Jag instämmer med Bengts inlägg och hänvisar till samma artikel som han.

Afrika är onekligen den kontinent som mest skriker efter ett slut på krig, vapenleveranser, barnadödlighet och exploatering. Jag kan inte undgå att dra paralleller mellan Aftonbladets kommentar “Kongos guld, diamanter, uranium med mera fortsätter att tilldra sig utländskt intresse. 125 utländska företag och individer anklagades nyligen i en FN-rapport för att ha bidragit till att hålla konflikten vid liv. ” och Sven Lindquists gripande och sakliga skildring av Europas mörka folkmordshistoria i ‘Utrota varenda jävel’. Saker vi minns, om vi tänker efter. Hela folkslag som försvunnit. Tasmanier, indigena nomadstammar i Amerika, afrikanska folk under 1800-talet. På Kanarieöarna fanns en gång ett folk som utrotades till sista kvinna av spanjorerna, som ett slags generalrep inför den ännu mer omfattande invasionen av Syd- och Mellanamerika.

Det ironiska i detta är att vi alla vet hur det fungerar. En vänligt sinnad regering tillsätts eller stöds av våra vänner. Företag går in och hämtar råvara som exporteras till rikare länder för förädling. De “smärre” terror- och människorättsdebakler som dyker upp i kölvattnet får sedan städas upp av NGOs och FN-trupper. Chansen att skapa ett samhälle som inte hänger vid valutafondens eller bolagens mjölkfyllda bröst är obefintlig.

Och jag minns en annan historia, då jag var i Paris tunnelbana på väg till tåget med en jättetung resväska. Då dök det upp en äldre, lite korpulent herre vid min sida som erbjöd sig att hjälpa mig. Jag tvekade en sekund för han såg ut att kunna drabbas av en hjärtattack och väskan var verkligen tung. Men eftersom mina händer var sönderskavda gick jag med på det.

Detta var en brittisk medborgare som talade välvårdad Oxfordengelska. Medan vi kämpade oss nedför trapporna till tunnelbanan gav han luft för sin ilska över alla utlänningar som lät en kvinna gå och bära på tunga bördor ensam utan att röra ett finger för att hjälpa till. Jag mumlade lite obestämt till svar - när allt kom omkring var det skönt att han bar väskan och jag ville inte verka otacksam. Dessutom insåg jag det lustiga i situationen: Vi var ju båda utlänningar just där. Men han började berätta mer om sig själv. Tidigare hade han jobbat på ett oljebolag i Sydafrika, nu var han pensionerad. Utan att tveka det minsta kommenterade han sedan negrerna i Afrika som enligt hans åsikt var lata, ointelligenta och föddes med mindre förstånd. “They haven’t got any brains,” sa han. Jag visste inte hur jag skulle reagera. Det var första gången jag hade hört en vuxen människa ge uttryck för så extremt rasistiska åsikter. Jag sade ingenting tills han frågade hur jag såg på saken. Då förklarade jag den självklara ståndpunkten att jag inte kunde acceptera hans åsikter och att jag ansåg att en människas värde består oavsett hudfärg. Vi debatterade sedan tills vi kom till stationen där vi tog avsked ganska snabbt.

Jag har inte kunnat glömma den där människan och kom förstås i efterhand på en massa saker som jag borde och kunde ha sagt. Bland annat skulle jag ha velat veta vilken roll han personligen och det företag han arbetat på hade haft i att utnyttja apartheidsystemet. Jag tror idag att en del av anledningen till att han pratade så öppet med mig, en fullständig främling som dessutom inte hade något till övers för hans åsikter, var att han inombords måste ha känt en skuld så stor att han bara kunde leva vidare genom att spela “den store brittiske kolonisatören”. Han var inte alls aggressiv mig gentemot. Tvärtom lyssnade han på det jag sa, även om han hade invändningar. Jag skulle gärna träffa honom eller liknande personer igen för att gräva mer i deras livsåskådning och trossatser. Jag tror nämligen, att det tänkandet präglar mycket fler än vi vill inse, och då talar jag inte om de ynkliga nassarna utan hår på huvudet. Tron på den s.k. vita rasen som överlägsen, den västliga kulturen som civiliserad till skillnad mot barbarerna i våra lydriken. Blindheten inför övergrepp som pågått i flera sekler. Den oerhörda lättnaden i att leva här och ha sitt på det torra. Låt svartingarna svälta och skjuta ihjäl varann, de förtjänar inte bättre.

