Efter två dagars arbete i Köpenhamn har jag hoppat över sundet och ska göra en liten tredagarsinsats i Malmö.

Det är underbart att komma till Malmö. Det är underbart att vara här.

Trots att jag läser på en löpsedel att en man sköts till döds i natt på en gata i Malmö. Malmö kommer nog aldrig att förlora sin charm för mig. Det tyckte jag redan 1993, när jag flyttade hit för att studera tyska i Lund. Jag hann bo här i åtta månader innan jag åkte till Berlin “för en termin”. Sedan kom jag inte tillbaka igen. Men under de månaderna hann jag fästa mig vid Malmö mer än vid någon annan svensk stad, och egentligen hade jag nog tänkt mig att slå rot här. Så blev det inte.

Jag har varit här ett par gånger under året, men egentligen bara ett par timmar - jag har åkt över från Köpenhamn, där jag jobbat en del, för att köpa snus och har passat på att äta någonstans. Oftast på Lilla Torg som ligger så nära Centralen.

Idag kom jag hit på eftermiddagen och hade tid att ta en lång promenad ner till Ribban och äta en gulaschsoppa på Kallbadhuset. Solen strålade ut sin sista kraft före vintern, hundrastängen i början av Ribban låg framför mig evigt utsträckt mot vattnet. Att höra ankorna i Slottsparken och sedan ha den obrutna vyn framför sig var balsam för ögonen och själen efter Köpenhamns gator, fyllda av afrikanska prostituerade och köptempel. Jag vaknade på hotellet i Köpenhamn imorse halv fem och kunde inte somna om. Det finns sådana timmar ibland, när ens undermedvetna vill meddela något, och jag lyssnade, tills väckarklockan spelade sin lilla melodi. Jag hörde också en grupp grölande män dra förbi på gatan utanför och kände ett slags kylig fasa inför det primitiva - hannar på jakt efter honor. Jag vet att det finns primitivt överallt, men jag börjar bli så gammal att jag föredrar att det primitiva försiggår i tystnad undan min blick, så jag slipper konfronteras med det.

Här i Malmö tränger sig ett tyskt uttryck ständigt på: ich kann mich kaum retten vor Erinnerungen. Minnena svallar över mig och jag kan knappt rädda mig undan allt förgånget som lagrats i alla de hörn av staden jag vistades i då. Det var nog den mest intensiva tiden i mitt liv, med undantag för de första berlinåren. Och det var min sista (?) tid i Sverige, innan jag lämnade landet. Under många år därpå, när jag passerade Malmö på väg till familjen och bytte från nattåget till Göteborgståget här, trängde sig ett annat fragment på: Strindberg som åt sin sista middag på Savoy, innan han lämnade Sverige i vredesmod. Det där verkade jag identifiera mig med. Fast jag lämnade inte Sverige i vredesmod, inte heller under de följande första åren i Berlin. Snarare i melankoli. Det var först senare jag började tänka på Sverige i vredesmod. Och nu är även det över.

I Malmö hade jag ett par vattenhål. Det var tidigt 90-tal och massor av ställen hade öppnats och öppnat på nytt. En del verkar finnas kvar, men nu sitter andra människor där, som jag inte känner igen. Och ingen av dem jag kände då skulle väl veta vem jag är längre.

Mina minnen ligger i en konservburk. Förmodligen kommer de att blekna snabbare ju oftare jag öppnar den. Just det här förgångna är bara mitt och ingen jag nu känner har delat det med mig. Mitt liv består av sådana episoder i olika städer, som jag kan dela med olika grupper av människor, sinsemellan orelaterade, om de alltså finns alls.

Jag ska jobba imorgon och vara skärpt och effektiv. Det är lite som att ta på sig en gammaldags korsett. Mellan valbenen väller hullet ut. Om metaforen tillåts.

Jag vet inte varför jag har så svårt för Oslo. Det finns både väldigt fina stadsdelar och bohemisk, nästan berlinsk trasatmosfär. Det finns kultur, en hel del, och det finns vatten och berg, vanligen mina första kriterier för bra städer. Vad är det som trots detta fattas? Jag har tjatat om det förr men igen: det är så förbannat dyrt här. (more…)

