Jag börjar se det humoristiska i tingen igen - och det har enbart med det faktum att göra att jag haft en veckas hemmavaro, förvisso med en del paper work och lite coaching instucket, men alltså utan flyg och hotell och sånt. Dessutom, och jag fastställer det om och om igen: ingen mat smakar så gott som den jag själv lagar. Jag vill nästan gå så långt som att säga att jag hellre äter ett par av mina med omsorg stekta ägg och en skiva hembakt bröd än en tre rätters meny på till exempel restaurangen i Resort Schwielowsee.
(more…)

Ur Spiegel-arkivet

47/1989:

På Hotel Metropol såldes inte bara alkohol för hårdvaluta, utan också kvinnor. De arbetade för MfS. Informationer om kunder (torskar) landade i Schalcks händer.

DDR-experter uppskattar att Schalck kontrollerar nära hälften av hårdvalutainkomsterna i DDR.

50/1989: (December 1989)

En man som panikartat lämnar “Haus der Elektroindustrie” med en stor portfölj i handen, fångas upp av förbipasserande, som håller fast honom tills Folkpolisen kommer. I hans portfölj hittas 100.000 östtyska mark och en halv miljon DM. Polisens undersökningar visar att han stämt träff med en svensk kontaktman, som skulle leda pengarna vidare till de företag som kontrolleras av Schalck. Mannen hängde sig knappt 36 timmar senare i arrestcellen.

(Lynchstämning i befolkningen)

4/1990: (Muren har fallit, men DDR existerar fortfarande)

DDR levererade vapen till Pinochet-regimen och Sydafrikas apartheid-regim.

Många underrättelsetjänster är intresserade av Schalck. Det verkar som om inte BND (västtyska underrättelsetjänsten) vann loppet, utan de allierade.

19/1991: (Tyska enheten har ägt rum)

Schalck:

- införde trots NATO-embargo elektronik för 10 miljarder mark, arsenalen för MfS övervakning av de egna medborgarna;
- försåg HVA (Stasis spionageapparat) med valuta för “operativa syften”;
- skyfflade enligt egna uppgifter in 50 miljarder västmark i DDR, BND förmodar att det var 100 miljarder;
- öppnade i öst och väst 1000 bankkonton, varav bara ett par dussin har undersökts.

Statsåklagaren anger att 22 miljarder DM är försvunna. Det är 6% av BRD:s statsbudget. Han ser inte tillräckliga grunder för att åtala Schalck. Eller för att KoKo var integrerat i MfS.

(Ca 80 miljarder SKR = ca 17% av svenska statsbudgeten 1991)

Andra MfS-officerer har åtalats utan större problem. Det finns ingen principiell skillnad mellan dem och Schalck. Varför? Lönelistan från MfS inbegriper KoKo, Schalck, hans fru, m fl.

Teori: Schalck gav BND namn på flertal västtyska företag som sålt embargo-teknologi till DDR. I utbyte mot straffrihet?

1100 pärmar över KoKo i Berlin, 200 till i olika västtyska myndigheter. Personalbrist, hinner inte sikta materialet så snabbt.

Intresset i Bonn att få klarhet rätt litet. Ingen vill veta vad som döljer sig akterna. Säger insider.

Flera hundra miljoner försvunna, hos KoKo 22 miljarder. Pengarna tillhör Förbundsrepubliken och behövs för uppbyggnadsarbetet i östra Tyskland.

DDR-företagen köptes efter återföreningen upp av de tidigare installerade mellanhänderna, förmodligen med kapital från KoKo, för att undgå att i egenskap av SD-egendom falla i Treuhands händer och säljas till utomstående.

20/1991:

Tyska generalstatsåklagaren ser inte tillräckliga grunder för att öppna undersökningar gällande spionage mot Schalck. Det framgår entydigt ur dokument och akter att S. var huvudansvarig för införsel av high-tech-produkter till DDR. (Förbjudet då enligt lag - se Cocom-lista).

Mikroelektroniken i DDR har till över 90% införts av Schalck på illegal väg, säger BND.

43/1992:

Man kan utgå från, säger en BND-medarbetare, att alla från KoKo som hade kontakter till väst, hade någon typ av MfS-syften.

