I Berlin visas just ett flertal utställningar på temat konstnärskult - igår besökte jag Das Universum Klee på Neue Nationalgalerie. Det är en mycket omfattande utställning som tematiserar Klees förhållande till bland annat barndomen, eros, resandet, religionen, naturen, döden. Paul Klee (1879-1940) arbetade gärna med ett slags punktteknik som man kan se till exempel i den här bilden:

Ad Parnassum
1932

I ett första lager färgar han fält över hela ytan. I andra lagret kommer vita rektangelpunkter över hela ytan. Sedan laserar han dem i olika färger. Mer om tekniken.

Andra bilder består bara av färgade fyrkantsfält som anordnas till ett lapptäcke som ögat kan tolka - här ser vi stora och små vägar.

Paul Klee
Hauptweg und Nebenwege, 1929

De färgade fälten använder han i många bilder för att komponera en stad eller en trädgård, som i Rosengarten. Den tycker jag speciellt mycket om. En starkt stiliserad ros rosenträdgården.

Under en resa till Tunisien 1914 “upptäcker” Paul Klee färg, inte bara som teori. Tidigare har han betraktat sig mest som tecknare, nu känner han att han har blivit målare. Färgen har mig, skriver han i sin dagbok, den har mig för alltid, det vet jag. Det är meningen med detta lyckliga ögonblick: jag och färgen är ett. Jag är målare.:

Ich lasse jetzt die Arbeit. Es dringt so tief und mild in mich hinein, ich fühle das und werde so sicher, ohne Fleiß. Die Farbe hat mich. Ich brauche nicht nach ihr zu haschen. Sie hat mich für immer, ich weiß das. Das ist der glücklichen Stunde Sinn: ich und die Farbe sind eins. Ich bin Maler.

Den kanske mest spännande bilden är Angelus Novus från 1920. Den är så fantastisk inte bara för att ängeln vi ser här är så vänlig och samtidigt gåtfull. Walter Benjamin köpte bilden 1921, tog med den när han flydde från Tyskland till Paris 1933 och överlät den till Georges Bataille 1940 före sin slutgiltiga flykt in i döden. Den kom sedan att hamna hos Gershom Sholem, som tog den med sig från New York till Jerusalem där den nu finns. Benjamin betraktade tydligen ängeln som en personlig budbärare till honom. Han hängde den i arbetsrummet där den inspirerade honom bland annat till en text som jag tidigare har skrivit om här.

Paul Klee undervisade några år på Bauhaus-akademin i Weimar innan han kördes ut ur landet av nazisterna. Där fick han försöka förklara tankegången bakom sin konst, något som verkar ha hjälpt honom att utveckla sig vidare. På utställningen visas en film där inte bara citat ur Klees skrifter och hans biografi belyses Några av hans bilder “dekonstrueras” och sätts samman igen, så att man bättre förstår idén bakom. En av dessa bilder består av byggstenar som staplats på varann. I botten ligger en mindre “Grundstein”, sedan kommer längre rektanglar som staplas ovanpå och geom obalansen hotar att rasa om inte nästa byggsten läggs på. Stapeln avslutas med en “Schlussstein”, som säkrar den osäkra stapeln. Skulle man ta bort den rasar stenarna ihop. Här är bilden i en färdig variant på omslaget till en bok som tematiserar just konstruktion hos Klee:

Laurent Schmid, Paul-Klee-Stiftung
Paul Klee. Spiel mit Bildern
Drehung, Schiebung, Spiegelung

1. Auflage 2002 | CHF 39.00 | EUR 26.00 | ISBN 978-3-7225-0033-1

En annan aspekt av Klees bilder är hans titlar. De är ofta överraskande, förbryllande och/eller komiska. Kuriosum: Några gator runt Zentrum Paul Klee i hans hemstad Bern har fått sitt namn efter några verktitlar (se 26 augusti 2002), fast jag hittar bara gatunamnet där detta centrum ligger: “Monument im Fruchtland”. För någon tid sedan - förra året? - såg jag en annan utställning där en teckning av Klee hängde och jag noterade titeln (var?) för dess egen skull. Minns tyvärr inte längre hur den löd. Några ängelstitlar är till exempel “Engel noch weiblich”, “Engel voller Hoffnung” och “Vergesslicher Engel”. Några andra titlar: “Adam und Evchen”, “Zwitschermaschine”, “Hochachtend empfehlen sich” och “Es weint”.

Tidskriften DET som Håkan Lindgren gav ut i samband med årets bokmässa är just så bra som Bodil beskriver det. Hon citerar också ur ett par av Håkans texter. I en av sina texter - läs citaten hos Bodil - jämför han konsten med en bagger 288. Jag fotograferade en sådan (kanske) för ett par år sedan.

Här är den, konsten:

IMG_0897

Och här är fotot som jag tog och som jag skyndar mig att påpeka inte är konst utan dokumentation.

Gustaf Redemo skriver intressant från Berlin, om staden, sitt hotelljobb och med regelbundna utdrag ur sin bok.

I det senaste inlägget skriver han bland annat om Rammstein och en låt av dem som heter Hitler.

