Prometheus

Bedecke deinen Himmel, Zeus,
Mit Wolkendunst!
Und übe, Knaben gleich,
Der Diesteln köpft,
An Eichen dich und Bergeshöhn!
Mußt mir meine Erde
Doch lassen stehn,
Und meine Hütte,
Die du nicht gebaut,
Und meinen Herd,
Um dessen Glut
Du mich beneidest.

Ich kenne nichts Ärmer’s
Unter der Sonn‘ als euch Götter.
Ihr nähret kümmerlich
Von Opfersteuern
Und Gebetshauch
Eure Majestät
Und darbtet, wären
Nicht Kinder und Bettler
Hoffnungsvolle Toren.

Da ich ein Kind war,
Nicht wußt‘, wo aus, wo ein,
Kehrte mein verirrtes Aug‘
Zur Sonne, als wenn drüber wär‘
Ein Ohr, zu hören meine Klage,
Ein Herz wie meins,
Sich des Bedrängten zu erbarmen.

Wer half mir wider
Der Titanen Übermut?
Wer rettete vom Tode mich,
Von Sklaverei?
Hast du’s nicht alles selbst vollendet,
Heilig glühend Herz?
Und glühtest, jung und gut,
Betrogen, Rettungsdank
Dem Schlafenden dadroben?

Ich dich ehren? Wofür?
Hast du die Schmerzen gelindert
Je des Beladenen?
Hast du die Tränen gestillet
Je des Geängsteten?
Hat nicht mich zum Manne geschmiedet
Die allmächtige Zeit
Und das ewige Schicksal,
Meine Herrn und deine?

Wähntest du etwa,
Ich sollte das Leben hassen,
In Wüsten fliehn,
Weil nicht alle Knabenmorgen-
Blütenträume reiften?

Hier sitz‘ ich, forme Menschen
Nach meinem Bilde,
Ein Geschlecht, das mir gleich sei,
Zu leiden, weinen,
Genießen und zu freuen sich,
Und dein nicht zu achten,
Wie ich.

(Johann Wolfgang Goethe, 1773)

Jag löpte en aning amok nyligen på Amazon och köpte en hög filmer. Några sedda, andra osedda, av mig alltså. Bland annat är jag nu stolt ägare till den 2:a eller kanske 3:e delen av en Claude-Chabrol-utgåva, nämligen den med hans “klassiska kvinnofilmer”. Fast som någon kommenterade, egentligen har väl alla Chabrols filmer en kvinnlig karaktär i centrum.
I alla fall.
Igår kväll såg jag Madame Bovary, väldigt vackert filmad. I filmatiseringen faller romanläsandet en aning i skuggan jämfört med romanen. Emma verkar en aning vuxnare, man förstår hennes hunger och leda bättre. Isabelle Huppert är naturligtvis en skådespelerska med så många bottnar att man inte vet var man befinner sig när man ser henne, därav möjligen djupet.
Nyligen också, fast ett par veckor tidigare, läste jag Emile Zolas Nana. Under läsningen trängde sig bilderna på så starkt att jag flera gånger slutade läsa och började följa en inscenering i huvudet. En oerhört filmisk bok. Jag vet inte om någon har filmatiserat denna roman.

Intressant är att i båda fallen är kvinnogestalterna nästan kvävda i långtråkighet. Och de svävar ut i erotiska affärer för att åtminstone känna en aning liv. Medan Nana är helt obildad skulle Emma kunna falla tillbaka på den bildning hon fått, men det verkar inte vara nog. De är instängda i sin kvinnovärld, utan möjlighet att gå ut i livet/världen och delta.

Det verkligt fatala i båda stoffen är den otyglade konsumtionen - Nana bränner så mycket pengar på hus, möbler, kläder, tjänare mm att hon driver sin rike älskare till ruinens brant - eller ner i den för at vara exakt. Emma, vars oerhört godmodige och lite dumme man låter henne få sin vilja i allt, ruinerar honom med klädinköp utan täckning.

Jag har bara i vagt minne vad Nina Björk skriver i Sireners sång, men jag vill minnas att hon där kommenterar just bilden av den franska kvinnan i dessa 1800-talsromaner som en köpgalen och underminerande varelse, och argumenterar för att kvinnornas konsumtion då drev på utvecklingen av marknadsekonomin. Må så vara. Och jag vill inte lasta ännu fler stenar på de redan tyngda Nana och Emma. Men det blixtrar fram så välbekant det här med lusten att handla, kanske som en ersättning för den inre tomheten, och man kan inte heller låta bli att associera till Sex and the City eller Sofia Coppolas Marie Antoinette. När jag ser Emma tänker jag, innan jag förbannar mig själv, varför kan hon inte helt enkelt vara nöjd? Ja, man blir arg på Emma och sedan blir man arg på sig själv och jag tror det var det Chabrol var ute efter. För man är nästan på konventionens sida innan man ser Emmas depression och påminns om att man själv säkert hade varit lika deprimerad i hennes sits. Och ändå: tomheten i nöjena, och ändå, korta ögonblick av intensitet som man unnar henne (Hupperts ansikte efter första skogsmötet, så vibrerande tydligt att hon äntligen känt tillfredsställelse). Och ändå denne irriterande Rodolphe. Och ändå: hur trist är inte hennes man. Och ändå: hur snäll är han inte. Och så vidare i all oändlighet.