Asbeck, tidigare HVA-medarbetare som pratat med BND, säger att det inte var hårdvalutan som var det viktigaste, utan tips om västtyska affärsmän, politiker och tjänstemän. (Spionage)

Schalck var den skickligaste tipsgivaren och informanten, säger Asbeck.

Folkkammaren ändrade kort före DDR:s avskaffande en lag, §165, som hade kunnat användas mot Schalck. Innehåll: Den som missbrukar sin förtroendeställning och därmed förorsakar betydande ekonomisk skada kan dömas till maximalt 5 års fängelse. Premiärminister de Mazière hindrades inte heller av de västtyska rådgivare som då befann sig i Berlin. Lagen hade nästan uteslutande använts mot tidigare topptjänstemän och politiker i DDR. Resultatet är att mina händer är bundna, säger överste statsåklagare Wulff. Princpen att alltid använda den mildaste lagen gör det omöjligt att åtala Schalck enligt västtysk lag.

15/1993:

CDU blockerar undersökningar i Schalck-fallet.

I mitten på 80-talet funderade ledande CDU-politiker (kretsen kring Vogel och Kohl) på att arrangera sig med SED-staten och stryka den offentligt ständigt propagerade återföreningstanken.

Kohls Kanzleramt skyddade en Stasi-spion från BND. Annat som kan finnas i akterna ska inte nå offentligheten.

Akter hålls tillbaka medvetet, kritiserar SPD-ledamoten Beucher. Hittills med framgång.

Jenningers kontakter med DDR förtigs i undersökningsutskottet. Schäuble behövde knappt säga något om de nära kontakter han haft före och efter återföreningen med Schalck. Schürer sade redan 1991: Schäuble och Schalck diskuterade redan 1988 en konfederation, medan Kohl-regeringen under samma tid i princip kännetecknade samtal mellan SPD och SED som förräderi mot fäderneslandet.

Schalck om Schäuble: “viktigaste levande förtroendeperson”. (Strauss var då död.) Hans brev till Schäuble kan Schäuble inte hitta, och om han skulle hitta dem, skulle han i alla fall inte ställa dem till förfogande eftersom det var privatbrev. Citat Schäuble.

De få akter som utskottet har sett visar att Förbundsregeringen visste i princip allt Schalcks kriminella imperium. Och gjorde ingenting.

50/1993:

Hemliga betalningar för DDR-fångar.

Officiella siffror: Nästan 34.000 fångar köptes fria från 1965. För sammanlagt 3,4369 miljarder DM. Och 12 Pfennig.

BND-akter som förra veckan “av misstag” hamnade hos undersökningsutskottet, visar att det var mer: 8 miljarder DM.

Miljarderna stabiliserade samtidigt det bankrutta landet.

Informationen kom från Schalck som pratade fritt om affärerna i förhör med BND. De båda kyrkorna tjänade också på affärerna. Den sista affären ägde rum i november 1989, pris för de levande varorna: 65 milj. DM.

Stämmer Schalcks uppgifter har BRD tagit 5 miljarder ur svarta kassor och myglat förbi parlamentet.

Misstanke om att DDR arresterade människor för att kunna sälja dem. I Magdeburg rättegångar mot justitiemedarbetare.

Die Schalck-Papiere kom ut hösten 1991. Den baseras på papper som Schalck lämnade efter sig i Östberlin vid sin flykt till väst den 3 december 1989. Han bosatte sig i Bayern, vid Tegernsjön, ett idylliskt miljonärsvillaområde.

Jag har läst originalupplagan från 1991, som kom ut på Paul-Zsolnay-Verlag, i samarbete med den sedan dess nedlagda tidskriften Quick, som köpte akterna av personer som specialiserat sig på att sälja sådant under de första åren efter murens fall. Norbert Treutwein var journalist på Quick, Wolfgang Seiffert var då professor i Kiel och tidigare Honecker-rådgivare. Han granskade dokumentens äkthet med positivt resultat.

Schalck-Golodkowski, som han ibland kallas, var en av DDR:s mäktigaste män. Han byggde upp det s k KoKo - “Kommerzielle Koordinierung”, med en egen säkerhetstjänst, tillgång till all information angående ekonomi, Stasi-akter, direkt underställd Mielke, chefen för MfS. Vad var KoKo:s uppgift? I princip var det ett slags enmansimperium, Schalck hade en fantastisk talang att utnyttja restriktionerna mellan BRD och DDR i synnerhet och mellan väst och öst i allmänhet för att tjäna pengar. Hans roll blev allt viktigare allt eftersom DDR:s ekonomi blev sämre. Schalck drog in välbehövlig hårdvaluta till DDR.

