and practical assistance with all your inquiries.

IMF:s analys är i princip positiv till utvecklingen i Brunei. Dock verkar man oroa sig för ett växande budgetunderskott som bör avhjälpas, inte genom att införa beskattning, utan snarare genom att skära ned i offentliga utgifter.

Looking farther ahead, however, Directors considered that the economy faces a number of important challenges. Given the prospective decline in oil revenues over the medium to long term, government spending will need to be adjusted downwards to maintain the modest primary surpluses that are needed to ensure continued sustainability. To put the public finances on a trajectory that is consistent with these requirements, Directors urged the authorities to embark on a medium-term adjustment path that would strike a proper balance between supporting incomes and strengthening the fiscal position. In this context, they encouraged the authorities to re-assess their spending plans for 2003 with a view to containing the projected widening of the non-oil fiscal deficit as much as possible. In particular, they highlighted the importance of carefully prioritizing development expenditures.

Inte ett ord nämns om politisk eller finansiell transparens, något som man i andra fall inte tvekar att påpeka. Det verkar med andra ord som om kungen inte står helt ensam i sin värdering av Bruneis regering/monarki.

Någon kallade detta en storm i ett vattenglas. Jag är benägen att hålla med. Att monarkin i sig är antikverad och utan existensberättigande, vare sig kungen är duktig eller ej, eller har en fru som håller familjen i styr eller ej, tycker jag är uppenbart. Ärftliga ämbeten innehåller per se risken att en inkompetent innehavare håller det monarkiska ämbetet. Vad är så överraskande i detta? Om man ser på alla de halvdebila kungar som styrt Europa genom seklerna är Carl Gustav ett rent lyckokast. Men det är inte den springande punkten som sagt. Inte heller är hans uttalande om Brunei något djupt originellt - jag är säker på att många affärsmän har ungefär samma inställning.

Berlin befinner sig i biofeber. Berlinalen har startat. Jag har beslutat mig för att inte gå i år. För det första är biljettförköpssystemet komplicerat. För det andra har jag de senaste åren lyckats pricka in dåliga filmer med en sömngångaraktig säkerhet - under mottot: Jag måste se de smala filmerna som inte köps in av någon distributör. För det tredje är jag för närvarande mentalt upptagen av andra ting.

Men det är svårt. Det vimlar förstås av plakat, tv-kanalerna är fylld av Berlinale-specials. Man försöker mjölka ut auran av de stackars “stjärnor” som har lust att dyka upp i Berlin under en månad som sannerligen inte är den mest angenäma till sista droppen. Vi har regn, snöblandat regn, frisk vind och solsken allt om vartannat just nu.

Jag minns de tider då man kunde tillbringa hela dagar med att gå på Berlinalen. Det finns få ting som är så tillfredsställande som att gå in på en mörk biograf mitt på dagen. Det är höjden av dekadens. Under min tid som filmmaskinist på en liten konstbio i Berlin hade jag dessutom ett frikort till andra småbiografer. Jag såg väldigt mycket film under de åren. Som nyttig arbetande samhällsmedborgare har min filmkonsumtion något andra proportioner.

Berlin har utvecklats som filmstad under de senaste åren. P.g.a. betydligt lägre produktionskostnader och ett otal olikartade “kulisser” (man kan även kalla dem “byggnader”) kommer allt fler amerikanska team hit och filmar. En musikaffär på Alte Schönhauser straße skyltar stolt med en flygel som “användes vid tonupptagningen till Pianisten”.
En faktor som nu gör sig belönad är den relativa resursbrist som Östberlin led under fram till murens fall. Man hade alltså inte råd att riva gamla hus för att bygga nytt, något som hänt i andra rika städer - se Stockholm. Det är en intressant aspekt på välstånd tycker jag.