En annan man som gör sig påmind apropos konferensen, särskilt med hänvisning till Rwanda är Romeo Dallaire, den kanadensiske FN-generalen i Rwanda vid tiden för folkmordet.

Hans position blev till slut ohållbar. Sedan han upprepade gånger hade bett om truppförstärkningar till krisområdet och fått avslag - de som kom till slut kom bara för att evakuera sina egna - och tagit beslut som stred mot instruktionerna om att avvakta och inte aktivt söka konflikt, medan man i New York gör allt för att undvika ordet “genozid” i pro memoriorna för att inte bli tvingad att sända truppförstärkningar, tar han avsked från FN-bataljonen. Mordvågen har klingat av, vapenvilan inleds, ca 800.000 människor har dött.

6 år senare efter en period av oavbrutet arbetande, återkommande skuldkänslor och flera självmordsförsök, hittar den kanadensiska polisen honom full under en parkbänk.

Han är tillbaka nu, med en bok. Ytterligare ett vittnesmål som inte kommer att leda till någon förändring?

Shake Hands with the Devil

Interna dokument från IBM avslöjar planer på långtgående offshoring. De ger också rekommendationer för hur detta ska kommuniceras till anställda.

“One memo, which advises managers how to communicate the news to affected employees, says among other things: “Do not be transparent regarding the purpose/intent” and cautions that the “Terms ‘On-shore’ and ‘Off-shore’ should never be used.” The memo also suggests that anything written to employees should first be “sanitized” by human-resources and communications staffers.”

“IBM’s human-resources department has prepared a draft “suggested script” for managers to use in telling employees that their jobs are being moved. The managers will tell the employees that “this is not a resource action” — IBM language for layoff — and that they will help the employees try to find a job elsewhere in IBM, although they can’t promise to pay for any needed relocation.”

“In the draft script prepared for managers, IBM suggests the workers be told: “This action is a statement about the rate and pace of change in this demanding industry. … It is in no way a comment on the excellent work you have done over the years.” The script also suggests saying: “For the people whose jobs are affected by this consolidation, I understand this is difficult news.” “

En fantastisk konstutställning pågår i Berlin t.o.m. den 8 februari. Lotte Laserstein heter konstnären som här får sitt första retrospektiv i Tyskland. En kvinna och konstnär som nästan förfallit helt i glömska, åtminstone i sitt födelseland. Utställningen presenterar verk från nästan 70 års arbete.

LL (1898-1993) hade oturen att födas vid fel tidpunkt. När raslagarna 1933 infördes konstaterade statsmakten att Lotte Laserstein var en så kallad trefjärdedelsjude. Hennes målande, som hon med oerhörd konsekvens och inre styrka påbörjat redan som barn och fortsatt med på konstakademin bara några år efter det att kvinnor fick tillträde, räddade henne i form av en inbjudan till Sverige. Hon ställde i december 1937 ut sina verk i Stockholm och lyckades få hjälp med både visum och uppdrag så att hon kunde stanna i Sverige och tjäna sitt levebröd. Det var förutsättningen för att få ett visum. I Sverige bodde hon sedan kvar till sin död vid 94 års ålder - först i Stockholm, sedan i Kalmar.

När jag ser hennes bilder från 20- och 30-talen fascineras jag av den tekniska precisionen i hennes människoskildringar. Men det är inte den som gör henne till en unik konstnär. Det är hennes motiv, innehållet i bilderna, som visar att hon försökte finna ett nytt sätt att måla, uppfinna en ny blick på tingen. Laserstein arbetade i Berlin med en favoritmodell - Traute Rose - och hon dyker upp i alla möjliga poser och förklädnader som en förvandlingsbar och androgyn musa. Laserstein målar in henne i sina självporträtt och visar på så sätt att hon i sin konst är beroende av sin modell. Rose står bakom konstnärens rygg och tittar på tavlan som just målas, granskar sig själv och blir så befriad från sin objektroll. Den liderliga och objektifierande voyeurblick som ofta överväger i aktmålningar - den manliga blicken på den nakna kvinnliga modellen med slutna ögon eller med lockande, förförisk blick - här transformeras den blicken till en som innesluter objektet och gör det till subjekt, aktivt, medskapande sådant. Det är den viktigaste upptäckten som kan göras i Lotte Lasersteins måleri. Hon lyckades arbeta sig fram till en hållning som medger identifikation och vägrar förhålla sig till objektet på ett traditionellt vis. Det är en anledning till att hennes bilder känns så relevanta idag. Men också färger och teknik är fascinerande.