Hur?

Genom handel: Med all sorts varor som efterfrågades i väst. När jag skriver handel, menar jag smuggling, eftersom man dels måste kringgå handelsrestriktioner och dels naturligtvis varken betalade tullavgifter eller eventuella skatter. Vapen förstås. Till länder som belagts med embargo. (Det var DDR inte ensamma om.) Men även mindre spektakulära varor som ärtor eller hallon. Alkohol.

Lite smutsigare blir det på en annan marknad (med undantag för vapenhandeln, som var nog så smutsig - bland annat exporterade man vapen till Iran OCH Irak under kriget). Konst och antikviteter från DDR. Här var de legalt tillgängliga resurserna uttömda efter ett tag, men Schalcks kreativitet kände inga gränser. Genom utpressning med hjälp av skattemyndigheterna klämde man privata sammlare och antikhandlare på värdefullt gods. Man definierade helt enkelt om samlarföremålen till handelsföremål, som sådana blev de möjliga att beskatta. En skatteskuld på några miljoner tvingade så de enskilda samlarna att avyttra sina föremål, till en summa som märkligt nog ofta låg ungefär på samma nivå som skatteskulden. Schalck själv hann bygga upp en fin liten samling av Meissen-porslin.

Ännu smutsigare: Betalningar och krediter från BRD för att underlätta familjeåterföreningar, släppa ut barn ur DDR till sina föräldrar, släppa ut fångar, både kriminella och politiska. Han drev upp priset på en fånge från ca 40.000 till ca 90.000 DM under sin verksamhet.

---

Några av mina anteckningar ur boken:

DDR-vits med förankring i verkligheten:

Under Leonid Bresjnews tid under förhandlingarna mellan UDSSR och Kina.

För att förbättra förbindelserna med kamraterna i Kina fick Bresjnew gå med på några villkor. Kineserna ber först om en leverans av 400.000 cyklar. Bresjnew tittade på sina rådgivare och nickade sedan. För det andra vill kineserna ha 50.000 traktorer. Bresjnew slänger återigen en blick på rådgivarna och nickar igen. För det tredje begär de 100.000 ton ris. Bresjnew behöver inte titta på sina rådgivare. Han säger: “Det går inte på några villkor. Ris finns inte i DDR.”

Förbindelserna med Sovjetunionen:

1972: Honecker träder till makten. Statsbesök i Moskva, träff med Kosygin. K. förklarar att DDR inte längre kan räkna med valutastödkrediter från Sovjet. Han fick rådet att hålla sig till den rika västtyske brodern istället.

1985: Perestrojka. (Ännu) Starkare orientering mot BRD.

Människohandel mellan 1963 och 1989:

33.755 fångar köptes fria
250.000 familjer återförenades
2000 barn gavs tillbaka till sina föräldrar

(inget av detta gratis)

Insider:

Franz H. (inte hans riktiga namn) arbetade med handel på KoKo, nästan daglig kontakt med Schalck. Hans uttalanden:

Schalck var den mäktigaste mannen i hela DDR.

Det som var viktigt kom in per radiofunk till Markus Wolf (en av ställföreträdarna för MfS-ministern). Tillgång till detta hade bara Wolf och Schalck.

Schalck var den ende som verkligen visste hur befolkningen hade det. De andra (ministrar etc) intresserade det inte. Och han hade kontakter i alla möjliga länder. Där hände det allt en del! Om Schalck skulle börja prata idag, då kan flera regeringar packa sina väskor och gå.

KoKo var från början en finansbrandkår för DDR. De måste dra in medel till särskilda investeringar, när det gick snett - när statsbudgeten inte räckte.

Det var idèen att i en kommunistisk stat plantera en cell kapitalism. Alltså ett område som tjänar pengar med rent kapitalistiska metoder.För att det skulle fungera fick man förstås hålla allt hemligt. Och därför bokfördes KoKo-aktiviteterna aldrig ordentligt. Plötsligt uppstod ett riktigt imperium, som förstås också attraherade märkliga figurer och skitstövlar.

