I Horace Engdahls essäsamling Ärret efter drömmen finns en kort text som bär namnet ”Livgivande natt”. Engdahl låter här sina tankar vandra omkring i Franz Schuberts sångcykel Winterreise och kanske minst lika mycket i Wilhelm Müllers bakomliggande text. Med några snabba penndrag ger oss Engdahl först ett slags bakgrund:

Den som tar till orda i dessa sånger är på flykt från en olycklig kärlek, så mycket är klart. En vinterdag bryter han upp från en stad där han ett halvår tidigare togs emot med öppna armar av en flicka och hennes familj. Hon har fått en rikare friare, och vår dystre hjälte, som möjligen tänks vara en kringresande musiker, har körts på porten. Det finns inget hopp för honom, men han kan inte rycka sig loss ur förtrollningen.

Engdahl beskriver Müllers diktverk som ”nattsvart poesi”, som då och då hastigt genomkorsas av ett minne från den ljusa tiden, då livet lekte. Men sedan är svärtan där igen och för varje gång med ännu större tyngd. Det finns inget förlösande i verket, ingen utveckling och ingen försoning med ett hårt öde, menar Engdahl, och han ser i texten likheter med Beckett och Thomas Bernhard snarare än med 1800-talsromanens ofta försonande utklingade. ”Resan slutar inte i en sagoaktig hädanfärd utan i fattigkonstnärens hopplöset.” Sångarens dödslängtan förblir ouppfylld. Och titelns ”livgivande natt” kommer inte vandraren till del, utan det är vi som lyssnar till sångcykeln som får denna gåva, för Schuberts musik släpper in enstaka stråk av ljus, som egentligen inte finns i Müllers text.

I denna tid har den skandinaviske målaren Christopher Rådlund låtit sig gripas av Müllers och Schuberts verk. I målningen Winterreise - betrakta den gärna lite närmare en stund! - är han kanske närmare Müller än Schubert. Här finns inget hopp. De nakna mörka pelarnas strama symmetri är långt mer skrämmande och ödslig än knotiga döda träd eller ett ruinlandskap skulle vara. Och ingen väg leder genom den dystert dunkelbleka snön. Det dova ljus som kryper ut ur mörkret bortom snön, från något som påminner om hustak, är vaga reflexer från vinterhimlens köldbleka gråsilver. Direkt ur målningen talar några rader ur dikten ”Erstarrung” (Förstelning):

Ich such’ im Schnee vergebens

Nach ihrer Tritte Spur,

(Jag söker i snön förgäves,
Efter spår av hennes steg,)

…

Mein Herz ist wie erstorben,

Kalt starrt ihr Bild darin;

Schmilzt je das Herz mir wieder,

Fließt auch ihr Bild dahin!

(Mitt hjärta är som dött,
Kallt stirrar hennes bild därinne:
Och skulle hjärtat nånsin smälta,
Så flyter också bilden bort!)

Och vi kan vara säkra på att det inte finns några hus under taken på Rådlunds målning.

”Erstarrung” med Dietrich Fischer-Dieskau.

Och här finns alla texterna till Winterreise.