I självporträtten som hon hela tiden kommer tillbaka till ser jag hennes skarpa blick på sig själv, hennes självrannsakan. I de senare kan en viss melankoli urskiljas. Hon hade ingen framgång i Sverige. Till en början uppskattade man hennes porträttkonst (precis som de gamla mästarna). Men efter kriget då modet gick i en mer abstrakt riktning blir LL omodern och ointressant för konstetablissemanget. Sverige förstår dessutom aldrig riktigt hennes måleri som grundar sig i ett urbant liv, med helt andra förtecken än det svenska provinsiella. Hon lever på porträtt och landskapsmåleri och lyckas inte komma tillbaka till sitt experimenterande. Men det är inte bara trenden som lämnar henne utanför sitt kölvatten. I de bilder där hon arbetar med andra modeller, framförallt “Madeleine” ser man att kraften är försvunnen - det djärva, optimistiska, tron på att hon tolkar sin samtid på något sätt. Förlusten av modellen Traute Rose, den urbana metropolen Berlin, en intresserad omgivning - allt detta leder till att hon förlorar den där framåtriktade kraften.

Utställningskatalogen med text av Anna-Carola Krause, som också skrivit sin dissertation om LL, beskriver djupgående hennes situation och exilen i sig som hotande identitetsförlust. Hon tillhör den s.k. förlorade generationen - den som dömdes till emigration eller till stillatigande. Den som ibland inte förmådde återvända till ett land som så radikalt hade uttalat dess icke-rätt till existens. Den stora majoriteten tycker att det nu är dags att glömma och gå vidare. Men har vi egentligen tänkt den här tanken till slut, i grunden? Vad hade det blivit av Lotte Laserstein, om hon inte hade tvingats emigrera? Om tredje riket inte hade tagit över historien? Om antisemitismen inte hade hotat henne till livet? Vilka bilder hade hon målat? Det är bara drygt tio år sedan hon dog. Vi hade kunnat känna henne.

Vad vi kan göra idag är att se hennes bilder och inse närheten till våra egna liv. Både i hennes livsöde och i hennes konst. Tyvärr befinner sig de flesta bilderna i privat ägo. Förhoppningsvis fortsätter det intresse som först uppstod i London med den första utställningen i slutet av 80-talet.
Utdrag ur katalogen

Hade igår mitt 539 samtal med en tysk om Sveriges alkoholpolitik.

Det är inte så att det är ointressant att diskutera denna. Men när det är nästan det enda folk har att säga om Sverige tenderar det att bli lite tjatigt.

I min tidigare kapacitet som svensklärare i Berlin och nu när jag kommer i kontakt med människor som gärna åker på semester dit, har jag det tvivelaktiga nöjet att om och om igen älta dessa fenomen. Det har hållit på i snart tio år nu och jag ser ingen chans till nedåtgående i den trenden. Varenda jävel som har varit Sverige en gång - och det handlar nu om de där normala, ganska enkla människorna - har en ytlig inblick i så spännande teman som:

1) alkoholpolitiken (som sagt)
2) priset på och tillgången till alkohol (direkt härledd ur punkt 1)
3) vägarnas tillstånd och utformning
4) de svenska urinvånarnas överraskande goda språkkunskaper
5) uttalet av ortsnamn (ofta måste de stava till orten innan jag förstår vad de säger)

Hjälp!

När man kommer upp på en mer avancerad nivå - jag talar nu om komiska tidningsartiklar, seriestrippar etc. som tematiserar Sverige - förekommer följande lika allstädes närvarande svenska fenomen till 100%:

1) älgar
2) älgar
3) älgar
4) IKEA

Alla tycker det är jätteroligt att ha en älgkaffemugg, en älgdekal på bilen och ett älggosedjur i soffan. Om mitt minne inte fullständigt övergett mig kan jag inte erinra mig att jag/vi medan jag fortfarande bodde i Sverige tillbringade särskilt mycket tid med fenomenet älgar. Naturligtvis förekom det, men mest i förbigående. Det var på intet sätt essensen i vår svenska existens. Nu finner jag mig reducerad till älg- och IKEA-kommentator, bredvid alkoholpolitikkommentatorsrollen.

