Om vi skulle bli ombedda att utnämna ”Årets Stad 2009”, skulle valet lätt kunna falla på Berlin. Förlaget Rámus fångade in tidens vind och passat på att ge ut den slovenske författaren Aleš Štegers Berlinessäer i svensk översättning just under den gångna intensivt berlinska hösten.

Boken tillkom under det år - slutet av 2005 och början av 2006 - som Šteger tillbringade i staden. I 31 essäer förs vi omkring utmed Berlins gator, till monument och loppmarknader, till muren och ner i historien. Och till parkerna och det andra gröna, till alla vattnen som präglar staden. Här finns mycket att känna igen sig i för den som är bekant med staden, inte främst för den ”riktige” berlinaren men för den som då och då besökt staden under någon vecka, någon månad eller något år. Och för den som inte varit där finns mycket som kan locka till ett besök. Dessutom erbjuds vi det där speciella halvsydliga, slovenska perspektivet. Ur det föds en tanke som denna: ”Berlinaren skiljer sig onödigt mycket lättare från sina saker än vad slovenen gör, och onödigt mycket svårare från sina historier.”

I den inledande essän kommer Šteger fram till att Berlin är bageriernas stad; nästan varje gata har sitt eget. Av en slump vet jag att bagarskrået i staden fick sina rättigheter så tidigt som 1272 ”eftersom den sunda människan inte länge kan vara utan bröd”, så det där är en iakttagelse som har tyngd också om man blickar långt bakåt. Šteger sätter sedan apoteken i andra ändan av gungbrädan och se - det väger jämnt. ”Berlin pendlar mellan kronisk förstoppning och näringsbrist.”

Šteger punkterar den berlinska björnmyten och upplyser oss om att namnet ”Berlin” bygger på ett gammalt slaviskt ord för sumptrakt och i ett nu kastas vi ner i tiden före tvillingparet Berlin-Cöllns tillkomst till gamla slaviska bosättningar för att strax därpå befinna oss vid kanten av en brunn som ännu äldre germaner grävt.

Inte oväntat låter sig essäernas författare ledas av andra författare. Han blickar över stranden där Kleist tog sitt liv, han besöker Gottfried Benns grav och han låter sig påminnas om Döblins Berlin. Han läser om Ingeborg Bachmanns svåra stunder i staden och Brecht och Else Lasker-Schüler och många fler promenerar förbi oss längs bokens gator. Den ende jag på allvar saknar är Theodor Fontane med alla hans Berlinromaner.

Vi följer Berlin genom tiderna, krigen, kungarna: Friedrich, Friedrich Wilhelm, Wilhelm… nazitiden, kommunismen, men också genom årstiderna och Šteger låter sig överraskas av den nordligt plötsliga sommaren som kastar livet över ända och i hast fyller parkerna med nakna eller halvnakna kroppar. Och här är det, vill jag minnas från mina berlinska visiter, inte alls självklart vilken kroppshalva som är naken och vilken som är påklädd.

”Berlin är den nationella transvestismens stad”, deklarerar vår ciceron och förtydligar sedan påståendet så här: ”Med preussiskt ordningssinne ställer ryssarna i ordning sina boutiquer med haute couture av hög kvalitet, tyskarna odlar skägg som en ortodox patriark och vandrar till fots till Moskva.”

Han iakttar inkännande de glädjeämnen och förströelser som staden invånare ägnar sig åt. I ”Över Spree, på okänd plats” låter han sig gripas av dansglädjen hos dem som är evigt unga i anden:

”Det var dans i restaurangens trädgård vid ’Treptower Promenade’, mittemot ’Ungdomens ö’. Ingen under sextio, men med en livsglädje som slog hettan i den ynkliga skuggan under platanerna, denna den tredje eftermiddagstimmen, ur tankarna.”

Štegers språk är vackert och frikostigt med sköna bilder. Efter en åtminstone spelmässigt misslyckad kväll bland spelbord och -marker utspinner sig detta mikrosamtal: ”Men har du redan förlorat allt, säger hon, allt, svarar jag, allt har jag förlorat under nattens vinge hos denna höna som är Berlin.”

De sista sidorna rymmer ett efterord av Aris Fioretos, men egentligen är det inte så mycket ett efterord till boken som till själva staden. Fast det passar perfekt också som epilog till Štegers texter.

Artikeln har nyligen publicerats i Hufvudstadsbladet.