Hemma igen och ska snart iväg. Vi träffar vänner på den ryska restaurangen Pasternak vid Vattentornet för att sedan gå på konsert i synagogan på Rykestrasse. Jag minns inte riktigt vad det var vi skulle höra, min hjärnkapacitet verkar antingen ha krympt betänkligt eller också har det strömmat in så mycket nytt innehåll den senaste tiden, att en del tyvärr måste falla bort. Jag tippar på det senare, eller en kombination. Därför hinner jag inte skriva så mycket jag skulle vilja om ett otrevligt men väldigt intressant fenomen som jag konfronterades med under min resa från Berlin till staden K i Sverige. Jag tog bilen för att slippa byta mellan flyg-tåg-gående och undvika väntetider vid varje punkt. Bilturen i sig tog förstås evigheter. Jag kör hemskt sällan längre sträckor och har ingen egen bil. Redan för flera år sedan konstaterade jag att jag inte alls tycker om att köra när det är mörkt. Särskilt inte på Autobahn. Det verkar vara ett fall av oförmåga att ignorera onödig information. Jag tar till mig allt. Jag kan t ex inte skilja på ett vanligt rött bakljus, ett bromsljus och ett annat rött ljus och sitter därför i ständig bromsberedskap. Det är ansträngande. Naturligtvis är jag också helt enkelt rädd för att dö. (more…)

Jag är i Sverige - och njuter av det. Hotell Siesta är ett fint litet hotell. Jag kom tillbaka efter kursen, jobbade med förberedelser i ett par timmar och tog sedan den näst sista snusportionen. Jag lade mig i sängen och läste Arne Dahls femte deckare De största vatten som jag köpte på Åhléns igår. Jag gillar Arne Dahl. Jag gillar att kunna säga att jag köpte AD på Åhléns. Igår. Så vad har hänt med denna ironiska och Sverige-kritiska skribent/bloggare/person(lighet) kanske man frågar sig. Inte vet jag. Har det med åldern att göra? Har det med distanserandet från media (som fortsätter irritera)och närmandet till “vanliga människor” (som vet bättre) att göra? Jag tippar på senare. Och en del annat som inträffat detta år.

I vilket fall. Jag kom alltså tillbaka till Hotell Siesta efter dagens kurs och satte mig efter ett par timmar i hotell… baren? restaurangen? loungen? Inte vet jag. I rummet där röda fåtöljer står och andra människor satt. Och efter alla dessa hotell med alla dessa kostymklädda och annars klädda män fann jag att jag hamnat i en kvinnlig sfär. I det lilla sidorummet satt en krets kvinnor som stickade. Alla faktiskt. Jag hann se en stickning med bollgarn, en annan i ett rätt starkt rosafärgat garn. De satt där och pratade. Rätt länge om förbindelser till en ö här i trakten, sedan vände samtalet till kroppkakor och skillnaden mellan dessa och något annat. Det ena görs på rå det andra på kokt potatis. Jag uppfattade inte vilket av dessa som var kroppkakor. Men om jag får våga mig på en gissning, skulle jag säga att kroppkakor görs på kokt potatis. Jag försökte göra kroppkakor en gång, när vi besökte vänner uppe vid Östersjön och jag hade lovat att laga mat en kväll. Och då kokade jag potatisen i förväg. De föll isär under kokningen, men det är ett annat tema. Här talades det om en som hade översatt rätten till engelska. Body cakes, hade hon sagt, och det tyckte alla var väldigt roligt. Jag tyckte också att det var ganska kul. Stickgruppen pratade vidare och sedan kom det in två australiensiska kvinnor som pratade väldigt länge utan att det egentligen var förståeligt. This is that, sa de. Och That comes out of this. International var ett ord som förekom utan all innebörd. Sustainable sa de också, men bara en gång. En väldigt imponerande förmåga att kommunicera utan att en utomstående fick minsta hum om vad det handlade om. Jag vet ännu inte om de är FN-arbetare, konsulter eller NGO:s.

Där satt jag alltså och lyssnade medan jag läste Arne Dahl. Dagen var bra men ansträngande. Det här med språken bestämde jag mig för att lösa på det för mig och deltagarnas bästa sättet. Jag pratar svenska. Skriver det viktigaste på engelska. Och fortsätter förklara och prata på svenska.

Jag gillar den här lilla staden. När jag begav mig ut (innan jag satte mig i hotellets allmänna del) för att fylla på snusförrådet och för säkerhets skull tog med en förpackning med nyponsoppa frågade kassörskan efter leg. Nu är det ju så att jag fyller 41 i år. Snusgränsen ligger på 18. Hur kan man inte älska ett land där man uppmanas bevisa att man fyllt 18 fast man är över 40?

Har jag blivit så mycket utlänning att jag börjar älska Sverige på nytt? Dessa och andra frågor får kvarstå med sina magra fingrar utsträckta i rummet. Nu ska jag lägga mig och läsa lite mer Arne Dahl innan jag släcker.

Detta ligger i lådan på skrivbordet i mitt hotellrum. Innovativt får man säga.