Jag läste precis igår kväll en artikel i Die Zeit med titeln Führer spielen (Varför tyska konstnärer borde hålla fingrarna borta från Hitler). Georg Diez kritiserar konstnärer som reproducerar nazimotiv eller låter sig inspireras av Kina eller Nordkorea utan att vilja något annat än att synas (?). För provocerande är det ju inte längre. Jag tror att hans analys stämmer - inspirerad av Isaiah Berlin:

Man könnte das auch, mit Isaiah Berlin, die totalitäre Versuchung nennen, die Intellektuelle und Künstler immer dann ergreift, wenn die Ruhe um sie herum allzu dröhnend wird; oder wenn sie am Horizont etwas wittern, das spannender oder erhebender ist als das demokratische Einerlei. Dann kultivieren sie besonders gern diesen Ekel vor dem Individuum, dann ergehen sie sich in Reinigungs- und Revolutionsfantasien, die in der Vernichtung die Erlösung sehen.

Den totalitära frestelsen alltså, som konstnärer och intellektuella grips av i lugna tider, när de känner vittringen av något mer spännande och upphetsande vid horisonten än det demokratiska enahanda. Då kultiverar de särskilt gärna äckel inför individen, då vältrar de sig i renings- och revolutionsfantasier som ser förlösningen i förintelsen.

Rammstein, Laibach, Justice är exempel, men nu har det nått mainstream, menar Diez. Och : Det totalitära ligger i luften, det blåser en vind från den radikala islamismen.

Förmodligen ska man inte underskatta tristessen som motiv för intellektuellas totalitära tänkande.

Medan jag väntar på att min spenat-ost-tomat-paj ska bli färdig, späder jag på hungern med citat ur den underbara kokboken Klassische Österreichische Küche av Franz Maier-Bruck:

Butter wird aus Obers oder angesäuertem Rahm hergestellt. Das “Appetit-Lexikon” von Habs und Rosner, 1894, führt als beste Butter die Teebutter an (diese Qualitätsbezeichnung ist bis heute im Handel üblich) und reiht daran die “Mai- oder Frühlingsbutter”, die “Herbst- oder Stoppelbutter”, die “Frischmilchbutter” und die “Stroh-, Stall- und Altmilchbutter”.

Att vi här har att göra med en beskrivning av smör och dess sammansättning (sötgrädde eller surad grädde) kan den kunnige i österrikisk tyska se. På detta följer en hierarki av smörkvaliteter. Det bästa, citerar Maier-Bruck ur ett Aptit-Lexikon från 1894, är det så kallade tesmöret. En beteckning som sägs vara vanlig i handeln än idag. Sedan följer maj- eller vårsmöret, höst- eller stubbsmöret, färskmjölkssmöret och halm-, stall- eller gammelmjölkssmöret.

Av smör kan man göra exempelvis följande blandningar som kan användas i såser eller kallt som tillbehör till grillat eller stekt kött.

Dragonsmör: Blanda finstötta dragonblad med smör.

Kräftsmör: Torra skal av kokt kräfta stötes fina med smör i en mortel. Koka upp med lite vatten, häll detta över isvatten och låt stelna. Lyft upp smörtackan, värm den och sila av. Används för att “montera” kräftsoppa, kräftsås och fisksås.

Kaviarsmör: Blanda skumrört smör med kaviar.

Sardellsmör: Vattna sardellfileter, passera dem, blanda med smör.

Señor Coconut

His next release, in 2000, was the delightful Latin-Kraftwerk fusion of “El Baile Alemán”. The album featured several Kraftwerk classics reworked with Latin instrumentation and rhythm. “El Baile Alemán” was intended as a salute to, and a parody of Kraftwerk as evidenced by the intro to “Autobahn” which featured the sound of a car that wouldn’t start.

Förra årets grönsak var endiver. Jag åt en mycket läcker endive-rätt hos en väninna, som jag sedan har lagat flitigt. Nu undrar jag om någon har fler tips på vad man kan göra med dessa underskattade små missilliknande salladsvarelser.

Här är i alla fall det franska receptet på gratinerade endiver - eller chicorees, som de heter här.

3-4 endiver
1 flaska öl
Gruyère
skorpmjöl

Man halverar endiverna och bryner dem i smör i en traktörpanna. Sedan häller man på en flaska öl, gärna ljust tyskt öl så att det täcker. Här är flaskorna på 0,5 l. Låt koka 15-20 minuter.

Riv en bit Gruyère. Ta upp endiverna och låt dem droppa av en aning. Lägg i ugnsfast form.

Ölvätskan kokas nu in till en tjock sås med hjälp av ett par matskedar socker (testa med lite socker och ta mer om det inte blir tjockt inom de närmsta tio minuterna). När det har tjocknat till en brun sås är det färdigt.

Strö osten över endiverna, häll på såsen och sedan lite skormjöl som täcke. In i ugnen på halvhög värme, grädda tills det är gyllenbrunt.

I ursprungsreceptet har man med buljong i början när man kokar endiverna, men jag glömde det och tyckte att det smakade bra ändå. En smaksak alltså.

Gogol Bordello

Snacka om artistnamn…

Följande kan vi inte motstå:

After being evacuated to Western Ukraine in 1986 following the Chernobyl disaster, Hütz became enamored of the mystical, outsider qualities of gypsy music. Living as a refugee in Poland, Hungary, Austria, and Italy before moving to the United States in 1993, he experienced life as an outsider himself.

tendencies toward exuberant dancing and smashing plates