Väldigt roliga människor kan tycka att det är väldigt roligt att kommentera att jag inte är blond när jag säger varifrån jag kommer. Detta har hållit på i tio år nu och jag ser inte heller här någon nedåtgående tendens. Mina svar räcker från ett trött nej, till “nej, det fanns bara en icke-blondin i Sverige, men nu när jag har utvandrat är alla blonda igen”. Vad jag inte förstår är att det ju finns många svenskar i media som inte är blonda och som är kända i utlandet. Lena Olin t.ex. I det svenska fotsbollsdamlandslaget var nästan hälften antingen brun- eller svarthåriga. OK, kommer inte på någon mer just nu, men de finns! Hur kan man förbise detta? Hur blind får man bli?

Jag har funderat på hur jag ska handskas med det här tröttsamma. Ibland känner jag en djupt liggande inre impuls att be vederbörande inse att vederbörande

1) inte har den blekaste aning om vad Sverige är
2) borde ta en korrespondenskurs i interkulturell kommunikation samt
3) en prenumeration på någon utländsk tidning för att se att världen består av några andra små kulturer
4) borde resa till Sverige och BO där i ett par år innan vederbörande uttalar sig
5) helt enkelt kan ta och hålla tyst och låta mig ägna mig åt relevanta saker.

Men sedan fick jag en annan idè. Det är ju så att varje nation har ett antal statsanställda attacheer av olika slag vid olika institutioner. Men, let’s face it, vad gör de någonsin för att sprida en problematiserad, realistisk och träffande bild av Sverige? Jag menar, kolla på vilka konstnärer som oftast blir representerade på filmfestivaler och utställningar - t.ex. Ingmar Bergman. Rätt ofta. Och hans son var också i Berlin för ett par år sen. Jag var där, faktiskt. Sen har vi Lars Gustafsson och P. O. Enquist. Också rätt ofta. Jag har träffat dem också. Trevliga och bra författare. Men rätt ålderstigna nu. Det är de etablerade monumenten som får komma till tals (inom målerivärlden är jag inte så bevandrad).

Så har man då samtidigt en som mig ute på fältet. En rätt intelligent, sympatisk och välartikulerad svensk medborgare, om jag får säga det själv. Jag kan se bra ut också, när jag kammat håret lite. Och jag är insatt i olika typer av frågor som rör det svenska kultur- och samhällslivet. Alltså. Frågar man mig om jag har intresse att representera och förbreda bilden av Sverige i Berlin som ju är en mycket viktig huvudstad i världen? Nej, det gör man inte. Borde man göra det? Absolut.

Detta är alltså mitt förslag. Ge mig en rimlig månadslön så att jag kan säga upp mig på mitt irrelevanta jobb. En laptop vore också trevligt. En SAAB eller VOLVO kräver jag inte, men det vore bra för den allmänna imagen, tror jag. Mina uppdrag kan jag nog leta upp själv.

Och då skulle jag dessutom få lön för sveda och värk. Tio års svarande på dumma frågor. Tio års tålamod med tyskar som ska ha hjälp med bilköp, fastighetsköp, läkarbesök (ja, jag har suttit i telefon), översättningar av manualer. Och så vidare. Allt gratis utan annan lön än känslan av inre tillfredsställelse det ibland kan ge att hjälpa människor.

Det är dags att erkänna detta viktiga arbete i utlandet! Och mig!

(Tillägg: Alla erbjudanden kan skickas till:
agnesontheisland@yahoo.co.uk
Jag kommer bara att granska seriösa förslag.)

Om denna spännande nyupptäckta sjukdom läste jag i förra veckans Die Zeit och känner nödvändigheten i att sprida kunskapen om denna i Östtyskland uppenbarligen så utbredda neuros även till svenska (?) läsare.

“Entdeckt hat sie Michael Linden, Leiter der Abteilung Verhaltenstherapie und Psychosomatik an der Rehabilitationsklinik Seehof in Berlin-Teltow. Nach der Wende tauchten dort plötzlich zunehmend ostdeutsche Patienten auf, die weder depressiv waren, noch konnte man bei ihnen somatoforme Störungen feststellen. Depressive Menschen sind affektstarr, ihre Emotionen eingefroren. Die neuartigen Patienten aber waren schwingungsfähig, sie hassten, blühten auf bei Rachegedanken, wollten sogar töten. Dennoch gingen sie monatelang nicht mehr vor die Tür, schliefen nicht mehr, weigerten sich, bestimmte Stadtteile zu betreten, vernachlässigten sich selbst.”