Jag har alltid varit förtjust i de engelska viktorianerna. Tysk litteratur har egentligen bara Fontane som liknande mästerlig skildrare av samma sekel. I Frankrike fanns det fler stora romanciers under den tiden. Men de kvinnliga engelska författarna vågade aldrig beskriva sexualitet i sina texter. De verkar ibland könlösa, dessa Janes, Emmas, Elizabeths med fler. Fontane, Zola och Flaubert är mörkare, mer komplexa, mer världsliga. Men de löper också faran att underskatta sina kvinnofigurer - särskilt Zola, vars Nana åtminstone mot slutet antar nästan monsterartade proportioner. Och används hon och Emma inte för att demonstrera fördärvet - det könsliga och ekonomiska?

Jag har ett neolitiskt förstånd, skriver Claude Lévi-Strauss i Tristes Tropiques, en bok som jag tog fram ur hyllan igen nyligen och läser klickvis och förundrat.
Se även Salongen.

På Salongen startar vi en rad texter som är inspirerade av Kerstin Ekmans Herrarna i skogen. Jag tror det kan bli ett intressant samtal, särskilt om fler texter kommer in.

Som Bodil skrev före helgen, vi har varit på mässan i Göteborg, igen, och läst. I år gled vi lite parasitärt och i ett rätt sent skede in och delade på Håkan Lindgrens lilla bokade time slot i tidskriftsmontern. Den som är nyfiken på texterna kan köpa hans - enkom för detta tillfälle sammanställda - tidskrift Det. Jag är osäker på var man får tag i den, men Håkan kan säkert ge svar på det.

Hos Bodil kommer förmodligen framöver texter om själva mässmeningen - litteraturen - att finnas. Gå dit. (more…)

Igår kväll gick vi på litteraturfestivalen i Berlin som är inne på andra och sista veckan. Vi insåg, när vi hade köpt biljetterna, varför vi inte varit där mer. En biljett till ett samtal om städer på en dryg timma kostade 6€, det är lite för mycket för vår smak. Men samtalet var intressant. Det hade varit ännu intressantare om moderatorn hade ställt kortare frågor, istället för att inveckla sig i långa resonemang eller citera artiklar hon läst innan hon kom fram till sin egentliga fråga.

Ferrèz från Sao Paolo, som har en blogg, och Fadanelli från Mexico City diskuterade staden och dess roll i skrivandet. Hans tidskrift finns här. Men det blev ett samtal om demokrati, fattigdom, rikedom och städer som liknar cancersvulster.

Fadanelli är en bildad cyniker, hans korta, skarpa omdömen verkar som svärdshugg genom en härva hopp, optimism och idealism. Mexico City hatar han, staden är ingen stad, utan en ständigt växande svulst, ett kaos som tagit överhanden. Säkert är det delvis en pose, men - och vi gick dit just eftersom jag är intresserad av berättelser om denna stad, som jag besökt två gånger - det ligger mycket i det han säger. Och ett annat uttalande täckte sig med det jag tänkte sist jag var där. Mexico, och många andra latinamerikanska länder är inga demokratier, sa Fadanelli. Det grundläggande saknas. En ordning som gäller för alla, ett justitiesystem som fungerar. Ferrèz hade liknande åsikter, men han pratade mer om konkreta händelser och om situationen i Sao Paolos favelas. Han berättade om sin blogg som hade varit ett viktigt instrument när vänner till honom sköts ner av polisen, som bekämpade ett gänguppror. Hundratals oskyldiga, som råkade vara på plats, dödades. Media nämnde det inte, så Ferrèz blogg blev till ett viktigt informationsställe, där han bland annat uppmanade folk att inte gå ut på gatorna utan stanna hemma i säkerhet.

Det civila samhället - det har gått under jorden. En demokrati kan bara fungera om människor är kapabla att reflektera - läsa och skriva är bara de första förutsättningarna.

Fadanellis roman La otra cara de Rock Hudson är den hittills enda som översatts till tyska.

I Berlin pågår just en literaturfestival som jag inte hunnit besöka än (det är stadsliv). Lyssnade dock på Radio 1 igår där en live-intervju med författaren Chuck Palahniuk fångade min uppmärksamhet. Har någon läst honom? Jag har inte ens sett Fight Club, fast den finns med på min mentala lista.

Här finns en del trevliga citat ur hans böcker.