Apropos denna dag: en av de bästa dokumentärfilmer jag sett och samtidigt en lektion i både tolerans och pedagogik: A Class Divided.

Lärarinnan Jane Eliott berättar här om sitt pedagogiska livsprojekt: att få människor att förstå - kroppsligen och själsligen - hur det känns att bli behandlad som en människa av en lägre sort. Se filmen (en kort version) A Class Divided på Frontline/PBS.

Inte enkelt att leda diskussioner om teman som rasism och utlänningsfientlighet. Jag misslyckades själv för många år sedan som lärare för att jag visste för lite. Här är några tips.

I augusti hade en ny tysk film premiär, som kan komma att bli lika framgångsrik utomlands som Oscarvinnaren “De andras liv”. “Am Ende kommen Touristen” (”Till slut kommer turister”), med manus och regi av den 1974 födde berlinaren Robert Thalheim. Han bearbetar där sina egna erfarenheter av den civila militärtjänstgöringen i Auschwitzs besökarcentrum.

Den unge Sven stiger ur tåget i Oswiecim, en ort där perronger och tågstationer bär på minnet av det mörkaste kapitlet i europeisk historia. Svens uppgift är att ta hand om den före detta fången Krzeminski, som aldrig har lämnat lägret, utan nu reparerar KZ-fångarnas kvarblivna resväskor och står till förfogande för besökare som ett av de sista vittnena. En autentisk rest mitt i ett museum, med pedagogiska och välvilliga tyskar som ciceroner. Sven genomlider och vinner förståelse för Krzeminskis bryska uppträdande, samtidigt som han lär känna staden Oswiecims vardagsliv och förälskar sig i Ania, en ung polsk tolk. Deras varsamt antydda kärlekshistoria strålar mot bakgrunden av Auschwitzs osmältbara arv.

Thalheim lyckas visa hur minnet av Auschwitz måste transformeras allt eftersom generationerna avlöser varann, men framför allt – och det är filmens stora styrka – frilägger han utan stora sentimentala åtbörder det grundläggande brott som vår samtid är överens om att aldrig glömma. Och som vi i samma andetag av ren dumhet och okänslighet trampar på. Det mest smärtsamma ögonblicket är när Krzeminski håller invigningstalet till det minnesmärke som den nya tyska kemifabrikens ägare låtit inrikta till åminne av de tiotusentals fångar som arbetade i nazitidens kemiverk. Det regnar, bredvid honom står företagets PR-ansvarige och håller i paraplyet (en ironisk blinkning, skådespelerskan Lena Stolze spelade för länge sedan huvudrollen i Michael Verhoevens ”Den förskräckliga flickan”). Krzeminski talar om hur fångarna på just denna plats i sekundtakt skickades åt olika håll – det ena betydde liv, det andra död. Vi var inga människor, säger han, vi var bara där för att exploateras. Och i samma andetag avbryter honom PR-kvinnan och föser ihop honom med VD:n så att de kan fotograferas.

Kan eller vill vi inte längre lyssna till Krzeminski? Vad händer när han och hans generationskamrater är borta? Denna och många andra frågor ställer Thalheims film utan pekpinnar, med humor och finkänsla. Lite märkligt är det att ordet ”jude” inte nämns en enda gång. Filmen koncentrerar sig på den polsk-tyska relationen. Men det hade varit på plats att i en mening eller två nämna den grupp som utgjorde majoriteten av de döda i Auschwitz.

Förpremiären i Prenzlauer Berg gästades av skådespelare och filmteam. Rungande applåder fick Ryszard Ronczewski, en av Polens mest kända skådespelare, som övertygande spelade Krzeminski. Bundestags talman Wolfgang Thierse gladde sig i inledningstalet över att Prenzlauer Berg valts för visningen. Här lever så många unga. Det finns knappt ett ställe i Berlin som inte har ett blodigt förflutet, sade han. Även Kulturbrauerei, där premiären ägde rum. Här avrättades desertörer på gården. Det förgångna ligger precis runt hörnet.

Am Ende kommen Touristen

Trailer X-Verleih

En trevlig inbjudan ploppade in i mitt postfack nyligen - premiären för filmen Bulgarian Stories - a film by Elwira Niewiera & Kornel Miglus.

Ur beskrivningen: (more…)

Har röjt upp lite i arkivet och infogat en ny kategori: Film, inlägg som hittills lite styvmoderligt lagts under Konst.

Dags för en summering av helgen. (more…)

Idag kommer jag att se La vie en rose - invigningsfilmen om Edith Piaf - och senare ikväll går jag på galapremiären för Berlin Alexanderplatz. Fassbinders 15 timmar och tretton plus ett avsnitt av Döblins fantastiska roman, som ursprungligen filmades i 16mm-format (??!!), har blivit digitalt restaurerad och kommer nu ut på DVD. Jag såg hela sviten i Lunds studentbio vintern 1993/94, (undrar varifrån de hade 35mm-kopian, som var i skapligt skick) och är nu spänd på att se de överlevande medverkande som kommer till Admiralspalast ikväll.

Det snöar, så det blir praktiska kläder istället för retro-klänning. Synd.

Här är fler svenska bloggar om Berlinalen.

Svenska filmkritikerförbundet

film.nu.blogg

Om Berlin Alexanderplatz-restaurationen

De två första är samma bloggare tydligen. Finns det fler därute? Det vore kul att stöta på er någonstans.

Imorgon 15.00 ser jag The Good German på Urania, resten av dagen ska jag vara spontan och se små filmer, företrädesvis på Potsdamer Platz.

OK, nu är det dags att ta tag i Berlinalen. På torsdag invigs den med filmen La Vie En Rose / La Môme. och det är - nomen est omen - en film om Edith Piaf. Låter intressant. (Det står ingenting om att hon (eventuellt?) mördade någon/några av sina män. Undrar om det kommer till tals i filmen.)

Svenska ambassaden rapporterar följande om de svenska bidragen:

FÃœNF SCHWEDISCHE FILME BEI DER BERLINALE
Im Wettbewerbsprogramm der 57. Berlinale (8. bis 18. Februar) stehen in diesem Jahr fünf schwedische Filme. In der Sektion Panorama läuft Anders Nilssons „När mörkret faller“ („Wenn es dunkel wird“). Der Film war in Schweden für den nationalen Filmpreis „Guldbagge“ nominiert, ebenso wie „Förortsungar“ („Abgerockt“) von Ylva Gustavsson und Catti Edfeldt, der in der Generation Kplus (ehemals Kinderfilmfest) läuft.

Gustaf Skarsgård (26), Sohn von Stellan Skarsgård und Hauptdarsteller in „Förortsungar“, ist Schwedens diesjähriger „Shooting Star“, einer von 25 herausragenden europäischen Nachwuchsschauspielern, die auf der Berlinale präsentiert werden.

Vet någon vad det är för filmer? Jag har ingen aning.

Det finns mer här. Jag måste börja macheta mig igenom programmet för helgen. Mer om det då, med säkerhet.

Travade runt på stan igår för att ladda lite nya bildintryck. Jag var på väg till Hamburger Bahnhof för att se videoinstallationsutställningen, och på väg dit genom Oranienburger Straße stannade jag till i Tacheles, där Alex Rodin satt och målade på en ny bild i ateljen som ligger mot gatan. Han hade en större utställning i Tacheles i november-december, men stannar ett par veckor till som “artist in residence”. I Minsk, berättar han, har han problem med att få utställningstillstånd, och han var nöjd med att kunna tillbringa en tid i Berlin - in the middle of Europe. (more…)