Michael Linden:

“17 Millionen Ostdeutschen wurde zugemutet, mehrmals in Kürze ihre Biografie zu ändern“, sagt Linden. “Etwa 10 Prozent der 30- bis 50-jährigen Ostdeutschen wollen heute die DDR zurück, 30 Prozent erleben sich als Verlierer der Wiedervereinigung. Wir haben es hier mit einer zentralen Verletzung von Lebensentwürfen zu tun.”

Lebensentwürfe, so genannte “basic beliefs” - der Absolutheitsanspruch an ein Familienideal, an die ganz bestimmte Karriere, an ein früh verplantes Leben - prägen sich im Alter von 5 bis 15 aus. Wer im Folgenden alles auf eine Karte setzt, so und nicht anders leben will, hat ein erhöhtes bis hohes Verbitterungsrisiko, wenn die zentrale, Halt und Orientierung gebende Weltanschauung plötzlich und unvorhersehbar durch Revolution, Scheidung, Kündigung, Tod verletzt wird. Fast immer folgen dann, ausgelöst durch ständig wiederkehrende Bilder, Aggressionen, Rachegefühle, Todeswünsche.

“In mehreren Studien hat er viele dieser oft therapieunwilligen Verbitterten untersucht und erste therapeutische Ideen entwickelt. Eine davon heißt: Weisheit schützt vor Verbitterung. (…) Werterelativismus zulassen. Gelassenheit lernen. Das Leben als Ganzes betrachten. Was, im Sinne seelenhygienischer Prävention, wohl jedermanns Lebensqualität steigern und eine gesÃüdere Gesellschaft garantieren würde.”

************
Min övers.

“Upptäckaren heter Michael Linden, chef på avdelningen för beteendeterapi och psykosomatik på rehabilitationskliniken Seehof i Berlin-Teltow. Efter murens fall dök plötsligt allt fler östtyska patienter upp, som varken var deprimerade eller uppvisade somatiska störningar. Deprimerade människor är affektstela, deras känslor är frusna. Dessa patienter var dock förmögna till känslokast, de hatade, levde upp i sina hämndfantasier, ville t.o.m. döda. Ändå lämnade de inte sitt hem på månader, sov inte, vägrade att sätta sin fot i vissa stadsdelar, lät sig förfalla.

17 miljoner östtyskar blev tvungna att ändra sin biografi ett flertal gånger på kort tid, säger Linden. Ca 10% av de 30- till 50-åriga vill ha tillbaka DDR idag. 30% anser sig vara förlorare genom återföreningen. Vi har att göra med ett centralt brott i levnadshistorier.

Levnadshistorier - s.k. basic beliefs - det absoluta anspråket på ett familjeideal, en speciell karriär, ett tidigt planerat liv, präglas i åldern 5 till 15 år. Den som då sätter allt på ett kort och inte kan tänka sig ett annat liv riskerar i högre grad att bli förbittrad om den centrala livsåskådningen som ger stadga och orientering plötsligt och oförutsett attackeras av revolution, skilsmässa, uppsägning, död. Nästan alltid blir resultatet ständigt uppdykande bilder av aggression, hämndkänslor, dödsfantasier.

I ett flertal studier har (Linden) undersökt dessa ofta terapiovilliga patienter och utvecklat några ideer till terapi. En av dem heter: Visdom skyddar mot förbittring. Tillåt värderelativism. Lär dig att se mer avspänt på tingen. Betrakta livet som helhet. Vilket i betydelsen själshygienisk prevention nog skulle ge alla mer livskvalitet och garantera ett friskare samhälle.”

******************

Förbittring och stel livssyn - detta låter som ett globalt och tidlöst fenomen. Hur vore det om vi återtog de så inflationsbefallna och produktionsorienterade begreppen “flexibilitet” och “dynamik” för att använda dem i detta sammanhang istället - som varning för att leva våra liv med så absoluta anspråk att vi riskerar att bli förbittrade på vår ålders höst - eller tidigare om vi råkar ut för alltför svåra omställningar. Kanske är det inte så centralt att vid 40 års ålder kunna köpa den första nya bilen? Eller att vid 30 års ålder bli gift? Vilka anspråk som nu passar in. Agnes försöker sedan en längre tid praktisera anti-förbittringsstrategier sedan nästan alla hennes livsprojekt som formades mellan 5 och 15 gått om intet. Nästan.