Imorgon bilar jag upp från Berlin till en liten stad vid svenska kusten för tre dagars träning, eller kurs, som svenskarna kanske skulle säga. Det är lite löjligt det här - jag skickas till Sverige av mitt tyska företag för att göra en kurs på ett svenskt företag - på engelska. Eftersom allt annat material är på engelska. Men jag skickas förstås delvis därför att jag KAN svenska. Detta börjar bli en vanlig upplevelse. Eftersom många av mina uppdrag äger rum i Skandinavien. Å ena sidan är det bra att jag kan svenska. Å andra sidan förbereder jag alla flip charts på engelska. Vanligen blir det, när jag står där, en viss språkkonfusion, t e x om jag förklarar något på svenska, och sedan vänder mig om och skriver, kan det hända att jag noterar just det svenska uttryck jag just använt. Men OK, det är kanske inte så viktigt i långa loppet.

Jag ser enormt fram emot den här kursen och hoppas få en rundvisning i produktionshallarna. Man får se miljöer som man inte hade en aning om i det här jobbet. I detta fallet är det extra intressant, men det får jag inte säga mer om (!!!!€€€€). Se även här.

När jag förberedde mina flip charts ikväll lyssnade jag på mina gamla ABBA-skivor. Jag har aldrig övergivit ABBA, inte ens när de var fullständigt irrelevanta och ingen ville medge att man en gång hade lyssnat på dem. Nu i sommar har jag upplevt en viss medvind. Under vår semester gick den filmatiserade versionen av Mamma Mia på Saga-bion i Vänersborg. Jag lyckades medelst Mycket Subtil Manipulation få min man att följa med. Han har alltid föraktat ABBA ungefär i samma utsträckning som jag förärat dem. Vi köpte biljetter i förväg, fick inga platser bredvid varann ( det var överhuvudtaget svårt att få biljetter). Därför var jag ovetande om min mans reaktioner tills efter filmen när vi kom ut. Då berättade min man att han hade suttit bredvid en kvinna som snyftade vid ett flertal scener. Han verkade ha genomgått ett slags bad (jag säger inte reningsbad) (och vem kan motstå de sista scenerna??) och yttrade plötsligt saker som hade varit omöjliga dagen innan. Såsom att det kanske faktiskt handlar om pop-klassiker. Och att om man vill se filmen så är en dylik svensk småstad det rätta stället - där nämligen ingen ironi existerar. Där man gråter i publiken. Jag vill inte säga mycket mer om detta än att jag tror att filmen skänkte mig ett par extra livsveckor. Och att jag från och med nu inte längre behöver förvänta mig sarkastiska kommentarer när jag sätter på en ABBA-platta. Bara det är en hel del värt och jag vill tacka hela film-teamet för detta. Dessutom har jag beställt plattorna på CD, ifall vi på vår nyårsresa till Sandsteingebirge med polare skulle få lust att dansa lite. Ett vänpar mailade faktiskt i somras, några dagar innan vi såg filmen, och berättade att de gjort just det - sett filmen, och efter viss tvekan i början (för amerikanskt) lämnat biosalen dansande. Detta är tyska socialistiska vänner i 50-årsåldern.

Nu ska jag skriva ut ruttplaneringen för imorgon. Tror jag kommer fram vid midnatt. Sover på Hotell Siesta. Förhoppningsvis är nomen omen. De har i alla fall gratis WLan.

Det är rätt sent denna onsdag kväll. Kanske borde jag ha satt mig här tidigare istället fär att börja läsa i Sex Sigma : resultatorienterat förbättringsarbete och sedan för att avrunda kvällen riva upp kuvertet med Neo-numret Juli/augusti, där min lilla betraktelse är publicerad - med fina bilder. Återkommer kanske om dem. I alla fall. Jag anlände till Tegel vid -tiden efter tre dagars kurs i Bonn. Hilton Hotel, direkt vid Rhen, är väldigt trevligt. Det vimlar av unga och serviceorienterade medarbetare som hjälper en med allt möjligt.

Bonn är en konstig stad. Sedan regeringen flyttade till Berlin kunde man tänka sig att Bonn lider. Så är icke fallet. Två stora tyska koncerner har förpliktigat sig att stanna där. Telekom och Deutsche Post. Plus Bayer och andra. Bostäder är dyra. Bilköerna långa. Arbetslösheten låg. En berlinare kan bara drömma om dessa förhållanden.

Jag bokade rum på Hotel Beethoven, nära Hilton, direkt vid Rhen och mittemot Stadsteatern. Så här såg den ut just nu.

Das soll hier nun schön sein, ich scheiss doch auf den Rhein.

Gardermoen1