Det var ibland riktiga kriminella.

Det var inget problem (att resa över DDR-gränsen). När KoKo ville föra något över gränsen ringde S. den aktuella gränsposten och bad om att bilen med registreringsnummer XXX inte skulle kontrolleras.

Ju sämre det gick för DDR-ekonomin, desto mer tjänade KoKo.

Goda förbindelser med Markus Wolf. Det fattades bara en som kunde vara ansiktet utåt. Schalck valde Egon Krenz. Om ni frågar mig: Schalck var på väg till makten då (slutet av 80-talet). Han var en kungamakare. Så såg han sig själv.

Schalck ville behålla DDR, men införa ett kapitalistiskt system.

Han var förmedlare. I DDR:s slutfas använde han kontakterna till västliga politiker för att ge dem råd om vad de borde göra eller föreslå.

Han var t ex på väg att införa en ny valuta för DDR. Allt guld som han hade köpt inom bara 8 månader skulle bli grunden för ett nytt DDR. För en socialistisk stat som utåt sett skulle ledas med marknadsekonomins kapitalistiska metoder. Schalck var tillräckligt naiv för att tro att han kunde skapa en unik socialistisk stat. Att han kunde införa en konvertibel valuta som skulle accepteras i alla västliga länder, inte bara i de socialistiska broderländerna. Han hade börjat samla en så att säga privat guldstatsreserv i källaren.

Schalks analys från 31 oktober 1989: (oklart vilken valuta som menas med “mark”)

- konsumtionen växer snabbare än den egna produktionen, DDR tärde alltså på substansen.

- den monetära mängden i DDR var större än den existerande varufonden. Det fanns alltså ett köpkraftöverskott på 6 miljarder mark mellan 1986 och 1989.

- DDR-medborgarnas sparande steg - det fanns ingenting att köpa - från 1988 till 1989 från 136 miljarder till 175 miljarder mark.

- Räntorna för dessa besparingar växte till 5 miljarder mark.

- Statsbudgetens skulder låg 1988 på 123 miljarder mark. En ytterligare kredit på 20 miljarder mark var nödvändig, vilket höjde statsskulden till 140 miljarder mark.

- Följden blev en försvagning av DDR-valutan.

---

Den förre partiledaren för CSU, Franz-Josef Strauss, en stor Bayersk korvtillverkare, Josef März, var viktiga Schalck-kontakter i BRD. Strauss, som hade sett chans efter chans till en karriär i Bonn försvinna, beslöt sig för att profilera sig som DDR-expert och hjälpte Schalck att arrangera krediter från BRD. Med vissa koncessioner. Skjutanläggningar längs muren togs bort. Gränsvakterna blev trevligare (på kommando, det fungerade uppenbarligen omgående). DDR fick förnyade betalningar för transit (post, telefon, autobahn etc). Strauss påstods senare ha gjort detta av humanitära skäl. Det rÃ¥kade finnas en hel del samband mellan bayerska företag han hade kontakter till och kontrakt i DDR, för att bygga anläggningar av olika slag, fabriker, för export av maskinell utrustning. Ett givande samarbete som avbröts av Strauss död.

Schalck har Ã¥talats ett flertal gÃ¥nger, hittills bara korta villkorliga straff. Sedan 1988 mÃ¥ste han inte uppträda vid domstol p g a cancersjukdom.

1996 grundade Schalck företaget Dr. Schalck & Co., som “handlar med varor av alla slag”.

2000 kom hans bok ut: Deutsch-deutsche Erinnerungen. (Tysk-tyska minnen).

Han har uppträdit i tv, där han förnekat all skuld i alla avseenden. Han följde bara order, och ville bara det bästa för sitt land.

Det fattas stora summor, oklart hur mycket, efter Schalcks flykt och DDR:s fall. KoKo hade ett brett nät av konton i Schweiz och företag grundade av mellanhänder i utlandet. Uppenbarligen även i Sverige.

Schalck lever fortfarande.

---

Svenska Västfisk Export AB - bara en hit med Google och Copernic Agent. Ett arbete om SEW - det västberlinska socialistiska enhetspartiet, som finansierades av SED i DDR. I en not att bolaget var dotterbolag till ORVAG och ägde förlagets, tryckeriets och redaktionens tomt.

