Europa ist ein Club von gedemütigten Imperien.

Peter Sloterdijk i “Philosophisches Quartett”

I denna europeiska stad vaknar jag idag (och igår). Gröna och vita skuggor, luften luktar krut och jag vet inte varför men jag känner harmoni och säkerhet här. Ordet kommer av sig självt utan att jag letar efter det. Och utan att jag i vanliga fall känner en tydlig osäkerhet.

Det är San Martin idag och vi ska besöka marknaden och ghettot.

Ja, Rom har förändrats. Då, 1986, var det en lite mörk och skräpig stad, fattigdomen var stundom synlig. Nu är innerstaden välmående, nästan inga tiggare, åtminstone inga autochtona, Trastevere är rent och prydligt, turisterna är en Tsunami. Men Rom är för grandiost för att slukas av vare sig amerikaner, japaner eller nordeuropeer. Inte heller av globaliseringens kedjebutiker. Ett litet stänk av besvikelse, sorg över att en generation utan mobiltelefoner, egentligen att tiden före 1989 är passè, sedan rätar jag upp mig och njuter av staden. Jag vet inte heller i hur hög grad förändringen är min egen. 1986 kom jag hit, bara några månader sedan jag kommit till Schweiz, direkt från Sverige och gymnasiet. Jag kom från en hel och ordnad värld. Kanske överväldigades jag helt enkelt av något som nu är ren rutin? Säkert har både Rom och jag förändrats. Men de magra katterna finns inte längre i staden. (more…)

Saget, Steine, mir an, o sprecht, ihr hohen Paläste!
Straßen, redet ein Wort! Genius, regst du dich nicht?
Ja, es ist alles beseelt in deinen heiligen Mauern,
Ewige Roma; nur mir schweiget noch alles so still.

Jag vet inte om det är den första dikten i litteraturhistorien som tar upp temat ennui och besvikelse över en turistort. Förmodligen har någon av de gamla romarna själva diktat kring detta. Men det är en av de stora och mest legendära vågar jag påstå.

De här ingångsraderna klingar just nu i mina öron, min man och jag är nämligen på väg till Rom för att fira min 40-årsdag. Jag reser dit för andra gången i mitt liv.Första gången ligger mer än 20 år tillbaka och staden har säkert förändrats en del sen dess. Men ändå inte, förmodligen. Goethe hyste en livslång längtan efter Italien, men kom till Rom först 1786. Han var då ca 37. Den italienska resan skulle inleda hans klassiska period. De romerska elegierna som citatet ovan är hämtat från slog ned som en bomb i dåtidens Weimar. Det var de explicita skildringarna av herdastunder i sängen med en romarinna vid namn Faustina som echaufferade hovet och bekantskapskretsen. Särskilt fina är de tillbakahållna, s.k. priapiska elegierna. Kanske citerar jag ur dem senare.

Rom är staden med Europas äldsta befolkning, läser jag nu. Och homogen jämfört med andra huvudstäder. För en tid sedan mördades en italienska av en rumänsk roma, läser jag också. Det har givit upphov till en våg av upprördhet, kanske hat, gentemot de rumänska invandrarna i Rom. Den italienska staten har utvisat dem som inte har papper och arbete och har börjat jämna deras läger i utkanten av staden med marken. Zeit rapporterar.

För övrigt: Det har gått en väldigt trevlig serie på Arte med Sarah Wiener, kock och restauranginnehavare i Berlin, från Österrike, som reser runt i Frankrike och lagar regional mat. Mycket intressant och imponerande mångfald. Allt från karp i salttäcke till fyllda lammagar.

Här kan man se lite filmer och hitta recept.

En trevlig inbjudan ploppade in i mitt postfack nyligen - premiären för filmen Bulgarian Stories - a film by Elwira Niewiera & Kornel Miglus.

Ur beskrivningen: (more…)

På sign&sight finns en lång essä av författaren Miljenko Jergovic. Jag rekommenderar den, den är lång, men det lönar sig att fortsätta till slutet.

Han formulerar sin syn på multinationell identitet, etniskt betingat hat, homogenitet genom att berätta historien om sin familj. Och just detta - att berätta en historia - får alla etiketter och förenklingar att framstå i ett begränsat och förminskande ljus. (more…)

Gudmundson citerar någon som heter Putnam och påstår att etniskt heterogena samhällen kännetecknas av lägre förtroende m fl otrevliga karaktäristika.

Jag tror inte det. Eller snarare tror jag att man kan hitta sådana populationer, men att det är en starkt avgränsad bild man då får. Jag tänker hellre på alla de röster från Europa (möjligen ett svunnet) som tvärtom firar mångfalden av etnier (ursäkta det slitna begreppet mångfald). Vissa av dem gjorde det medan de gick mot en säker död, och det berodde inte på heterogeniteten, utan den önskvärda homogeniteten. Putnams perspektiv ignorerar helt att de pyttesmå homogena nationalstater som uppstått efter 1918 och 1989 knappast präglas av mer förtroende etc, och att de etniska striderna med stor säkerhet inte har förts för att folk sinsemellan tvivlat på varann, utan för att det har varit någon part till nytta att skapa etniska misshälligheter.

Det mest positiva jag kan säga om hypotesen är att den är ohistorisk. Vad vill Putnam uppnå med den här typen av forskning? Och måste man alltid slänga ut barnet med badvattnet? Multikultigullande är dumt, men det här är ännu dummare.