När man levt en längre tid i Berlin vänjer man sig vid det typiska vädret som inte är något väder i egentlig mening. Ingenting aktivt händer. Solen skiner inte. Regnet faller inte. Det typiska vädret är en himmel betäckt av moln så täta att man inte kan urskilja dem. Man får intrycket av att det är himlen själv som är så grå, så massiv, att den verkar sväva direkt över staden som ett dämpande lock.

Medan andra metropoler har sitt prototypiska väder - i London regnar det, i Paris skiner en vårmild sol - har Berlin sin passiva grå himmel och en temperatur som är ljummen och, tja, obemärkbar. Eftersom Berlin är en stad nästan helt utan höjder (varje Berlinare bestrider detta häftigt och pekar på de små kullar som är strödda över staden och ofta utgörs av slagg), är följden att man slutar räkna med ljus och rymd, dessa fenomen som är så viktiga för målare och andra bildkonstnärer. Blicken uppåt, bortåt når inte längre än till nästa kvarters hustak. Man blir tillbakavisad av himlen till den gata man just promenerar längs, eller det fönster man just tittar ut genom. Ingen idè att söka horisonten. Berlin är sig självt nog.

Jag, som så gärna står på pirer och med blicken söker den punkt där vatten och himmel möts eller på ett däck och förlorar mig i havets oändlighet, har förstås svårigheter med denna påtvingade urbana introspektion. Men man kommer inte till Berlin för skönhetens skull. Den kan förvisso dyka upp överraskande när man minst väntar det, i former som man först måste lära sig se, men i det stora hela är skönhet inte något som staden är intresserad av.

Berlin vill inte behaga och förföra. Inte som Stockholm, när solen blänker i Nybroviken och upphöjer färjornas vita skrov till små poem. Inte som Zürich, när en gränd plötsligt öppnar sig mot en liten plats där de medeltida husen lutar sig mot varann, lite trötta men fortfarande där i sin historiska visdom. Berlin har en annan karaktär. Han, för staden är synnerligen maskulin, vill chocka, uppröra, visa på brytpunkter. Han kan inte annat efter det som här dragit förbi i form av gatustrider, bomber, rivandet av gamla monument och fattigdom.

Men uppbrott och rörelse har kännetecknat Berlin sedan industrialismens början. Hit kom folk från Lodz, Östpreussen och Schlesien för att producera det material kejsardömet behövde för sin expansion. Konst och nöjesliv frodades i den produktiva kakafoni som rådde efter första världskriget. Spår av detta kan man se på det judiska museet.

I Berlin fanns ingen majoritet för NSDAP som i många andra tyska städer. Berlin var rött, uppkäftigt och njutningslystet - raka motsatsen till den provins som efter 1945 skulle inhysa den nya republikens huvudstad. Det provinsiella Tyskland (det rika Väst- och Sydtyskland) har än idag inte förlåtit Berlin dess enfant terrible-status. Staden, som idag är bankrutt, har lämnats åt sitt finansiella öde. Ändå strömmar fortfarande horder av unga studenter och konstnärer hit som vill uppleva det europeiska bohemlivet i en stad som fortfarande kan erbjuda billiga bostäder i dåligt tillstånd. Konkurrensen inom den kulturella världen är stenhård. Här finns människor som jobbar gratis eller till hungerlöner medan de lever på inkomsterna från servitrisjobb eller statistinhopp. Eller pengar från socialen. Jobben finns i Stuttgart och Düsseldorf. Det intressanta livet finns i Berlin.

En kollega berättade om sitt nyårsfirande vid Brandenburger Tor. Jag undrade om det inte hade varit trångt. (Det officiella antalet firande ska ha varit 1 miljon.) “Nejdå”, sa han. “Vi befann oss ungefär i höjd med ryska ambassaden och där var det inte så fullt. Plötsligt hörde vi hur någon ropade “Vorsicht! Sie sind polnisch!” Alla sprang därifrån. Då fick vi hela gatan för oss själva.
(Se upp! De är polska!)

Bakgrunden är att man på nyheterna varnat för att polska fyrverkerier kan vara av dålig kvalitet och förorsaka personskador.