Auch davor waren Verlag und Druckerei in der Hand der SED, allerdings über andere Kanäle: eine wichtige Rolle spielte die schwedische „Svenska Västfisk Export AB“, Tochter der ORVAG und Eigentümerin des Grundstücks von Verlag, Druckerei und Redaktion.

---

FörstÃ¥eligt att Schalck flydde. Hans liv var uppenbarligen verkligen i fara i DDR. Folk visste att han berikat sig själv och sin omkrets.

Bekant berättade om Wischnewski, en av Schalcks närmaste. När de kom och hälsade pÃ¥ i huset under DDR-tiden: Vid detta staket slutar DDR. Han handlade med allt. Diamanter frÃ¥n Namibia, vapen. Wischnewski utvandrade till Israel efter murens fall. Har avlidit.

Michael Wischnewski alias Herschel Libermann alias Harry Hoffmann alias Silbermann alias Dr. Gerhardt. (Uppgifter ur Spiegel)

Seine Freunde, die Spione

Ein Händler zwischen Ost und West

Bundesrepublik erhält 110 Millionen Euro aus DDR-Vermögen

Die zweite Karriere des Herrn Schalck

Ett scoop som förmodligen kommer att dominera de nästa veckornas nyheter: Två journalister har hittat bandinspelningarna från RAF-rättegången i Stammheim.

Det är intressant att höra originalrösterna och den ofta hemska byråkratiska syntax de använder för att försöka erövra den diskursiva makten. Det lyckades inte.

Günter Wallraff är aktiv i media igen. Först gjorde han ett reportage - wallraffade alltså - om call centers, den förskräckliga arbetsmiljön där och den fullständiga oseriositet som råder bland majoriteten av sådana företag. De flesta är bedragare, säger de som själva är involverade i branchen.

Nu har han föreslagit moskèn i Köln-Ehrenfeld att anordna en läsning av Rushdies roman The Satanic Verses. Hittills, säger han, har förslaget mest kritiserats av kultursidesskribenter, medan mullorna i moskèn är försiktigt positiva. Förslaget kommer inte ur intet. Wallraff blev tillfrågad om att bli medlem i moskèns rådgivande organ och beslöt sig för att föreslå Rushdies roman inom ramen för de kulturella aktiviteterna som planeras där. Om de andra medlemmarna i styrelsen, som är på semester just nu, säger ja, kan detta alltså bli ett fint experiment och en positiv markering.

Tysklands kolumnister drar en förenad suck av lättnad: Sabine Christiansens talk show har äntligen sänts för sista gången. SC, en parant blond dam, före detta flygvärdinna, har i tio år på söndagkvällen bjudit in politiker, näringsliv (lobbyister) och “vanliga människor” till sina debatter. Väldigt gärna också privata vänner, Guido Westerwelle till exempel, som var med över 30 gånger. Det har sällan varit intressant, vi har vid de tillfällen vi tittat in, ganska snart stängt av tv:n igen.

Christiansens hund har varit en viktig gäst bakom scenen, avslöjar tidigare gäster. Och vi vet att hon är delägare i en hundsalong som ligger direkt bredvid den prominenta frisören Udo Walzers salong, en god vän han också förstås. I hundsalongen kan man köpa fina matskålar, kuddar och konstnärliga hundben till exklusiva priser, förutom att det lilla hjärtegrynet kan friseras där. Tyskland hoppas alltså på mer nivå från Anne will som tar över programmet i höst. Hon kommer förmodligen också att ställa fler obekväma frågor.

Här en rad fina omdömen om åren med Christiansen. TV-kritik at its best.

Ach, die Frau Christiansen

Abgrund ist immer

Ach, die Frau Christiansen!

Gähn zum Abschied leise Servus

Hambacher Fest firade 175-årsjubileum i helgen. 1832 samlades här “studenter, hantverkare, vinbönder och till och med parlamentsledamöter från olika nationer”. Det var den första stora politiska församlingen i Tyskland med runt 30.000 deltagare. Frihet, nationell enighet och medborgerliga rättigheter var deras krav, som dock maskerades under titeln “folkfest” eftersom politiska demonstrationer var förbjudna vid den tidpunkten. Hambacher fest har gått in i historien som den tyska demokratins födelse (den dog tyvärr ett flertal gånger sedan dess). (more…)